I Suicide Squad: Kill the Justice League har superskurken Brainiac tagit över Metropolis. Befolkningen som han inte har dödat har han förvandlat till viljelösa monster som lyder hans minsta vink. Vad som är värre är att han även har lyckats hjärntvätta stora delar av The Justice League: Batman, Superman, Green Lantern och inom kort även The Flash är numera onda och livsfarliga motståndare. Världens enda hopp står nu att finna i fyra stycken allt annat än normala individer. Skurkarna King Shark, Harley Quinn, Captain Boomerang och Deadshot plockas ut från Arkham-fängelset och tvingas av den skrupelfria Amanda Waller att utföra det smått omöjliga uppdraget att döda The Justice League.
Rocksteady Studios, som står bakom den otroligt populära Arkham-trilogin, har av någon outgrundlig anledning valt att låta Suicide Squad: Kill the Justice League utspela sig i samma universum. Detta förstår jag inte alls. För det första skiljer sig spelmekaniken helt och hållet från Arkham-spelen. För det andra känns det nya spelet hela tiden som en uppföljare till ett spel som inte finns. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.
Jag älskade Arkham-spelen av flera anledningar, inte bara för att de var roliga och utmanande att spela, utan också för att de hade en väldigt häftig och välgjord story. De lekte med legenden om Batman på ett väldigt bra sätt. Dessutom var hela spelmekaniken uppbyggd på närstrider och till skillnad från Suicide Squad: Kill the Justice League så fanns det inte en poängsiffra så långt ögat kan nå.
För det är just det som Suicide Squad: Kill the Justice League bygger på: striderna baseras tydligen på poäng och det är tusen siffror, färger och annat ofog hela tiden som du skjuter, vilket snabbt ger spelet en väldigt billig känsla. Uppdragen är oftast otroligt korta och sedan går det snabbt in på nästa uppdrag. Det finns huvuduppdrag och ett gäng sidouppdrag, men eftersom precis alla uppdrag mer eller mindre är exakt likadana blir det väldigt snabbt enerverande och upprepande. Det finns givetvis små skillnader: du ska antingen försvara, hämta eller lämna någon, eller utplåna alla fiender för att komma in någonstans. Upprepa och skölj om och om igen. Och efter ett tag möter du en boss.
Det som gör mig så ledsen med det här upplägget är att storyn är riktigt bra, men den drunknar i tråkig gameplay. Och om du dör (du har tre upplivningsmöjligheter, sedan är du körd) måste du spela om hela uppdraget, vilket snabbt ledde till att jag ilsket stängde av spelet för att lugna nerverna lite. Uppdragen är inte ens svåra, men de är tröttsamma, så åtminstone jag börjar sväva ut och tänka på annat än att försöka hålla reda på alla tusen varelser som skjuter på mig från olika håll. Spelet håller en hyfsat hög nivå på med 60fps även när det är massor av fiender samtidigt i bild men ett par gånger kunde jag uppleva att det ändå blev hackigt. Detta kan i och för sig även bero på att min internet uppkoppling inte alltid är den bästa.
Spelet har även det klassiska upplägget med att samla erfarenhet och poäng och uppgradera sina vapen och färdigheter. Så under spelets gång blir du starkare och bättre, men det blir ju även fienden, så känslan av upprepning släpper ändå inte.
Som jag nämnde ovan känns Suicide Squad: Kill the Justice League som en uppföljare på ett spel som vi aldrig har fått spela. Vi får aldrig se hur Brainiac attackerar och förslavar The Justice League. Det skulle vara intressant att veta hur han lyckades ta över den smartaste av dem, Batman, och den starkaste av dem, Superman, utan att lyckas med Wonder Woman och The Flash i samma veva? Spelet klarar man av på ungefär 12 timmar och det kommer bli fler DLC:s som utvecklar storyn lite mer. Det finns många spekulationer om att det kanske inte alls är den riktiga The Justice League som vi dödar under spelets gång, utan att det kanske är kloner. Beviset finns i en tumme som skärs av och är tillbaka på kroppen i en scen längre fram, men det kan också bara vara en miss från spelutvecklarnas sida…
Röstskådespelarna är av högsta klass rakt igenom. Legenden Kevin Conroy (1955-2022) gör sitt näst sista inhopp som Batman, Nolan North från Uncharted spelar Superman, Jason Issacs spelar Brainiac och favoriten Tara Strong spelar Harley Quinn. Även de mindre kända skådespelarna gör ett bra jobb. Det som stör mig är att mellansekvenserna är otroligt bra, medan spelet däremellan är så segt och tråkigt att det är svårt att gilla Suicide Squad: Kill the Justice League som en helhet.
Det blir lite roligare att spela online tillsammans med andra spelare, eftersom du då kan dela upp gruppen och försvara flera platser samtidigt. När du spelar ensam och de andra karaktärerna spelas av botar, håller de sig med dig hela tiden, vilket leder till att andra platser står försvarslösa. Det som är störande är att du måste vara uppkopplad till nätet för att överhuvudtaget kunna spela spelet, även om du spelar själv.
Sammanfattningsvis lägger jag betyget för Suicide Squad: Kill the Justice League precis i mitten. Även om jag älskar historien, tröttnar jag extremt fort på spelmekaniken. Det ska bli intressant att se vad som händer i Suicide Squad: Kill the Justice League-världen framöver. Det kommer nog att dyka upp både en och två överraskningar, och vem vet, det kanske till och med går att variera spelmekaniken något?
Warner Bros. Interactive Entertainment skickade recensionskod för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester.
Så här sätter vi betyg på Senses
