Recension: Iron Man, ett missat tillfälle

92

Jepp, då har man sett en av vårens stora dragplåster, den X:e i raden Marvel-filmatiseringar, nämligen Jon Favreaus Iron Man. Filmen har hypats en hel del ända sedan rykten kom ut om att den var på gång och det har spekulerats i flera huvudrollsinnehavare, allt från Tom Cruise till Nicolas Cage. Men valet föll alltså slutligen på den begåvade skådespelaren Robert Downey Jr.

Storyn (och nej, jag är ingen fan av serietidningen, så jag vet inte hur lik den är originalet) är den om Tony Stark (Downey Jr): en egoistisk, cynisk och kvinnotjusande ungkarl, tillika ägare till ett av USA:s största vapentillverkningsföretag, som är på visit hos armén i Afghanistan och då tas tillfånga. I fångenskapen tvingas det unga geniet återskapa en dödlig missil som han just lanserat på världsmarknaden, men denna gång till de afghanska krigsherrarnas samling. Inlåst med honom sitter Yinsen (Shaun Toub), en till synes godhjärtad man, med oklara intentioner. Stark lyckas slutligen fly genom att använda sin skapargenialtet till att bygga en bionisk dräkt. Väl tillbaks i USA möts han upp av sin högra hand (spelad av Jeff Bridges) och sin assistent, den vackra Pepper Potts (Gwyneth Paltrow). Påverkad av sin tid i fångenskap samt med ändrad attityd till att vapen ger fred, så börjar han bygga på en uppgraderad version av sin bioniska dräkt…

Om vi börjar i änden ”bra saker med Iron man” så har vi en, som alltid, mycket välspelande (och vältränad) Robert Downey Jr i huvudrollen. Det är också roligt att återse Gwyneth Paltrow, som är en vacker och begåvad skådespelerska (även om hon tyvärr inte fått mycket till roll här) och ett par sekvenser med själva Iron Man-figuren som är häftiga. Men när filmen klockar in på strax över två timmar så blir man lite ledsen över allt som tyvärr inte är så bra med Iron Man. Först och främst: tiden utnyttjas väldigt dåligt. Heter filmen Iron man och har en tuff figur på affischen, så vill vi se så mycket som möjligt av den tuffa figuren. Istället får vi se ganska lite av den bioniska Iron man och alldeles för mycket av den obstinate Tony Stark, som i vad som känns som scen efter scen sitter och står i mörka lokaler och ”bygger”, svetsar och är allmänt genial. Ja, vi förstår att mannen är världens geni, och nej vi har ingen aning om vad han håller på att löda och snickrar på – GÅ VIDARE MED HISTORIEN för bövelen! Utöver det läggs en massa tid på en påbörjad sidohistoria som det aldrig blir något egentligt av (man ”löser” den på ett kick i en scen, som i slutändan blir något ologisk). Slutligen är det stora problemet att det är så extremt förutsägbart – utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att precis det du tror alla karaktärer ska göra och bli, precis det händer.

I am Iron Man, ta-da-da-da-da-da-da-da-da-da-dum-dum

Paltrow har inte fått någon roll i egentlig mening, utan är mest den sexiga assistenten som väntar på Stark (sorry, ingen spoiler där), det går jättefort att räkna ut vem som är den egentliga skurken och känslan av att man sett allt förr blir så extremt påtaglig. Och visst har vi sett en liknande – och tyvärr, måste sägas, bättre historia med samma kärna förut. Nämligen i Paul Verhoevens strålande film från 1987 (!), RoboCop.

Om du är Iron Man/Marvel-fan så bör du givetvis se filmen och bilda dig en egen uppfattning. För oss andra känns det väl mest som ett missat tillfälle att få en ny, cool superhjältefilm, utan istället får vi en historia som känns såväl berättad förr, som illa utnyttjad.

Personligen håller jag tummarna för att de två kommande dragplåstren, superhjältefilmen The Dark Knight (uppföljaren till Batman Begins) och framförallt Indiana Jones 4, ska rädda biosommaren.