Recension: Capcom Arcade Stadium

Retro är enormt stort. Generationen som var den första att växa upp med data- och tv-spel (70-talisterna) har blivit föräldrar och medelålders vuxna med (förhoppningsvis) bra löner och vad kan då vara roligare än nostalgi och att få återuppleva barn- och ungdomen för en stund? Likt många låtar och filmer så åldras inte direkt alla gamla spel med äran i behåll, men vissa av arkadklassikerna i Capcom Arcade Stadium håller bra 20-35 år senare. Och det har aldrig varit så smidigt att få uppleva så många av dom som nu – och heller inte så omväxlande.

Capcom Arcade Stadium är en slags portal för Capcoms arkadspel från främst 90-talet, men även slutet på 80-talet samt början på 2000-talet. Alla som laddar ned grundprogrammet, som är gratis, får med 1943: The Battle for Midway (från 1987) att komma igång med utan kostnad. Nyligen har Capcom licenserat ut flera av sina spel till Koch som gav oss den förträffliga Capcom Home Arcade-hårdvaran med 16 spelklassiker, som tyvärr aldrig blev några fler (officiella) releaser till. Capcom Arcade Stadium dubblar antalet till spel till 32 och finns i skrivande stund bara till Nintendo Switch (det ska även släppas till PS4, Xbox One och PC, men oklart när). Här köper du antingen enstaka spel för 40 kr styck, ett paket med tio spel spel från en av nedan tidsperioder för 150 kr eller hela samlingen för 400 kr. Ett överkomligt pris för att äga alla dessa klassiker i licenserade versioner och dessutom har man från utvecklarnas sida kastat in lite bonusar: förutom att du i vanlig ordning kan lägga i oändligt med virtuella “mynt” och köra obegränsat med continues, så kan du här även välja ROM-version på varje spel: antingen den amerikanska eller japanska versionen. Vissa spel finns endast på japanska och ROM-versionerna kan innehålla små, lokala skillnader du kan läsa om kring varje spel (annat ljud, detaljer i banor med mera).

Spelen i Capcom Arcade Stadium

1943: The Battle of Midway (1987) (gratis)

“Dawn of the Arcade” (1984–1988):
Vulgus (1984)
Pirate Ship Higemaru (1984)
1942 (1984)
Commando (1985)
Section Z (1985)
Trojan (1986)
Legendary Wings (1986)
Bionic Commando (1987)
Forgotten Worlds (1988)
Ghouls ‘n Ghosts (1988)
+
Ghosts ‘n Goblins (1985) (bonus)

“Arcade Revolution” (1989–1992):
Strider (1989)
Dynasty Wars (1989)
Final Fight (1989)
1941: Counter Attack (1990)
Mercs (1990)
Mega Twins (1990)
Carrier Air Wing (1990)
Street Fighter II (1991)
Captain Commando (1991)
Varth: Operation Thunderstorm (1992)

“Arcade Evolution” (1992–2001):
Warriors of Fate (1992)
Street Fighter II Turbo: Hyper Fighting (1992)
Super Street Fighter II Turbo (1994)
Armored Warriors (1994)
Cyberbots: Full Metal Madness (1995)
19XX: The War Against Destiny (1995)
Battle Circuit (1997)
Giga Wing (1999)
1944: The Loop Master (2000)
Progear (2001)

Det är som ni ser en hel del spel, och ni som är gamla Amiga– och Atari-ägare lär känna igen massor av dem, särskilt från Dawn of the Arcade- och Arcade Revolution-samlingarna som Ocean och U.S. Gold gjorde varierande bra insatser med att konvertera till 16-bitars hemdatorformat. Varje spel ställas in svårighetsgraden på i åtta steg – från obefintlig till extrem och du kan även ställa in hastigheten spelet rör sig i samt din egen styrka, något som alltså var omöjligt på arkad där syftet var att hålla spelarna kvar precis lagom länge för att få dem att fortsätta mata mynt, men inte så länge så att alla i kön gick hem av tristess. Alla spelen är i princip pay-to-win upplägg, då du kan fortsätta mata in virtuella mynt och harva på i all oändlighet och du kan givetvis både spara och spola tillbaka, något som blivit standard i samlingar med klassiska retrospel på mini-konsoler bland annat (men om du “fuskar” räknas inte din high score online)

Bland spelen som sticker ut som som allra bäst så har vi Battle Circuit, som håller bra som sidoscrollande-beat’em-up med humor än idag, bullet hell-klassikern Giga Wing och Progear, givetvis Super Street Fighter II Turbo (som är det spel alla lär äga i allra flest exemplar över alla format då det praktiskt taget ingår i alla retro-samlingar) och de personliga favoriterna från Amiga-tiden Mega Twins, Final Fight och den udda, men naggande goda fågeln Strider. Street Fighter 2 återkommer i inte mindre än tre inkarnationer av samma del (alla lite olika) och 19xx-spelen är ganska lika, men ändå värda att spela igenom alla för sig.

Nintendo Switch-hårdvaran fungerar givetvis utan problem för denna samling klassiker, som på tiden de begav sig körde på hårdvara som i princip driver miniräknare idag. Man har valt att emulera original-ROM:arna exakt, så man behåller alltså alla skavanker såsom tappade frames och slow-downs som arkadmaskinerna hade, inklusive eventuella grafikbuggar. Detta är vi lite tudelade kring – ja, ur purist-synpunkt är det väl korrekt, men likt en gammal film som man kan putsa upp repor och dammkorn i och erbjuda nytt, bättre ljud så hade det varit trevligt att få slippa just den gamla nostalgin om hur otillräcklig tekniken var för 30 år sedan.

Du kan även slå på filter och grafiska effekter, såsom att se spelen i en uppritad arkadkabinett som ska ge lite “3D”-känsla. Detta läge är rätt bedrövligt i vissa spel, om du kör bärbart, eftersom de blir så pyttesmå så du knappt ser vad som händer (1943 till exempel). Det går att vända på bild och kontroller, men det är väldigt bökigt. Spelen gör sig bäst på en stor tv med rätt bildformat (inget utdraget till 16:9) och du kan som sagt ställa in det mesta från raster, till att emulera bildrörs-tv:ns böjda kanter och fylla ut kanterna med färgglada ramar.

Det är kul att spelen stöder lokal co-op 2-4 spelare, beroende på titel. Men det är samtidigt synd att detta inte stöds göras online, då spelen i sig inte är särskilt krävande. Det hade varit perfekt nu i corona-tider.

Capcom Arcade Stadium är onekligen ett kärleksbrev till retro-spelare och arkadfans, som säkert kommer att uppskattas av målgruppen. Om den kommer att betyda lika mycket för de som inte har relation till spelklassikerna är dock mindre säkert. Sidoscrollande arkadspel kan upplevas – med all rätt – som repetitiva och tiderna som svunnit handlar kanske mycket om att återfå känslan av att stå där i arkadhallen, bowlinghallen eller lokala video-butiken, med ett par femkronor på fickan och hoppas få spela en snabb runda utan att någon ansvarig såg en (det var 15-årsgräns på arkadmaskiner, så lagom till att många fyllde 15 år så försvann dessa arkadmaskiner till förmån för allt bättre hemformat). Idag springer våra spelkonsoler ärevarv kring dessa spel, på alla vis, inte minst i fråga om presentation, omfattning, spelbarhet och variation.

Men – om du var med på tiden det begav sig, eller någonsin ägde en Commodore 64, Amiga 500, Atari ST, SNES eller Mega Drive – så gör dig själv en tjänst och ladda ned grundprogrammet på din Switch och testa några klassiker du känner igen. Forgotten Worlds och Street Fighter 2 var mycket bättre på arkad än de någonsin var på hemformaten från den tiden.