Recension: Splatoon 2 (Switch)

Det är verkligen kul att Nintendo är ordentligt tillbaka på banan med hybridkonsolen Nintendo Switch. Den må vara denna konsolgenerations, på pappret, klenaste hårdvara men beslutet att göra den stationär och bärbar med unika Nintendo-spel var ren och skär genialitet. Vi ser den i folks hem såväl som på resande fot och ingen konsol kan mäta sig i spelupplevelserna som den levererar portabelt.

Splatoon var ett mycket omtyckt FPS (ur tredjepersonsperspektiv) på den sorgligt underskattade Wii U och nu – två år senare – kommer uppföljare till Nintendos nya konsol. Splatoon 2 är verkligen inget kvanthopp i fråga om utveckling utan till mycket stor del samma spel som vi fick 2015, men med något bättre grafik, mer engagerande multiplayer och ett riktigt enspelarläge, som vi verkligen saknade i ettan.

Splatoon 2 är ett lysande exempel på hur Nintendo lyckas finslipa och göra trånga, breda publik-genrer till sina egna. Egentligen är Splatoon 2 (precis som ettan) en slags snäll shooter, där “coola kids” som kan förvandla sig till bläckfiskar, skjuter färg på varandra som i ett enda stort paintball-party. Det passar alla åldrar som är gamla nog att klara motoriken. Rörelsekontrollerna gör det lätt för vem som helst att hoppa in – men i längden fann vi dem frustrerande och inexakta. Precis som i Mario Kart 8 så kommer alla seriösa gamers som tävlar om topplaceringar vilja stänga av dom (vilken man kan göra via menyn, efter man gått igenom tutorial-delen).

Vapnen är ännu fetare denna gång.

Enspelarläget är bra och nödvändigt för att spelet ska kännas komplett – särskilt som online multiplayer ännu inte är Switchens starkaste sida. Salmon Run – ett av de roligaste lägena som låter dig spela co-op mot en ständigt mer utmanande bana, kan alltid avnjutas lokalt men går bara att spela online vid vissa, utvalda tillfällen. Turf War (fyra mot fyra), SplatZones och Rain Maker blir då mer tillgängliga multiplayerupplevelser, om än inte lika originella. En märkligt grej är att split screen-läget helt har försvunnit, så ska du spela multiplayer lokalt så behöver din kompis ta med sig sitt Switch också.

Kampanjläget utmanar dig med successivt svårare banor, där du både lär dig grunderna och verkligen får testa dina skills mot slutbossar som ställer en hel del krav på skickligheten. Splatoon 2 behåller samtidigt ettans färgglada energi och lekfullhet, men tyvärr också lite sega mellansekvenser och babbliga nonsens-språk som de två tjejerna på TV:n talar och mest påminner om de oändliga “rabarber rabarber”-harangerna i Yooka-Laylee.

Det som kan slå en med Splatoon 2 är hur väldigt likt originalet det är. Sure, Switchen är nyare och har mer prestanda och visar finare grafik och ljuseffekter, men bortsett från presentation och den lite ändrade färgpaletten så är detta väldigt mycket samma spel som Splatoon. Och det är inget dåligt i sig, eftersom ettan ju var ett så bra spel. Men det ligger nära till hands att misstänka att Nintendo kanske inte riktigt haft den önskade tiden att utveckla ett helt nytt spel, utan mest bjuder på en upphottad version med bättre multiplayer – lite som Mario Kart 8 Deluxe. Å andra sidan var ju ettan både roligt, omtyckt och lättillgängligt för både stora och ganska små – så varför ändra för mycket på ett vinnande koncept? Splatoon 2 må inte vare en vida annorlunda upplevelse, men är ändå ett förbättrat spel på i princip alla punkter. Så gillade du ettan förstår vi inte vad du väntar på – ut och köp!