Läs vår recension av UHD 4K-utgåvan av Avengers: Infinity War!
I maj för tio år sedan hade en film premiär med Robert Downey Jr. som hette Iron Man och efter sluttexten fanns en liten extrascen då Nick Fury (Samuel L. Jackson) teasade oss med att han samlade ihop till ett superteam. Cirka en och en halv månad senare samma år hade The Incredible Hulk premiär och den hade också en scen som teasade oss med att något stort var på gång. Vi snabbspolar fram till 2012 då första Avengers-filmen mötte biopubliken. Den blev en enorm succé och visst den hade den en hel del superhjältar med – men i jämförelse med vad som komma skulle var det ytterst få. 2015 kom den, i min mening sämre, Avengers: Age of Ultron och innan dagens betraktelse hade den ännu sämre Captain America – Civil War premiär 2016, en film som många kallar en ”Avengers Light” (men om man jämnför den med första filmen så är det fler karaktärer med i Civil War.) Hypen byggdes mot Avengers: Infinity War; trailern visade oss Thor som möter Guardians of the Galaxy, Spider-man som möter Doctor Strange... Varje nörds våta dröm var på väg att gå i uppfyllelse. Eller?
Thor (Chris Hemsworth) har flytt med spillrorna av sin hemvärld Asgård, men han hamnar ur askan och i elden och deras skepp blir bordat av den intergalaktiska superskurken Thanos (Josh Brolin) som snabbt decimerar allt motstånd. Hulk (Mark Ruffalo) lyckas med Heimdals (Idris Elba) hjälp fly till jorden där han kan varna Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) för den annalkande faran. Thanos har en stridshandske som han söker sex stycken Infinity-stenar till. När han har allihop kommer han bli den absolut starkaste varelsen i universum. Någon som kan döda allt och alla med en fingerknäppning. Avengers står inför sin största utmaning någonsin och hela universum står på spel.
Först ut tar vi det som är bra med den här filmen: Ända sedan jag läste serietidningarna har jag drömt om att få se alla hjältar samlade i en och samma film – och här får man verkligen det. Deras möten med varandra får mig att hamna i nörd-gasm, varje gång. Man har gjort våra hjältar rättvisa och medan alla olika spin-offer har haft olika regissörer så har Bröderna Russo varit lyhörda och behållt sin stil in i den här filmen. Sen är specialeffekterna spektakulära, Thanos är en helt animerad karaktär, men hans ansiktsuttryck och känslor finns där till hundra procent. För första gången kunde jag faktiskt helt slappna av och se det som en karaktär i en film, utan att irritera mig över animationen. De första elva minutrarna i filmen är också bland de mest brutala och det bästa jag sett i Marvel-väg. Skådespeleriet överlag är bra från alla inblandade, starkast lyser dock scenerna mellan Robert Downey Jr. och Josh Brolin. Bild och ljud är i absolut referensklass med knivskarpt färgdjup och storfilmkänsla. Ljudet får ditt hemmabiosystem att jobba ordentligt. Det finns ett intressant kommentarspår med manusförfattarna och regissörerna och så en hyfsat kul blooper-reel. Sen finns det tre stycken fullkomligt urusla bakom kulisserna-dokumentärer, vars enda uppgift verkar vara att berätta filmen vi just sett, utan att visa mycket alls kring hur man gjorde effekterna eller filmen. De bortklippta scenerna visar mer av processen, men då av en slump.
Jag såg filmen i våras när den hade premiär på bio, Jag minns att jag gick från salongen och var glad och lycklig över att ha sett en riktigt bra superhjältefilm. Visst, det var ett par grejer som jag inte gillade men på det stora hela var den episk. Nu när Blu-ray skivan dök upp så såg jag om den inför den här recensionen och upplevelsen blev tyvärr en helt annan. De bra bitarna jag nämnde i ovan fanns fortfarande där, givetvis, men nu började jag också analysera filmen lite mer i detalj.
När det är så otroligt många karaktärer i en och samma film och alla ska få sin del av kakan kan det bli allmän huggsexa om uppmärksamhet. De hade varit smart att försöka centrera händelserna runt Tony Stark, men med alla trådar åt olika håll lyckas man aldrig riktigt fokusera filmens röda tråd. Filmen har flera – på pappret – stora emotionella scener som drunknar i allt annat som behöver ske. Tempot är högt, men i samtidigt så är det vissa av våra hjältars storyline som man är helt ointresserad av. Konstigast är Vision (Paul Bettany) och Scarlett Witch (Elizabeth Olsen), som har gömt sig undan världen i ett helt folktomt Edinburgh. Det är en väldigt konstig strid som utspelar sig där och det finns inte en enda människa på gatan. Det känns som om produktionen varit tvungen att spara in på statister. Jag har varit i Edinburgh på natten och det är verkligen inte folktomt där jag lovar er. Sen har slutstriden i Wakanda också sina problem; det ska vara en episk strid men skogsbakgrunden får tillslut filmen att likna en ovanligt välproducerad fan-film.
Värst av allt är en scen som dyker upp runt 1 timme och 52 minuter in i filmen. Jag ska inte gå in i detaljer och spoila vem som gör vad och varför, men det är en scen som är så urbota dum att den faktiskt förstörde min tilltro på en karaktär. Tack vare den här här karaktärens handlingar är han ensam skyldig till att som sker därefter och tro mig, det är inga bra grejer.
Jag vet inte heller riktigt vad jag ska känna inför slutet då jag vet att en hel del av karaktärerna som inte klarar sig har spinoff-filmer med premiär-datum redan satta under 2019 och 2020 så Avengers: Infinity War blir på sätt och vis som en enda lång trailer inför den nya Avengers-filmen, som kommer nästa år.
Sammanfattningsvis så ramlade Avengers: Infinity War ner från en klockren rekommendation till ett lite mer mediokert betyg. För samtidigt som jag fortfarande älskar lull-lullet och humorn, så måste jag konstatera andra gången att storyn inte riktigt bär och filmen aldrig lever upp till förväntningarna som de första elva minuterna lovar, korthuset faller ihop ganska fort. Nu när Disney äger 20th Century Fox och därmed fått tag i en hel hop nya Marvel-hjältar som de inte hade rättigheterna till förut (X-Men bland annat), så kan vi nog räkna med en ännu mer episk-film nästa gång. Och denna gång kanske konsekvenserna är där för att stanna och inte ha en känsla av att de tog bort den och den figuren för att slippa pröjsa dem till nästa film, men för att samtidigt återuppliva dem inför sina respektive solo-filmer.
Så här sätter vi betyg på Senses