The Running Man utspelar sig i en nära framtid där samhällsklyftorna har vuxit sig enorma. De som har det sämst ställt gör allt för att överleva och TV-programmen har utvecklats till regelrätta gladiatorspel. Det mest populära – och mest brutala – är The Running Man, där tävlande måste hålla sig undan beväpnade jägare som dödar dem om de blir tillfångatagna.
Ben Richards (Glen Powell) är en hårt arbetande man med en sjuk dotter. För att få ihop pengar försöker han ta sig in i något av de många TV-programmen där vinsterna kan ge en chans till ett bättre liv. Den skrupelfria producenten Dan Killian (Josh Brolin) får upp ögonen för honom och övertalar honom att delta i The Running Man. Snart är Ben Richards jagad, hans liv står på spel och det visar sig snabbt att ingen går att lita på.
Inte en remake – en trognare adaption av boken
Det är viktigt att påpeka att The Running Man inte är en remake av filmen från 1987 med Arnold Schwarzenegger. Den här versionen är i stället en mer trogen adaption av Stephen Kings roman, skriven under pseudonymen Richard Bachman. På den tiden fick en författare endast släppa en bok per år, vilket var alldeles för lite för den produktive King – därav alter egot.
Två av mina favoritböcker av King är just Maratonmarschen (The Long Walk) och The Running Man, båda skrivna som Bachman. Att båda filmatiserades samma år är ett märkligt sammanträffande, men tyvärr lider filmerna av samma problem: slutet har ändrats, och i båda fallen är bokversionen betydligt starkare. Mer om detta längre ned.
Regi och stil
Filmen regisseras av Edgar Wright (Shaun of the Dead), en av mina favoritregissörer. Men det är smärtsamt tydligt att han inte haft särskilt mycket kreativ kontroll i denna extremt påkostade produktion. Hans signum – den mörka humorn, det rytmiska bildspråket och den lekfulla klippningen – lyser nästan helt med sin frånvaro. Filmen är välgjord och till största delen välspelad, men den saknar som sagt Wrights personliga touch.
Skådespelarinsatser
Skådespelarna gör överlag bra ifrån sig. Glen Powell fungerar, även om jag personligen tycker att han kan kännas något stel. Det hade varit mer intressant att se exempelvis Wrights parhäst Simon Pegg i huvudrollen, då han bättre motsvarar hur karaktären beskrivs i boken. Powell har svårt att få fram den charm som behövs, och det finns ett poserande i hans spel som inte riktigt landar.
Josh Brolin är som vanligt stabil och intressant, men även han känns underutnyttjad. Det som däremot är riktigt kul är att flera stora namn dyker upp i mindre roller och förgyller filmen. Actionscenerna är välgjorda men saknar det lilla extra. Det enda som verkligen sticker ut är ett hus fyllt av fällor mot slutet.
Problemet: slutet
Här kommer filmens största svaghet: slutet. Det är ett återkommande problem i filmer som bygger upp något riktigt bra men tappar greppet i finalen. Bokslutet är betydligt mörkare, och även om jag hade älskat att se det på film förstår jag att det inte är kompatibelt med en Hollywoodbudget.
Resultatet blir en kompromiss som känns stressad, förvirrad och inte alls i linje med resten av filmen. För att filmens slut skulle fungera krävs en rad bisarra händelser som aldrig etableras, och som publik känner man sig snuvad på en mer logisk och kraftfull avslutning. Filmskaparna är trogna boken lite för länge och målar in sig i ett hörn.
Outnyttjad potential
Utöver slutet finns en känsla av att filmen hade kunnat göra mycket mer. Redan i originalfilmen från 1987 användes face-replacement och fejkade videoklipp – något som i dagens AI-samhälle är vardagsmat. En modern The Running Man borde därför utforska konsekvenserna av detta i en ny framtidsvision, inte bara återge det som en “dokumentär”.
Återigen känns det som att regissören och manusförfattarna haft ett alldeles för kort koppel och inte fått visa vad de faktiskt kan.
UHD-utgåvan
Det som däremot imponerar stort är UHD-utgåvan. Bilden i 2.39:1-format i 2160p (4K) med både Dolby Vision och HDR10 är otroligt skarp och färgstark. Svärtan är djup och felfri, och de glättiga TV-showerna återges med perfekt färg och kontrast. De mörka scenerna är imponerande välbalanserade och ljuskällorna poppar snyggt.
Ljudet i Dolby Atmos är genomgående imponerande. Mixen är väl avvägd, dialogen kristallklar och när det skjuts och exploderar finns det rejält tryck i basen. Surroundhögtalarna får jobba hårt, särskilt i flygplansscenen och biljakten.
Den största överraskningen är mängden extramaterial. Här finns dokumentärer som går in på detaljer snarare än att bara fungera som reklam, och de fiktiva TV-showerna finns med i sin helhet. Dessutom ingår ett kommentarspår med Edgar Wright, Glen Powell och manusförfattaren Michael Bacall.
Slutsats och betyg
Så hur ska The Running Man bedömas? De flesta har inte läst boken och vet därför inte vad de går miste om. Filmen är överlag underhållande och välgjord, och UHD-utgåvan är så pass bra att den höjer helhetsintrycket rejält.
Jag rekommenderar därför The Running Man – men förvänta dig inte en remake av 1987 års film. Dessa två versioner har väldigt lite gemensamt, även om filmskaparna lagt in några roliga blinkningar till originalet.
SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.
This post is also available in English: Review: The Running man (2025).
Så här sätter vi betyg på Senses