Super Massive games ger oss en interaktiv skräckfilm i form av Until Dawn, exklusivt till Sonys PS4. Och problemet är, ironiskt nog, att man lyckats lite för bra med uppgiften man åtagit sig.
Slasher-skräck-genren är en filmtradition med stadigt följe och ett slags absolut ”take-it-or-leave-it”-koncept. I otaliga kultfilmer genom åren, från den moderna slasherns ”moder” Motorsågsmassakern till moderna hyllningar såsom Cabin in The Woods och svenska kultrullen Camp Slaughter, så är det ett slags Mall 1A-koncept som man måste vara med på. Mörk skog – check. Ensamma, hormonstinna ungdomar som vill röka på, ha sex och gå ut ensamma i natten – check. Mystisk mördare med vasst vapen – check. Det har gått så långt att genren fick en slags postmodernistisk hit genom att skämta om sig själv, i nyligen avlidna Wes Cravens epokgörande Scream. Problemet med genren är att om du inte kan åsidosätta logik och den uppenbara risken för extrem upprepning så kommer du att ha mycket lite ut av upplevelsen, rent filmiskt och ur historieberättarperspektiv.
Exakt här träder Super Massive Games in och ger oss Until Dawn, ett spel som närmast kan beskrivas som en tekniskt snygg, interaktiv skräckfilm. Här finns motion capture av Hollywoodskådisar vi känner igen (från allas vår svenska odd-ball Peter Stormare till Rami Malek, som fått mycket uppmärksamhet för sin huvudroll i tv-serien Mr Robot), här finns ett manus som träffar i princip varje klyscha i genren och här finns gott om ”hoppa-till-effekter” (som du även kan låta din Playstation Eye-kamera fånga när du sitter i soffan, rätt kul detalj). Historien är i korta drag den om åtta ungdomar (eller ja, 20-åringar-ish) som samlats i en stuga på vinterlovet för att festa, ha sex och utsätta varandra för pranks. När ett elakt skämt går åt pipsvängen så sker det första mordet på en (eller beroende på hur du spelar, två) av ungdomarna. Här kommer Until Dawns mest intressanta aspekt in: du har ofta ett par olika val och varje val du gör kommer att påverka hela spelet, för alltid. På vägen får du också ”föraningar” genom indian-totem om vad som kan hända i framtiden. Föraningar eller självuppfyllande profetior? Du kan bara få reda på det om du provar och sen spelar om allt en gång till.
På spelets pluskonto hör att grafiken är rätt snygg, ansikten liknar verkligen sina skådespelares förlagor och skådespeleriet levererar för genren (ja, till och med Stormares stora spel passar in, som den läskiga psykologen). Ljudet är klassisk skräckfilm, med klinkande pianon, stråkar och de så ofta förekommande plötsliga volymhöjningar och dissonanser när något oväntat hoppar fram. Och hur mycket man än försöker förutse och stålsätta sig, så finns här en del kul och kreativa skrämseleffekter som man inte kunde ana, även om man sett alla slashers förr. Det är tydligt att spelutvecklarna sneglat en hel del på Quantic Dreams spelupplägg och klassiker som Heavy Rain och Beyond: Two Souls, då spelmekaniken fungerar nästan exakt likadant: Fast kamera, begränsad rörlighet, många och långa sekvenser med prat och storyutveckling/bakgrund (exposition, som det kallas på manusspråk) samt tidvisa QTE-sekvenser (tryck rätt knapp i rätt stund).
På minuskontot hamnar att man sneglat på Quantic Dreams upplägg, men inte på deras egentliga styrka – story och berättande. För där David Cage fångar, skrämmer, överraskar och berör så känns Until Dawn tidvis påfrestande ytligt och pastisch-artat. Visst, det hör till genren att ungdomarna ska vara lite småkorkade, kåta och dumdristiga, men det blir också väldigt svårt att verkligen investera i deras resa och bry sig om deras öden när de är så endimensionella och stundvis sociopatiska. Alla beskrivs med ord som ”caring, intelligent” och ”complex” men nästan ingen lever upp till de adjektiven. Istället plöjer man på med med såpiga storylines om svartsjuka, blyga mesar, cat-fights mellan brudarna över heta hunken och tidvis helt urbota korkade val. Sen kan spelet också ibland ta långa pauser för dialoger mellan karaktärer som håller på lite för länge, är lite för ointressanta och gör att man blir otålig att få kontrollen tillbaka och spela vidare. Det är en begränsning i upplägget som helhet, men man accepterar det mer när man är investerad personligen i karaktärer som känns som de är kött och blod och inte arketyper.
Peter Stormare spelar psykologen Dr Hill
Det är lätt att förlora sina protagonister en efter en, spelet sätter oddsen emot dig och ibland går du rakt i fällan du trodde att du skulle undvika genom att göra precis tvärtom. Därför finns här ett incitament att spela om upplevelsen och se hur storyn utvecklar sin en andra gång (och hur många man lyckas hålla vid liv andra gången). Samtidigt är spelet lite för långt för sitt eget bästa – vi klockade in någonstans på runt åtta-nio timmar och det känns lite tunt för att pågå så länge, även om det blir spännande ju längre in man kommer och ju fler ledtrådar man hittar om mördaren och vad som egentligen pågår.
Någonstans är det ironiskt att Super Massive Games lyckats att göra en så bra interaktiv skräckfilm, för många av spelets svagheter är liksom inbyggda i genren självt: den icke-originella storyn, de ytliga karaktärerna, de billiga hoppa-till-tricksen och de helt otrovärdiga valen att lunka mitt ut i en skog, mitt i natten utan mobiltelefon(täckning). Samtidigt är det ju detta som är genren – en genre som har massor med fans och som funnits i över 40 år på film. Hur roligt du kommer att ha med detta spel är direkt kopplat till hur mycket du älskar (eller inte) slashers. I vår bok är det lite för dyrt med en interaktiv skräckfilm för 600 kr. Å andra sidan är detta ett tekniskt välgjort spel som säkert kan ge diggare av genren många timmars glädje för pengarna (omspelsvärde inräknat). Personligen är vi lite kluvna på redaktionen – vissa tråkades i längden ut av de långa och inte alltid så intressanta mellansekvenserna, medan andra inte kunde vänta på att få spela vidare och se hur många ungdomar man skulle lyckas rädda i slutändan. Och ett spel som delar publiken är ofta ett bra spel, även om det betyder att det inte kommer att vara allas kopp thé.
Så här sätter vi betyg på Senses