Halloween har alltid varit min favorithögtid. Det är något särskilt med hur sommaren ger upp och hösten rusar in med regn och rusk. Med hösten kommer också skräcken. Jag ser på skräckfilm året om, men när oktober väl är här plockar jag fram de filmer som verkligen sätter stämningen. Och då menar jag just stämningen. Jag väljer inte nödvändigtvis de läskigaste filmerna, utan snarare de som fångar allt det där som hösten betyder för mig.
Genom åren har jag hunnit se de flesta halloweenfilmerna, både de stora klassikerna och de mindre kända guldkornen. Därför tänkte jag idag tipsa om tio underskattade filmer för just den här högtiden. Så förvänta dig inte Poltergeist, Sleepy Hollow, John Carpenters Halloween eller Trick ’r Treat. De har vi redan koll på.
10: Satan’s Little Helper
Satan’s Little Helper är en väldigt underskattad liten Halloween-skräckfilm från 2004. Den handlar om en ung kille som älskar spelet Satan’s Little Helper och som en halloweenkväll stöter på en man utklädd till Satan. Problemet är att det visar sig vara betydligt mer än bara en utklädnad. Det här är precis den typen av film jag tycker om att dra igång när halloween närmar sig. Den är bisarr, obehaglig och har en skruvad humor som gör att den sticker ut från mängden. Det är en skräckfilm som lyckas fånga den där märkliga halloweenkänslan, där något som borde vara lekfullt och mysigt plötsligt blir riktigt obehagligt. Satan’s Little Helper har just den känslan, med sin blandning av oskyldiga upptåg och något betydligt mörkare som lurar under ytan. Det är kanske inte en film för alla, men om du liksom jag gillar när skräckfilmer vågar vara lite konstiga och annorlunda är den definitivt värd att plocka fram under halloween.
9: The Hole
The Hole av Joe Dante är en skräckfilm riktad mot en lite yngre publik, men som även fungerar bra för vuxna. En perfekt gateway-film för de små, skulle jag säga. Den handlar om två bröder som tillsammans med sin granne hittar en mystisk lucka i källaren på sitt nya hus. När de öppnar den börjar deras värsta mardrömmar ta form.
Filmen blandar skräck, mystik och mörk humor, precis som man kan förvänta sig av Joe Dante. Den passar utmärkt till halloween, tack vare sina mörka miljöer, det mystiska huset och alla obehagliga saker som lurar i skuggorna. Samtidigt finns det en lekfullhet i filmen som gör att den aldrig blir för tung. Tänk dig en lite sämre Gremlins, fast med höstmys och halloweenstämning istället för jul. Ja, det var kanske inte den bästa införsäljningen av filmen, men jag tycker ändå att den förtjänar lite kärlek. Så samla barnen i soffan, släck lamporna och ge The Hole en chans. Den kanske inte är någon bortglömd klassiker, men som halloweenfilm för en yngre publik tycker jag att den gör jobbet riktigt bra.
8: Haunt
Haunt är regisserad av duon bakom manuset till A Quiet Place och utspelar sig, självklart, på halloween. Handlingen är simpel, precis som vi vill ha den. Ett gäng kompisar hittar ett så kallat haunt, ungefär som de skräckhus man kan besöka på Gröna Lund i oktober. Skillnaden är att det här ligger en bit utanför stan och ser betydligt mer extremt ut. Det känns sketchy, opolerat och inte särskilt professionellt. Men visst är det väl just sådana ställen som brukar vara läskigast? Gänget bestämmer sig för att gå in och det som först verkar vara ett vanligt spökhus visar sig snart vara betydligt värre än de hade kunnat föreställa sig.
Jag tycker att Haunt passar perfekt till skräckmånaden. Hela filmen andas höst och halloween, och redan från första bildrutan känner man att det är den här typen av film man vill krypa upp i soffan med när mörkret faller utanför fönstret. Här är högtiden inte bara en kuliss, utan nästan en egen karaktär. Det är precis den sortens stämning jag letar efter när jag väljer skräckfilm i oktober. Men låt dig inte luras av den mysiga inramningen. Det här är ingen gateway-film för barnen. Nej, här bjuds det på brutalt våld och rejält med obehag.
Det som verkligen gör Haunt speciell är dock skurkarna. Jag ska inte avslöja för mycket, men de är utan tvekan filmens stora behållning. Det är något med dem som gör att filmen fastnar i minnet långt efter att eftertexterna har rullat klart. Och för mig är det alltid ett stort plus när en skräckfilm lyckas skapa skurkar som verkligen sticker ut.
7: The Empty Man
Länge var The Empty Man lite av ett mysterium. Filmen spelades in redan 2017, men fick en minst sagt stökig väg till biograferna. Efter problem bakom kulisserna och Disneys köp av Fox hamnade den nästan helt i skymundan. Regissören David Prior har berättat att studion i princip gav upp på filmen efter en dålig testvisning, trots att den inte ens var helt färdig. Till slut släpptes den på bio i USA i oktober 2020, mitt under pandemin och med väldigt lite marknadsföring. Trailern gjorde dessutom filmen en björntjänst. Den fick The Empty Man att framstå som en ganska traditionell skräckfilm, när den i själva verket är något betydligt mer mystiskt, mörkt och filosofiskt. Det är en film som tar oväntade vändningar och utforskar betydligt större frågor än vad man först kan tro. Kanske var det därför den aldrig riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade vid premiären.
Jag tycker att historien bakom filmen gör den ännu mer intressant. Det känns som att The Empty Man aldrig riktigt fick en ärlig chans, men att den så småningom hittade sin publik via streaming och började bygga upp en kultstatus bland skräckfans. Det är lite ironiskt att en film som studion nästan verkade ha gett upp på senare skulle få ett helt eget liv bland dem som faktiskt upptäckte den.
För mig är The Empty Man ett utmärkt val för halloween. Den har en mörk, krypande stämning som verkligen dröjer sig kvar, och den där känslan av att något är fel utan att man riktigt kan sätta fingret på vad. Det är inte den typen av skräckfilm som bara försöker skrämma dig med plötsliga ljud och jump scaress, utan snarare en film som sakta kryper in under huden. Och jag älskar när skräck lyckas göra just det. Det här är med andra ord en film att se när du vill ha något mer än en vanlig skräckupplevelse. Gärna en mörk höstkväll, när du har tid att sjunka in i mysteriet och låta filmen stanna kvar i tankarna efteråt.
6: Halloween Ends
Halloween Ends kanske egentligen inte passar helt in i kategorin ”underskattad”, eftersom den tillhör en av världens största skräckfilmsserier. Filmen fick dessutom massor av uppmärksamhet när den släpptes, bland annat här på senses där den recenserades. Men jag tycker ändå att den är underskattad när det kommer till vad den faktiskt försöker göra. Många hade starka åsikter om filmen, framför allt eftersom den valde att gå i en helt annan riktning än vad man kanske förväntade sig av en Halloween-film, särskilt som den avslutande delen i en trilogi. Istället för att enbart fokusera på Michael Myers och Laurie Strode lägger filmen mycket tid på en ny karaktär och utforskar hur ondskan kan påverka andra människor. Jag förstår verkligen varför det inte fungerade för alla, men personligen tycker jag att det är just det som gör filmen så intressant.
Faktum är att jag skulle gå så långt som att säga att Halloween Ends är den bästa filmen i den nya trilogin, och en av de bästa i hela serien. Men det jag framför allt älskar med den är höstkänslan. Färgerna, miljöerna, musiken och den kalla, vemodiga stämningen gör att filmen verkligen känns som höst. Det är något med hur den fångar den där mörka och lite deppiga sidan av högtiden som tilltalar mig. För mig handlar halloween inte bara om maskerade mördare och blodiga mord, utan också om stämningen, mörkret och känslan av att något obehagligt lurar precis runt hörnet. Och där tycker jag att filmen lyckas riktigt bra.
Är det den perfekta Halloween-filmen? Nej, kanske inte. Jag förstår att många hade förväntat sig något helt annat. Men jag tycker att filmen har fått lite väl mycket hat. För mig är den ett bra exempel på att en film inte behöver vara perfekt för att vara riktigt bra. Ibland räcker det med en intressant idé, stämning som verkligen träffar rätt och en vilja att våga göra något annorlunda. Därför tycker jag definitivt att Halloween Ends förtjänar en ny chans. Särskilt om du, precis som jag, uppskattar halloweenfilmer som lyckas fånga hösten lika mycket som själva skräcken.
5: The Hollow
The Hollow är för mig en av de där riktigt underskattade halloweenfilmerna som inte får i närheten av den uppmärksamhet den förtjänar. Det är kanske inte en film som särskilt många pratar om, om ens någon, men jag tycker att den fångar en väldigt speciell känsla av högtiden. Det jag gillar allra mest är stämningen. Här får vi dumma ungdomar, mörka skogar, höstmiljöer, gamla legender och en mysig, kuslig atmosfär. Allt det där som jag personligen vill ha i en halloweenfilm. Den har en känsla av klassisk höstskräck som gör att jag bara vill krypa ner i soffan, släcka lamporna och låta mörkret ta över. Det behöver inte alltid vara komplicerat eller nyskapande. Ibland räcker det med rätt miljöer, lite mystik och en gammal legend som får liv.
The Hollow kanske inte har den största budgeten eller är den mest välkända skräckfilmen där ute, men jag tycker att den har gott om charm. Det är just den typen av film som lätt försvinner i mängden, trots att den innehåller så mycket av det jag förknippar med högtiden. För mig är det nästan lite av charmen med att leta efter underskattade halloweenfilmer. Man behöver inte alltid återvända till de stora klassikerna, utan ibland kan man hitta något minst lika mysigt bland filmerna som nästan ingen pratar om. The Hollow är definitivt en sådan film, och jag tycker att den förtjänar betydligt mer kärlek än den får.
4: Idle Hands
Idle Hands är inte den första filmen folk tänker på när man pratar om halloween, men för mig har den nästan allt man vill ha för en riktigt bra filmkväll. Den blandar skräck, komedi och rejält sjuk humor på ett sätt som gör den otroligt underhållande. Filmen utspelar sig under halloween och har dessutom den där härliga nittiotalskänslan som jag personligen har svårt att motstå. Den tar inte sig själv på för stort allvar, vilket gör den lättsam och rolig, samtidigt som den bjuder på både blod och en hel del skräck.
Det jag gillar allra mest med Idle Hands är att den vågar vara precis så dum och galen som den vill. Den är konstig, överdriven och ibland fullständigt absurd, men det är också där mycket av charmen ligger. Det finns något speciellt med skräckkomedier från nittiotalet. De har ofta en lekfullhet och en attityd som gör dem väldigt roliga att återvända till, och den här filmen är inget undantag.
För mig är Idle Hands den perfekta filmen att plocka fram under hösten när man vill ha halloweenstämning utan att behöva se något alltför seriöst eller tungt. Alla filmkvällar i oktober behöver inte bestå av mörka, deprimerande skräckfilmer och psykologisk ångest. Ibland vill man bara ha en blodig, knäpp och underhållande film som får en att skratta lika mycket som man ryser. Idle Hands är helt enkelt en sådan där kultklassiker som jag tycker förtjänar betydligt mer kärlek. Har du inte sett den är det hög tid att ändra på det. Särskilt om du vill få in lite extra nittiotalsnostalgi i din skräckmånad.
3: Lake Mungo
Lake Mungo är ytterligare en film som jag tycker är oerhört underskattad. Det här är inte en traditionell skräckfilm med massor av jump scares eller blod, utan en film som bygger nästan helt på stämning, sorg och den där obehagliga känslan av att något inte riktigt står rätt till. Vi får följa en familj efter att deras dotter Alice har dött, och ju mer de försöker förstå vad som egentligen hände, desto mer obehagligt blir det. Det jag gillar allra mest med Lake Mungo är hur verklig den känns. Filmen är berättad i dokumentärform med intervjuer, fotografier och videoklipp som tillsammans pusslar ihop en familjetragedi. Det gör att man nästan glömmer att man tittar på en skräckfilm. Det känns snarare som att man får en inblick i en riktig familjs liv, sorg och hemligheter. Och just därför blir de övernaturliga inslagen så mycket mer effektiva.
För mig är det här en sådan film som inte nödvändigtvis skrämmer en medan man tittar, utan snarare kryper in under huden och stannar kvar långt efter att eftertexterna rullat färdigt. Den har en enslig, sorglig och nästan drömlik atmosfär som jag tycker är otroligt effektiv. Det finns något särskilt obehagligt i det lågmälda och vardagliga, när skräcken inte kommer från något som hoppar fram ur mörkret, utan från känslan av att det finns något där som man egentligen inte vill se.
Lake Mungo är definitivt inte för alla. Tempot är långsamt och den kräver att man har tålamod och låter stämningen byggas upp. Men om du, precis som jag, uppskattar skräckfilmer som vågar ta det lugnt och som lämnar dig med fler frågor än svar, är den verkligen värd att se. Och här kommer mitt personliga tips: se den ensam. Det här är inte filmen jag skulle sätta på under en högljudd filmkväll med kompisarna. Nej. Släck lamporna, lägg undan mobilen och låt filmen fånga dig. Vågar du? Jag lovar inte att du kommer att bli rädd medan du tittar, men jag tror att du kommer att tänka på den efteråt. Och ibland är det just den sortens skräck som är allra värst.
2: Scare Zone
Scare Zone är verkligen definitionen av en B-film. Det här är en galet billig och enkel skräckfilm som absolut har sina brister, men samtidigt finns det något väldigt charmigt med det. Den försöker inte vara större eller bättre än vad den är, utan bjuder helt enkelt på en blodig liten halloweenhistoria som utspelar sig i ett skräckhus. Vi får dåliga skådisar, taffliga effekter och en hel del lågbudgetkänsla, men också massor av charm.
Det som fascinerar mig mest med Scare Zone är hur bortglömd den verkar vara. Jag har ärligt talat knappt sett någon prata om den på internet. Det känns nästan som att filmen inte existerar. Man stöter sällan på den i listor över halloweenfilmer eller underskattade skräckfilmer, och jag tycker faktiskt att det är lite synd. För även om jag förstår varför den aldrig blev någon stor klassiker, har den något som många betydligt mer påkostade filmer saknar: en genuin kärlek till Halloween.
Visst, skådespeleriet är stundtals stelt och effekterna ser ut att ha kostat ungefär lika mycket som en påse lösgodis. Men vet du vad? Jag tycker nästan att det hör till. Det finns något mysigt med de här små, ruffiga skräckfilmerna som inte har särskilt mycket att komma med rent tekniskt, men som ändå lyckas skapa en egen liten värld. Scare Zone har en rå och lite smutsig känsla som passar perfekt för en sen halloweenkväll, när man bara vill hitta något obskyrt att sjunka ner i soffan framför.
För mig är det här precis den typen av film som gör det så roligt att gräva djupare i skräckgenren. Man vet aldrig riktigt vad man kommer att hitta, och ibland stöter man på små guldkorn som nästan ingen annan verkar ha upptäckt. Scare Zone är långt ifrån ett mästerverk, men den känns som en film man råkat hitta längst ner i en gammal DVD-hylla, täckt av damm och bortglömd av världen. Och det är en del av charmen. Den har sin egen lilla plats i halloweenmörkret. Om du gillar lågbudgetskräck och vill upptäcka något som inte dyker upp på varenda lista tycker jag absolut att du ska ge den en chans.
1: R.L. Stine’s Don’t Think About It
R.L. Stine’s Don’t Think About It är utan tvekan min absoluta favoritfilm för halloween. Det är en film jag har sett om den 31a oktober i snart 20 år, och den har blivit en så självklar del av min höst att det nästan inte känns som halloween utan den. Det är dessutom lite extra kul att det är en Disney Channel Original Movie, för den har verkligen den där speciella känslan som många av Disneys filmer hade från tidigt tjugohundratal hade. En blandning av ungdomsäventyr, humor, lagom läskiga monster och en rejäl dos halloweenstämning.
Det är också mycket nostalgin som gör den så speciell för mig. Det har blivit som en ritual att se om den varje år. Jag vet vad som kommer att hända, jag kan många av scenerna utantill och ändå tröttnar jag aldrig. Det är nästan som att filmen tar mig tillbaka till en annan tid. Jag vet att Don’t Think About It kanske inte är en film som många skulle kalla ett mästerverk, och det är inte heller därför jag älskar den. För mig handlar det om känslan den ger, nostalgin och om alla de där små detaljerna som tillsammans skapar den perfekta halloweenupplevelsen. Den representerar högtiden på ett sätt som väldigt få andra filmer gör för mig.
Efter snart 20 år har den blivit mycket mer än bara en film. Den är en del av en tradition jag håller fast vid och något jag hoppas fortsätta med resten av livet. Och helt ärligt, finns det något bättre betyg man kan ge en film än att den fortfarande betyder lika mycket efter alla dessa år?
