Recension: Resident Evil

Var ska man börja? Resident Evil. Denna extremt framgångsrika och älskade spelserie. Den har hängt med mig ända sedan barnsben. Jag minns mycket väl hur jag satt och kallsvettades när jag utforskade polisstationen i Resident Evil 2, eller hur jag nästan sket på mig varenda gång Nemesis dök upp och vrålade ”STAAARRRS!” i trean. Men mest fastnade jag faktiskt för Resident Evil: Code Veronica, som jag körde till Dreamcast (Rest in peace, en av världens bästa, mest underskattade konsoler). Jag har också uppskattat de mer actionbetonade i serien. Remaken av fyran körde jag om för ett par år sedan. Requiem spelade jag, och älskade, i somras. Village, med varulvarna, var också fränt. Men. Ett av mina starkaste minnen är ändå de enorma förväntningarna när Resident Evil skulle filmatiseras. Jag var helt såld på idén och hoppades på intensiv, nervig, krypande skräck. Paul W.S. Anderson var regissören och han hade ju trots allt levererat filmer som Event Horizon. Trailern vill jag minnas pendlade mellan att kännas lovande och ingjuta ett visst tvivel. Första filmen i serien kom 2002, samma år som jag fyllde femton. Jag heter Peter Westberg och det här är mitt Sommar i P1. Nä, jag ska vara seriös. Jag vill minnas att den hormonstinna hårdrockskille jag börjat förvandlas till gillade delar av den även om den var fånig, för actionbetonad och inte kändes det minsta som spelen. Det är nog inte mer än två eller tre år sedan jag försökte se om den och vet ni vad? Den är faktiskt nästan smärtsamt dåligt. Detsamma gäller uppföljarna. Och Welcome To Raccoon City och Netflix-serien bör inte ens nämnas utan närvarande exorcist.

Men nu är det 2026 och det slog ned lite som ett bombnedslag när det utannonserades en nytolkning. Kanske främst när det visade sig att den som tagit sig an projektet var ingen mindre än Barbarian– och Weapons-regissören Zach Gregger. Jag minns inte jättemycket av Barbarian, men kommer att se om den någon gång. Weapons hade stor potential som delvis infriades även om jag tyckte att det fanns en hel del som haltade. Men att se hans egen take på Resident Evil kändes ändå så oerhört lockande. Helt rätt, på något vis. Han har ändå ett sinne för detaljer och bjuder på filmer som sticker ut och går oväntade vägar. De trailers som släpptes fick mycket kritik för specifikt en sak: Det fanns egentligen ingen direkt Resident Evil-känsla över dem. Det kan jag hålla med om, samtidigt som jag tyckte att det ändå såg jäkligt lovande ut.

Nu är den alltså äntligen här och de inledande recensionerna har till stor del varit väldigt, väldigt positiva. Det gjorde inte direkt att mina förväntningar svalnade. Något som däremot gjorde mig lite orolig var en artikel där det avslöjades att Cregger fått klippa om filmen efter en tidig screening – för att den var för rolig. För det var kanske ett av mina problem med Weapons. Det fanns scener som hade kunnat vara riktigt nerviga och obehagliga om man inte skämtat bort genom att slänga in lite slapstick som fick spänningen att slakna snabbare än någon hinner säga Dow Jones i sovrummet när det håller på att hetta till.

Men nog om gamla synder. Vi går vidare med intrigen, för Zack Creggers Resident Evil använder, till skillnad från tidigare filmatiseringar, inga av spelseriens karaktärer. Den utspelar sig delvis i Raccoon City och det finns ett virus, om än inte nämnt vid namn, men that’s about it, om vi pratar intrigmässig igenkänning. Här får vi istället träffa Bryan, en ganska klantig budkille som får i uppdrag att leverera en väska med viktigt men okänt innehåll till Raccoon City General. Han hamnar mitt i ett utbrott och måste kämpa sig förbi muterade varelser för att överleva – och leverera väskan.

Intrigen är enkel och det gillar jag. Leverera produkten från punkt A till punkt B. Klara dig förbi alla hinder. Ni som spelar tevespel fattar direkt. Här har Cregger adapterat den enklaste av spelintriger rakt av och förvandlat det till film. Låter det som kritik? Det är det inte. Jag har väntat på en riktigt bra tevespelsadaption. Okej. Vi börjar där. Med både adaptioner och dystopi. Det finns ett antal spel som förvandlats till film. Merparten har resulterat i produkter som pendlat mellan mediokra och värre. En som sticker ut är The Last Of Us, som även råkar vara mitt absoluta favoritspel. Jag blev inbjuden till en förhandsvisning av premiäravsnittet och satt som naglad trots att jag visste vad som skulle hända. Första säsongen var mestadels fenomenal. Andra säsongen? Not so much. Det glimtade till ibland men nog om det. Poängen är att vi inte är bortskämda med bra speladaptioner. Resident Evil är undantaget som delvis bekräftar regeln.

Förvirrande? Låt mig förklara. Jag älskar Creggers sätt att förvandla enkel spelintrig till film. Jag har läst recensioner där det talas om att Resident Evil känns som att spela ett tevespel, men på ett bra sätt. Jag kan hålla med om det. För upplägget är precis som att slängas rakt in i ett nytt spel. Man känner sig osäker som karaktär, har inte riktigt lärt sig kontrollerna, är lite klantig – och så kommer det monster och man måste kämpa för att överleva. Vi får även några skitsnygga förstapersonsvinklar som effektivt flirtar med spelgenren utan att det känns forcerat. Det strösslas även med roliga små påskägg för älskare av spelserien – bilen i tunneln som är full av örtplantor, det mörka rummet på övervåningen i huset med en gammaldags skrivmaskin, sättet Bryan hittar nya vapen. Jag ler för mig själv åt de här småsakerna.

Men. För det finns alltid ett men. Eller flera, som i det här fallet. Utöver ovan nämnda homager och det faktum att en stor del utspelar sig i Raccoon City så är det som sagt väldigt lite som luktar Resident Evil. Vi möter inga klassiska Resident Evil-zombies utan fienderna utgörs mestadels av muterade människor och djur, vilket i och för sig också är den en del av universumet. Det är alltså ingen regelrätt zombiefilm i den bemärkelsen. Jag förstår att vissa fans stör sig på det här. Mig gör det egentligen inte jättemycket, samtidigt som det bitvis ger känslan av att man bara använder titeln för att det ska dra in mer pengar och ge uppmärksamhet. För sanningen är att Creggers version lätt hade kunnat stå på egna ben och heta något annat. Lite på samma sätt som Evil Dead Rise också mest kändes som att man villa rida på namnet. Men jag ska inte klaga, även om jag faktiskt gärna sett lite fler klassiska zombies. Det är på tok för snyggt och underhållande och ärligt talat så kan jag inte säga att jag saknar Leon, Chris, Claire, Albert Wesker eller någon av de klassiska karaktärerna. Det känns ganska gjort ändå.

Austin Abrams, från bland annat just Weapons, är riktigt bra som filmens huvudkaraktär Bryan. Det är lite kul att man bygger en hel film runt en underdog, en snubbe som i vilken annan film som helst agerat comic-relief och troligen dött väldigt snabbt på grund av klantighet. Och det är, skulle jag tro utan att ha läst på om det, hela poängen. Han är en sådan osannolik hjälte att det fungerar. Men, för det finns flera men, inte utan att det skaver. Varför kommer vi tillbaka till. Vi träffar också på Paul Walter Hauser från Richard Jewell och Kali Reis från Mercy i två mindre, och underhållande, roller. Framåt slutet möter vi också ett gäng bestående av bland annat Zach Cherry från Severance och Fallout. Däremellan rusar Bryan nästan enbart runt på egen hand. Och den utsattheten fångas fint. Cregger har alltid varit bra på att bygga stämning och Resident Evil är inget undantag. Men …

Nu ska vi titta närmre på det som inte riktigt funkar. Och det är här åsikterna lär skilja sig en hel del från person till person. Vi snurrar tillbaka till det jag skrev om Bryan som en osannolik karaktär. Han är såklart helt oförberedd på vad som händer. Överrumplad. Men han är också en ganska hopplös människa som verkar ta det mesta med en klackspark och kanske inte alltid tänker längre än näsan räcker. Han är, kort sagt, ganska korkad och överlever ofta på vad som på engelska kallas dumb luck. Här kan jag tycka att det skaver lite. Han är lite för dum, helt enkelt. De dåliga besluten blir några för många och man tänker att han borde försetts med några enheter till på IQ-skalan. Det förstör inte nödvändigtvis, men jag tycker att för många av filmens vändningar baseras på korkade beslut. Det blir lite för enkelt. Och så till det andra riktiga skavet: Humorn. Jag har läst många andra recensioner och det här verkar dela lägren. Vissa uppskattar filmen för den avväpnande och överraskande humorn, andra tycker att det blir för mycket. Jag gillar det bitvis och Cregger är bra på att göra humor som är både subtil och in your face. Mitt problem är att det blir för mycket. Som jag nämnt är Bryan i grund och botten en comic relief-karaktär som fått axla huvudrollen och det är inte alltid till filmens fördel. Jag är ett fan av humor, men problemet här är att flera sekvenser som hade kunnat bli riktigt nerviga och obehagliga istället förlorar tyng och allvar. Faktiskt nästan till den grad att det är nära till hands att kalla Resident Evil för en skräckkomedi.

Nu låter jag väldigt kritisk, men faktum är att jag i slutändan, trots ovan skavanker, tycker om slutresultatet. Väldigt mycket till och med. Det finns några obehagliga scener. Homagen och påskäggen är fina. Kärleken till tevespel överlag enorm. Musik, skådespeleri, miljöer, effekter – allt sitter. Och slutscenerna, om än även de smittade av humorviruset, är riktigt, riktigt bra och öppnar, till ingens överraskning, för en uppföljare. Vilket naturligtvis redan diskuteras flitigt. Sammanfattningsvis är Resident Evil en väldigt trevlig överraskning. Cregger överträffar mina förväntningar med råge och bjuder på vad som faktiskt kan vara den hittills absolut bästa filmadaptionen av ett spel. I spelvärlden pratas det ofta om replay value och då kan man fråga sig om det här är en film värd att se om? Och svaret är att ja, det tror jag faktiskt. Kanske ser jag den med andra ögon när jag är beredd på humordosen och kanske hittar man ännu fler fina hyllningar till spelserien. Det här är en film ni inte vill missa. Och den bör ses på bio.

This post is also available in English: Review: Resident Evil.