Recension: 28 Years Later

28 Years Later utspelar sig, som titeln avslöjar, närmare tre decennier efter utbrottet av det så kallade ”rage”-viruset som vi fick se i den första och i min mening bästa filmen 28 Days Later från 2002. Denna gång får vi se hur livet är i karantänzonen, för det visar sig att viruset har hållit sig kvar i Storbritannien och inte spridit sig, till skillnad från vad som antyds i slutet av 28 Weeks Later (2007). Så livet har sin gilla gång och vi får möta Jamie (Aaron Taylor-Johnson), hans fru Isla (Jodie Comer) och deras son Spike (Alfie Williams). Livet är allt annat än en dans på rosor, men det går sin gilla gång där de lever tillsammans i en by på en liten ö. En dag är det dags för Spike att ge sig ut på sitt mandomsprov ihop med sin far, och det ska visa sig att det sätter igång en kedja av händelser som ingen hade kunnat förutse.

Som sagt gillar jag verkligen den första filmen i serien. Den hade nerv och fler saker som jag aldrig hade sett förut i den här typen av film. Den filmades med videokameror, vilket gav filmen en unik look som kanske inte alltid var det snyggaste, men man hade puls rakt igenom hela filmen. Uppföljaren 28 Weeks Later var större och bullrigare och saknade nerven som den första filmen hade, men den var ändå sevärd. Sedan skulle det komma en 28 Months Later, men den filmen lades ned då det tog alldeles för lång tid att komma igång med den. Så istället annonserades det att det skulle komma en 28 Years Later med Danny Boyle tillbaka som regissör.

Jag hade verkligen stora förväntningar på den här filmen och till en viss del infriades de. Filmen har fått tillbaka sin nerv och redan i första scenen inser vi som publik att vi har en rejäl åktur framför oss. Även upplägget för mandomsprovet är välgjort och intressant, men det är därefter som något händer som jag inte riktigt gillade lika mycket. För filmen byter helt plötsligt fokus och blir en annan sorts film som är mycket mer introvert än resten. Det finns flera mästerliga skådespelarinsatser i filmen och helt klart spännande scener, men som sagt känns det som om det är två filmer i en. Sedan finns det en hel del konstiga val och udda reaktioner från olika karaktärer som inte riktigt håller hela vägen, känner jag. Det är även kul att få se Edvin Ryding (Avgrunden) i en liten men betydande roll. Alex Garland (Civil War) har skrivit filmen och även om det kanske inte var den filmen jag trodde jag skulle få se är den välskriven och till största delen underhållande, men jag undrar ändå om det här var rätt väg att gå med det hela.

UHD-utgåvan presenteras i 2160p med HEVC/H.265-kodning och är mastrad i Dolby Vision och HDR10. Första filmen spelades in på videokameror och denna gång har de valt att filma den med iPhone 15 Pro. Bilden är väldigt imponerande med tanke på att även om de har kopplat på större linser och lite annan stabilisering så är det inte samma prestanda på telefonen som kamerorna filmskapare brukar använda. Bilden är knivskarp då det gått från digitalt till digitalt och helt utan tapp.

Ljudet presenteras i Dolby Atmos och det är ytterst imponerande, framför allt under jaktsekvenserna. Det finns en scen när de blir jagade över vattnet och här står verkligen håren rakt upp på armarna. Dialogen sitter fint och är balanserad mot resten av ljudbilden.

Det finns även lite extramaterial som är intressant och går in på framför allt hur de har filmat filmen och dess unika look. Det som är synd är att det saknas ett kommentarspår.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera 28 Years Later, för vad man än tycker om filmen så är det underhållning i nästan två svettiga timmar. Filmen är kanske inte det som fansen hade sett framför sig, men det här är ju bara början. Redan nästa år kommer uppföljaren 28 Years Later: The Bone Temple

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Read the English version here.