Recension: Wildwood

Jag blev lite nyfiken på Wildwood när jag såg att den fick fullpott på flera ställen och att betyget på imdb var skyhögt. Jag ryggade tillbaka lite när jag såg speltiden på två timmar och tio minuter, för i min värld är det få animerade filmer som faktiskt riktigt klarar att bära en speltid på över hundra minuter. Jag var också nästan villig att överge intressen – för jag är inte särskilt intresserad av animerad film. Åtminstone inte CG. Men så var det den där lilla detaljen att jag råkade läsa en recension och blev lite glad i hjärtat när jag fastnade vid ett specifikt tvådelat ord: Stop-motion. Ni förstår. Jag och stop-motion har älskat varandra hela livet. Sedan jag såg Pingu, Wallace & Gromit och andra Aardman-produktioner. Och Nightmare Before Christmas. Men kärleken började faktiskt när jag upptäckte film. Vid ett biblioteksbesök i trean (tror jag det var) visade ett par upp hur man kunde animera film genom att rita ett antal bildrutor och spela upp dem i sekvens. Det var där min kärlek för film började på allvar. Jag spelade in min första stop-motion som tio- eller elvaåring – Den lilla röda bussen – som handlar om en buss som åker mellan olika Legostäder och kör sönder hus, kör över människor och ja, den röda tråden är väl just mayhem. Men nog om det. I en värld där AI tar mer och mer plats även i filmproduktion blir jag glad ända in i själen, nästan blödig, vid tanken på att man fortfarande satsar på riktigt hantverk.

Men nog om det. Vad handlar Wildwood om? När hennes lillebror rövas bort av en flock kråkor ger sig den envisa tonåringen Prue McKeel ut på ett desperat räddningsuppdrag i den ogenomträngliga vildmarken – en förtrollad skog som döljer sig strax utanför Portland i Oregon. Vid sin sida har hon sin klantige men lojale klasskamrat Curtis och tillsammans tar de sig genom en värld fylld av talande djur, banditer och mäktiga gestalter som drivs av sorg och ambition.
När de båda dras in i en konflikt som hotar hela skogens balans måste Prue hitta en styrka och tro inom sig som hon inte visste att hon hade. Om hon ska kunna rädda sin bror och skydda Wildwoods sköra framtid måste hon våga riskera allt.

Travis Knight står för regi. Han har regisserat Kubo and the Two Strings (också stop-motion, men jag tror faktiskt inte jag sett den. Shame on me!) och efter det Bumblebee och Masters of the Universe. Ett spretigt, intressant CV måste jag säga. För manus står Chris Butler, Colin Meloy och Carson Ellis. De två sistnämnda är herr och fru. Colin skrev boken som filmen baseras på och Carson illustrerade. Vi får också en riktigt trevlig ensemble av röstskådespelare: Peyton Elizabeth Lee, Jacob Tremblay, Carey Mulligan, Mahershala Ali, Angela Bassett, Awkwafina, Maya Erskine, Jake Johnson, Charlie Day, Tom Waits, Richard E. Grant. Det är alltid kul att sitta och gissa vem som gör rösten om man inte redan läst på. Jake Johnson var tydlig. Mahershala Ali missade jag – delvis för att karaktären utseendemässigt påminde om Jason Momoa även om jag hörde att det inte var han. Tom Waits som gör en av vargarna, Maksim, misstog jag först för Willem Dafoes raspande.

Vi håller oss kvar vid röstskådespelarna, för det här är ju en så pass viktig del av en animerad film. Nu är det väldigt sällan det inte blir bra eller felcastas, men rösterna är faktiskt en av Wildwoods absolut starkaste kort. Att lyckas förmedla så mycket känsla är en liten triumf i sig och här gör varenda jäkel ett helt fenomenalt jobb. Det är en ren fröjd, faktiskt. Jag ska gå vidare till att börja med det negativa. Som tur är kan jag avslöja att det inte finns så mycket negativt att säga. Alls. Men jag tycker att den har lite svårt att sätta tonen precis i början. Scenen där Prues bror försvinner skiftar från nervig, obehaglig och nästan hjärtskärande till väldigt mycket komik. Det skaver lite i mig för någonstans vill jag vara fast i den rena spänningen och paniken som först förmedlas. Likaså görs en del småmärkliga val kring musiken precis i början. Det rättas tack och lov till när det kommer igång på riktigt och blir, som sig bör, ett viktigt och känslomässigt komplement till röstskådisar, ljud och animationer.

Så. Nu fick jag gnälla av mig också. Nu går vi över till lovord, för det finns mycket positivt att säga om Wildwood. Jag sitter och njuter och ler stora delar av filmen. Dels för att den är helt jävla ljuvlig att se på – animationerna håller verkligen toppklass – men också för att allt fungerar. Tempot är högt, musiken fin, dialogen genomtänkt, humorn som glimmar till underfundig. Och mörkret. Det här är troligen den mest vuxna och mörka animerade film jag sett – åtminstone om vi pratar film som i grunden är familjevänlig. Vi kastas mellan teman om död, sorg, utsatthet och den inledande scenen sätter tonen rätt perfekt. Det är också ofta överraskande våldsamt, men utan att vara grafiskt eller direkt blodigt – även om blod förekommer. Det är en av många saker jag älskar med filmen: Att den vågar ta sig an både mörker och obehag utan att rygga tillbaka. Världsbygget är snyggt och man har gjort ett helt fantastiskt jobb med karaktärerna. De är både snyggt gjorda, intressanta, roliga och berör, ned till minsta lilla bikaraktär. Och när Prues lillebrorsa gråter av skräck inför vad som komma skall – saker han själv är för liten att förstå – river det faktiskt i pappahjärtat på ett sätt jag sällan upplevt på film. Miljöerna hänför återkommande och Wildwood bjuder på några av de absolut vackraste scener jag sett.

Tidigare nämnd nerv är också något i hästlängd. Vi kastas mellan spännande och ibland roliga scener hela tiden. Prues flykt från godset exempelvis, där hon överlistar en säkerhetsvakt i form av en mastiff i skinnjacka. Här garvar jag rakt ut ett par gånger. I övrigt är merparten av humorn mer underfundig och av typen man drar på smilbanden åt. Men man skrattar till ibland. Det är en känslomässig bergochdalbana som bjuder på en hel del obehag och sorg. Sorry, ett till uttjatat uttryck, men episka proportioner dyker upp i skallen vid tanken på alltifrån storyn, de olika dramaturgiska vändningarna och några riktigt häftiga stider. Jaktscenen där Prue flyger på en örn exempelvis, här sitter jag med ett brett leende. Och slutfighten. Holy smoke. Den är så jäkla snygg att jag nästan tappar andan. För seriöst, när såg ni senast en slutfight i form av en sammandrabbning i paritet med typ Two Towers eller annan valfri film med stridsfält och exploderande eldbollar – i en kombination av stop-motion och CGI?

Men vi måste prata om det här med speltiden. Det var en av de saker som oroade mig inför Wildwood. Hur ska en animerad film lyckas hålla mitt intresse uppe i över två timmar? Vet ni vad? Det visar sig ganska tidigt vara en ickefråga. Eller ja. Den är lång, men det finns faktiskt inte en sekvens som förtjänar att kapas bort eller klippas ned. Det är spännande rakt igenom och underhållningsfaktorn är på topp. Det har vi även manusets oväntade svängar att tacka för – det finns några riktigt snygga vändningar inbakade här. Kombinera det med medryckande musik och helt fantastiska animationer – såväl stop-motion som det som uppenbarligen är CGI. Allt är top-notch, för att använda ett slitet uttryck. Jag vill avsluta med några riktigt väl valda ord, och en uppmaning: Wildwood är i mitt tycke årets hittills bästa film. Ord jag aldrig trott att jag skulle skriva om en animerad rulle. Vad ni än göra: Missa den inte. Och ni som har barn: Se den med dem, om de är gamla nog. För Wildwood är på riktigt obehaglig, våldsam och ryggar inte för sorg.