Hem Film & TVBlu-ray Recension: Near Dark
Silver

Recension: Near Dark

av Henric Brandt

April 1995 så var jag och en vän och såg två filmer samma dag på bio. Den ena var Terry Gilliams De 12 Apornas Armé och den andra var regissören Kathryn Bigelows totalt underskattade och bortglömda pärla Strange Days. Gilliam var en favoritregissör – men den här dagen fick jag en ny. Så jag började leta reda på och se hennes tidigare filmer. Åtta år innan Strange Days hade Near Dark (Natten har sitt Pris, som filmen fick heta på svenska) premiär. Near Dark hade en väldigt låg budget, men hon har lyckats vända och vrida på vartenda öre på ett bra sätt.

Caleb (Adrian Pasdar) raggar upp Mae (Jenny Wright) och under natten utvecklar det sig snabbt till intresse från de båda. Efter en mycket intensiv kyss springer Mae från Caleb som följer efter. Snart märker han att han blöder på halsen och att han ryker när solen börjar gå upp. Sakta inser Caleb att han numera är en vampyr som behöver blod för att överleva. Mae reser med ett gäng andra vampyrer, som motvilligt tar med honom i gruppen. Det visar sig snart att faror lurar överallt och det behövs ett mirakel för att överleva natten.

Först ut vill jag ta det jag verkligen gillar med Near Dark: Det här är en film som verkligen vänder på vampyr-legenden genom att dessa varelser varken är särskilt snygga eller smarta. De är ett kringresande gäng psykopater, som planlöst rör sig över USA i jakt på nya människor att döda.

Året innan Near Dark regisserade James Cameron Aliens och tre av huvudrollerna i denna film är plockade från den filmen (kuriosa: Bigelow var under den tiden gift med James Cameron); Lance Henriksen, Bill Paxton och Jeanette Goldstein. Alla tre är härligt underhållande, men den mest framstående av dem alla är Bill Paxtons porträtt av den fullkomligt galne Severen. Det finns en sekvens på en bar som är bland det äckligare och samtidigt roligaste jag har sett på film. Effekterna är välgjorda och snygga och den låga budgeten syns inte av nämnvärt.

Near Dark har dock tyvärr åldrats en hel del och relationen mellan Caleb och Mae känns helt barockt att den någonsin skulle leda någonstans. Visst, hon är vampyr och har kanske en baktanke men att hon vänder och blir intresserad av Caleb förfaller ytterst osannolikt. Sen har Near Dark även en väldigt långsam berättarstil. Det tar väldigt långt innan Caleb kommer in i matchen och publiken är miltals framför honom, vilket snabbt blir irriterande. Skådespelaren Adrian Passar som spelar Caleb är inte särskilt charmerande eller intressant att titta på, vilket leder till att det finns ingen som du riktigt hejar på i filmen. Det som störde mig mest var nog en sekvens i slutet där en väldigt enkel och fånig lösning på vampyrism förstör hela spänningen i filmen. Plötsligt blir det inte så farligt att vara vampyr…

Återigen så är jag så glad över att Studio S Entertainment fullkomligt pumpar ut klassiska filmer på habila Blu-ray-utgåvor. Near Dark har i runda slängar 35 år på nacken och därtill låg budget, men bilden är fin, skarp och ljudet trycker till där det behövs plus att dialogen sitter rakt i centern. Extramaterialet är det kanske inte lika mycket utav som det har varit på andra utgåvor studion har gett ut, men den närmast timmen långa dokumentär som medföljer är intressant och går verkligen in bakom kulisserna. Kommentarspåret med regissören är även det guld.

Så sammanfattningsvis så är Near Dark på många sätt en cool och intressant film. I och med den fina Blu-ray-utgåvan så är filmen helt klart värd en rekommendation. Även om den har sina skavanker.

Missa inte detta

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.