Efter att ha blivit överraskad av trean, Transformers: Dark of The Moon som kom efter den horribla tvåan, så var jag återigen spänd och förväntansfull på vad nästa Transformers skulle bjuda på. Ännu mer action? Ännu coolare effekter? Ännu mer humor? Det visar sig att Transformers verkar vara en varannan-film-serie, för Transformers – Age of Extinction är en väldigt lång, väldigt bullrig och väldigt ytlig bioupplevelse.

Transformers - Age of Extinction Mark Wahlberg

Efter den stora slutstriden i trean mellan Autobots och Decepticons, så har alla Transformers i princip försvunnit från vår planet. Amerikanska myndigheter jagar de sista robotarna, som alla klumpas ihop som Decepticons efter ödeläggelsen av Chicago. En Black Ops-grupp inom CIA samarbetar med en hänsynslös robot vid namn Lockdown och jagar ifatt varenda kvarvarande Autobot. Tidigt i filmen får vi se dem regelrätt avrätta Ratchet, i en av filmens mer rörande scener. Men allt är såklart inte förlorat. När hemmafixaren Cade Yeager (Mark Wahlberg) köper upp en gammal lastbil (hmmm) för att sälja som delar, så lyckas han återuppliva självaste Optimus Prime. Hans dotter Tessa (Nicola Peltz) är denna dels Megan Fox, hetingen som inte får date:a killar eller har råd att gå på college, men som tar hand om sin omogne far samtidigt som hon mot hans vilja ändå dras till den farlige racingföraren Shane (Jack Reynor). När den korrupte CIA-bossen (Kelsey Grammer) får nys om att Prime lever så skickar han allt han har på familjen Yeager, vilket gör att människorna måste enas med Prime och de kvarvarande Autobotsen för att fly undan hotet från såväl CIA, en galen vetenskapsman (Stanely Tucci) och den skoningslöse Lockdown, som verkar ha en dold agenda att samla in alla Autobots och transportera dem vidare till okänd destination.

Megan Fox anno 2014

Jag har alltid varit en som stått upp för Michael Bay som filmskapare. Trots hån och nästan oändlig ström av kritik från andra filmskapare och recensenter, så står jag för att jag faktiskt gillar flera av hans filmer. Långt ifrån alla, men filmer som The Rock, Armageddon och The Island är snygga, spännande och underhållande action-äventyr med hjärta och (viss) hjärna, väl värda att slå sig ned med en stor popcorn-skål till och njuta. Det finns en konst i hans berättande, i bilderna som ständigt återkommer. Michael Bay är pizza-med-extra-allt motsvarigheten i regissörernas Hollywood – hans actionscener är svulstiga, episka och alltid extremt väl genomförda, i allt från klippning, till teknik och musik- och ljudläggning. Men problemet är att när det inte fungerar, så står all denna uppblåsta svulstighet bara i vägen för historien. Och just historien är tunnare än vatten i Transformers 4, även om jag inte är det minsta avundsjuk på manusförfattaren Ehren Kruger som tvingats komma på ännu en i raden historier om leksakerna. Frågan är bara – måste de alltid vara så fruktansvärt lååååånga? Transformers: Age of Extinction klockar in på otroliga 2 timmar och 45 minuter – bara tio minuter kortare än det klassiska filmeposet Gudfadern! Och med så här lite att berätta så borde filmen istället ha kapats med 45 minuter. Minst.

Nu när Kina tagit till sig robotarna så lär vi få se många Transformers till

Transformers: Age of Extinctions stora dragplåster (för mig) var att den till stor del är inspelad och utspelar sig i Kina. Det är exotiskt och nytänkande och en plats jag inte sett så ofta på film i dessa Hollywoodska storproduktion-sammanhang. Och jodå, visst får man en hel del kinesiska vyer och action-sekvenser som utspelar sig i och runt icke-nämnda kinesiska storstäder (host, Hong Kong). Det är tydligt att filmen också är finansierad och riktad till den allt snabbare växande asiatiska marknaden, inte bara i fråga om locations och lokal casting (såsom Li Bing Bing), utan även i fråga om att skurkarna i filmen är hel-amerikanska och de kinesiska karaktärerna i princip uteslutande porträtteras som hjältar (även om huvuddelen av hjälteinsatserna fortfarande stavas USA och Mark Wahlberg). Det blev också lite kul när man introducerar The Dinobots – förhistoriska dinosaurier som fått transformativ förmåga och lär glädje dagens barn lika mycket som de gladde mig i min barndom på 80-talet i de tecknade serierna.

Transformers - Age of Extinction - Dinobots

Problemet är att Transformers: Age of Extinction känns trött, fantasilös och oengagerade. Det smälls och krigas i princip non-stop från första bildrutan och biljakterna löser konstant av varandra, till bombastiska toner och snygga biroller för publiken att vila öronen och ögonen på. Men storyn känns så urvattnad och generisk, som att vi sett den 100 gånger förr och filmen bjuder på så extremt få överraskningar och riktiga skratt att jag en bit i filmen faktiskt blev rent av uttråkad, sömnig. Någon timme innan eftertexterna kände jag bokstavligen hur ögonen började slutas, trots en anstormning på alla visuella och auditiva sinnen. Här finns inga riktiga människor att bry sig om, inga karaktärer med djup. Mark Wahlberg är bra i roller som skitstövel med hjärtat på rätt ställe á la The Departed, men som näpen, amerikansk helylle-pappa som uppfinner robotar och som ska föreställa pappa åt Nicola Peltz, är han helt otrovärdig och fel, fel, fel. Shia LaBeouf må ha gjort sig omöjlig att jobba med, men han passade till det här. Marky Mark gör det inte, tyvärr.

Likaså är robotarna mestadels, bortsett Primes härliga och faderliga röst, extremt påfrestande och sketchartade. I någon form av buskis-anda har man gjort dem till mänskliga förlagor med etniciteter att identifiera sig med. En stor, fet (!) transformer som röker robot-cigarr (!) och ropar ”You gonna die! I’m gonna kill you!” 38 gånger i filmen, i bästa amerikanska södern anda, till den asiatiska roboten (som låter som Ken Watanabe), som givetvis är en samuraj och tycker amerikaner är ”crazy cowboys”. Gäsp. Dessa karikatyrer gör inget för en redan anemisk historia och deras ständiga tjat och gnat gör att vi påminns om att Transformers verkar vara riktad till en väldigt ung publik.

Transformers - Age of Extinction Bumble Bee

Nä, Michael Bay och co, det här var inte alls särskilt roligt. Trots dyr och extremt påkostad action och vissa stunder av enormt vackert foto och till och med på sina håll rörande scener, så dränks det hela i extra mycket kebabsås. Och hur mycket jag än gillar kebabsås, så vill jag ändå kunna se, urskilja och smaka på varje enskild ingrediens i min pizza. Annars kan jag lika gärna äta något helt annat. Transformers: Age of Extinction är ekonomiskt sett redan sommarens största film (mycket tack vare framgången i Kina, så satsningen lönade sig big-time) och en femma är redan på gång. Hoppas innerligt att nästa film är betydligt bättre än denna. Annars kan man lika gärna låta robotarna få bli utrotningshotade.