28 Years Later: The Bone Temple plockar upp handlingen direkt efter 28 Years Later. Spike (Alfie Williams) finner sig ur askan och in i elden när han hamnar i klorna på den fullkomligt galne Sir Lord Jimmy Crystal (Jack O’Connell) och hans hejdukar, som alla kallar sig Jimmy och hans ”fingrar”. Spikes situation går från illa till ännu värre när han tvingas följa med gänget på deras mordiska uppdrag. Dr. Ian Kelson (Ralph Fiennes) fortsätter sitt arbete med att förstå smittan och kommer närmare en alfa-zombie som han kallar Samson (Chi Lewis-Parry). Kelson inser att människan finns kvar där inne någonstans och börjar sakta låsa upp smittans gåta. Samtidigt rör sig Jimmy och hans hejdukar närmare, och en konfrontation är snart oundviklig.
Som jag skrev när jag recenserade 28 Years Later har jag alltid varit mest förtjust i den första filmen, 28 Days Later, men nu har den fasen fått konkurrens. 28 Years Later: The Bone Temple spelades in samtidigt som 28 Years Later, och därmed kunde inte Danny Boyle regissera båda. Valet föll på Nia DaCosta (The Marvels, Candyman), och hon visar verkligen att hon är en van skräckfilmsregissör.
Regi, foto och ton
28 Years Later: The Bone Temple är inte filmad med iPhones utan använder Arri Alexa-kameror, och resultatet är enligt mig betydligt snyggare än föregångaren. Filmen har ett lugnt tempo, men när det väl händer saker är det fullt ös. Den innehåller några av de äckligaste och mest skrämmande scener jag har sett, men DaCosta balanserar det skickligt så att det aldrig tippar över i ren tortyrporr.
Skådespelarinsatser
Ralph Fiennes såg jag första gången i den otroligt underskattade Strange Days, regisserad av Kathryn Bigelow (Near Dark), och jag har alltid varit ett stort fan. Hans roller är lika många som de är mångfacetterade – han har spelat allt från Voldemort till hotelldirektör (The Grand Budapest Hotel). I 28 Years Later hade han en biroll, men denna gång kretsar en stor del av handlingen kring hans karaktär. Som vanligt är Fiennes mästerlig, och samspelet mellan honom och Chi Lewis-Parry är cineastiskt guld. Scenerna skulle lätt kunna bli ofrivilligt komiska om de inte utfördes med den precision Fiennes levererar.
Jack O’Connell glider rakt in på listan över de mest ondskefulla filmskurkarna med sitt porträtt av den fullkomligt galne Sir Lord Jimmy Crystal. Det är ett isande porträtt av psykisk ohälsa i en värld utan hjälp. Det som gör det ännu bättre är hur O’Connell visar en annan sida när han möter Kelson, en glimt av mänsklighet som tydliggör vem Jimmy egentligen är.
Alfie Williams, som spelar Spike, visar återigen vilket stjärnskott han är. Precis som i första filmen tacklar han varje svår scen med bravur. Det blir aldrig överspel, och publiken får verkligen följa med på hans emotionella resa.
Svagheter och rytm
28 Years Later: The Bone Temple känns inte lika splittrad som 28 Years Later, men den haltar ändå ibland. Det märks att DaCosta blivit lite väl förtjust i vissa scener i klippningen och dröjer sig kvar för länge. Därmed tappar filmen ibland fokus och fastnar i detaljer som inte för handlingen framåt.
UHD-utgåvan
Filmen visar sig verkligen från sin bästa sida i denna UHD-utgåva. Bilden är mastrad i 4K (2160p) i bildformatet 2.39:1. Den spelades in i ARRIRAW 4K och har gått digitalt genom processen utan tapp. Det finns både HDR10 och Dolby Vision, vilket ger fantastisk återgivning av färger och svärta. Framför allt slutscenen i Bone Temple på natten visar bildens styrka.
Ljudet presenteras i Dolby Atmos och ger bra tryck rakt igenom. När alfan Samson ryter skakar rummet, och filmen har även mycket effektiv rumskänsla, särskilt i skogsscenerna. Ljudmixen är välbalanserad och allt hörs med önskad tydlighet.
På skivan finns även gott om extramaterial: tre dokumentärer om filmens tillkomst, en bortklippt scen, en blooper reel och dessutom ett kommentarspår.
Helhetsintryck och avslutning
28 Years Later: The Bone Temple är enligt min mening klart bättre än 28 Years Later i många avseenden, men tyvärr lider den av samma problem – den slutar med en cliffhanger. Allt hänger därmed på att det kommer en film till. När 28 Years Later slutade var det inga problem eftersom The Bone Temple redan var inspelad, men nu är det inte lika säkert att en tredje film blir av, då Bone Temple inte gick så bra.
Sammanfattningsvis vill jag verkligen rekommendera 28 Years Later: The Bone Temple. Det är en bättre film i de flesta avseenden, och UHD-utgåvan är dessutom mycket imponerande.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: 28 Years Later – The Bone Temple.
Så här sätter vi betyg på Senses