Recension: Digger

Jag älskar filmer som river upp känslor och både hatas och älskas. Nu får vi Digger, som snudd på gjort en Moses i Röda Havet med kritikerkåren. Här har Tom Cruise sminkats för att se ut som en man i sextiofemårsåldern. Så ett år äldre än han själv är. Sug på den, ni som känner er gamla! Den har kallats alltifrån genialisk till buskis. Hynek Pallas gav den full pott i Göteborg-Posten medan Kerstin Gezelius gav den en nolla (!) i DN och kallade den för en fossil buskiskomedi. Med facit i hand kan jag tycka att båda kanske tar i från tårna, men jag har betydligt lättare att känna igen mig i Pallas betyg. Oops. Var det en liten spoiler? Inte nödvändigtvis. Men vi börjar med intrigen.

Världens mäktigaste man ger sig ut på ett desperat uppdrag för att bevisa att han är mänsklighetens räddare innan katastrofen som han själv har släppt lös förstör allt. Kort och koncist. Och mer än så vill man faktiskt inte avslöja. För regi står Alejandro G. Iñárritu. Jag har sett alla hans långfilmer utom Bardo från 2022. Han slog igenom stort med Amores Perros år 2000, en film jag inte minns särskilt mycket av så här kanske tjugo år efter att jag såg den. 21 Gram var väldigt speciell, likaså Babel. Jag minns att jag hade stora förhoppningar på The Revenant, som på förhand såg väldigt bra ut, men jag tyckte i slutändan att den var rätt långtråkig. Kanske är den värd en ny chans? Däremot fullkomligt älskade jag Birdman, med Michael Keaton i en av sina bästa roller. Jag hoppades någonstans att Digger skulle hamna närmre det facket.

Rollistan är full av trevliga namn. Tom Cruise i huvudrollen som Rockwell ”Digger”. Jag har alltid gillat Cruise men det är sällan han syns i roller där han verkligen får leva ut. Här får han verkligen gå bananas. Det är fantastiskt att se. Han gör Rockwell så jäkla bra – och känns det som lite buskisvarning till en början? Bare with me. Ni kommer att fatta. Hans absolut bästa rolltolkning fram tills nu är i Magnolia, där han spelar den toxiska datinggurun Frank T.J Mackey (”Respect the cock, tame the cunt!”), som för övrigt är en av mina favoritfilmer. Jag minns att jag var helt golvad efter att mest ha sett honom i olika actionroller. Men nu äger han bioduken som Rockwell. Och golvar på en helt ny nivå. Mer om det sen. Vid sin sida har han bland annat veteranen John Goodman, som även han är fenomenal, Sandra Hüller, som stod för en av de mest emotionella scenerna i fantastiska Project Hail Mary gör också riktigt bra ifrån sig i en liten roll. Vi ser också bland annat Michael Stuhlbarg, Jesse Plemons, Robert John Burke, Sophie Wilde och Burn Gorman. Men av alla sidekicks är Riz Ahmed den som sticker ut mest. Jag har alltid älskat hans rolltolkningar (har ni inte sett Sound of Metal? Just do it!) och här, i rollen som Dr. Ganesh, med det väldigt otacksamma jobbet som miljösäkerhetsansvarig i Rockwells bolag, gör även han kanske sitt livs hittills bästa roll. Raseriutbrottet Ganesh får i ett samtal med Rockwell ombord på hans privatflyg gav mig rysningar.

Men åter till Cruise. En karismatisk jäkel som vid sextiofyra års ålder fortfarande gör sina egna stunts. Han gör Digger med sådan jäkla kärlek att det inte går att värja sig. Varenda replik, varenda liten rörelse och minspel. Allt sitter. Och när man kommer in i filmen och förstår (spoilar inte mer än så) blir det en helt ny nivå. Ja. Skit i vad torrbollarna till recensenter som inte förstår Digger säger, han förtjänar en Oscar för den här rollen, no doubt. Rockwell har också en oväntad sidekick i form av Maggie, en halvrutten katt som borde ha varit död för länge sedan. Det är en rätt kul gimmick. Jag är absolut ingen kattmänniska (men en ganska fin människa ändå, tro det eller ej), men till och med jag tycker synd om den här kraken.

Jag vill berätta väldigt mycket om Digger, mest för att man ska förstå den och de ge den en chans. Men samtidigt vill jag inte göra det. Meningen är att man ska gå in och se den utan att ha delar av storyn spoilade och jag har förstått att filmbolaget var rätt tydliga med det gentemot de som såg den på förhandsvisning. Av en bra anledning. Det finns så många dimensioner att utforska. Så många detaljer som sticker ut. Jag är inte helt såld på den till en början. Det tar ett bra tag innan jag börjar förstå den. Ibland är den skitrolig, ibland är den ganska högljudd och lite jobbig. Till en början tänker även jag, som DN-Kerstin, att det lutar lite mycket åt buskis, men när man väl förstår får det mig faktiskt att undra om hon över huvud taget såg klart filmen. För hade hon gjort det så borde betyget rimligtvis varit ett annat – även om det ska sägas att Digger inte är för alla. Tempot är rätt högt hela tiden, den är fullproppad, verkligen fullproppad, av ögonblick där man sitter och tänker ”Vad i helvete händer?”. Och så kommer den där vändningen och först fattar jag ännu mindre. Jag sitter och tänker på olika metaforer och vad filmen vill säga och får i slutändan rätt i mina tankar. Det finns trådar som slängs ut och vävs ihop riktigt snyggt i slutet. Fan vad jag hatälskar att recensera en film där man inte kan avslöja mer. Med det sagt är det återigen fullt förståeligt att alla inte kan ta det här till sig.

Det finns så många finurliga detaljer här. Digger är till att börja med en väldigt snygg produktion. Avskalad, men ändå inte. Många stora scener utspelar sig på mindre ytor – kontorsrum, konferensrum, i flygplan. Men det känns ändå större på något sätt. Den har ett grått Roy Andersson-filter över sig, som även återspeglas i mycket av underfundigheterna. Det går även att se klara drag av Terry Gilliam när han var som bäst – väldigt mycket Brazil. Den scen som sticker ut allra mest är när Rockwell står inför en kongress och börjar med att erkänna sin skuld i det som drabbat (inga spoilers, men som någon annan recensent nämnt så flashar till och med en Stockholmsvy förbi på ett ställe, ännu en kul detalj). Han blir utbuad, hånad – och talet övergår till att handla om miljön och vårt rätt världsfrånvända sätt att leva. Vissa har påtalat att det blir lite övertydligt, liksom filmens budskap i sig. Jag håller inte med. Jag tycker det är livsbejakande och fint. Och ibland är det inget fel att säga precis det man tycker. Någon recensent påtalade även att ämnen som avhandlas här gör att det känns som om filmen kommer tio år för sent. Jag håller inte med om det heller. Och samtidigt tänker jag att det möjligtvis skulle kunna bero på att Digger baserats på en idé som vuxit fram under lång tid. Nog om det. Åter till den här jäkla scenen. Den är fenomenal. Här har vi Tom Cruise i sitt esse. Som om han sparat energi och bidat tid genom hela sin skådespelarkarriär för att bränna av krutet i just den här scenen. Jag skulle kunna slänga ur mig många fler superlativ, men ni kommer att förstå.

Sammanfattningsvis. Återigen. Jag önskar att det gick att avslöja mer om innehållet, vändningar och hur jäkla snyggt Iñárritu och hans medförfattare knyter ihop alla trådar i manuset och gör något fint och förståeligt av vad som till en början kan kännas som ett stort, svåröverskådligt plockepinn som slängts ut på golvet. De enskilda scenerna som ger gåshud. De roliga Gilliamska och Anderssonska detaljerna. Skådespelarna som tar i från tårna och levererar. Slutscenen, som är både vacker och mörk på samma gång. Det finns oerhört mycket att tycka om här och även om jag i slutändan kanske inte rent ut sagt älskar den så kommer jag bära med den i tankarna ett bra tag. Och troligen ser jag om den, något jag inte gör överdrivet ofta. För det finns saker att utforska här och man ser den garanterat med andra ögon vid en omtitt. En av de saker som drar ned betyget något är att Digger är för lång, vilket jag ofta påtalar. Den hade mått bra av att kapas ned åtminstone en kvart för att behålla momentum, för jag tappade fokus på ett par ställen. Jag måste också dra en parallell till Quentin Tarantinos Inglourious Basterds. Jag minns att jag var lite besviken efter att ha sett den på bio, för den hade i trailern sålts in som betydligt mer actionbetonad. Jag såg om den ett år senare och var helt tagen. Den ligger nu i efterhand på om inte topp tio så åtminstone topp femton över mina absolut favoriter. Jag säger inte att Digger kommer att göra samma resa. Men vem vet? Jag tycker oavsett att ni ska gå in med öppna sinnen och ge den en chans.

This post is also available in English: Review: Digger.