Även om du inte känner igen namnet Turrican så är chansen stor att du hört musiken, komponerad av den makalöse spelkompositören Chris Huelsbeck (Chris Hülsbeck för oss umlaut-älskare). Turrican var en plattformssensation när det släpptes på Amiga 500 1990 – en snygg, sidoscrollande plattforms-shooter med fokus på maffiga vapen, explosioner och förvånansvärt öppna banor. Nu är det här igen i retro-samling bestående av spelets fyra inkarnationer för en rimlig peng (både i fysisk utgåva och digitalt). Kan det bli mer än en nostalgitripp för redan frälsta?
Turrican Flashback, som samlingen heter, ges ut av tyska ININ Games och är framtagen i samarbete med Factor 5 – som var skapare av originalspelen. Factor 5 bestod först av kodaren Manfred Trenz som ursprungligen skapade Turrican på C64, men senare av ett gäng tyska indie-utvecklare som lyckades pusha Amigans hårdvara på nya sätt, under dåvarande utgivaren Rainbow Arts: en nivå av grafik och soundtrack som egentligen bara The Bitmap Brothers kunde utmana. När jag var liten var Nintendos 8-bit konsol spelmaskinen alla skulle ha. Sega Master System var en långt avlägsen tvåa. Jag hade aldrig varken eller, jag fick en MSX Spectravideo 728 av mina föräldrar, som jag grämer mig idag att jag inte sparat då den hade underbara spel från Konami (bland annat ett slags Zelda). I högstadiet fick jag dock kliva på Amiga 500-tåget och en helt ny värld öppnades. Jag kan med viss övertygelse säga att Amiga 500 varit den mest betydelsefulla spelmaskinen från min uppväxt (i stor konkurrens med NES som vi hyrde fler gånger än jag kan räkna, hade nog varit billigare att köpa istället).
Samlingen vi får här består av fyra spel: Turrican – originalet som startade allt, är kanske också antologins bästa spel. Det släpptes senare till andra format (exempelvis ärkekonkurrenten Atari ST) men detta är Amiga 500-versionen som är återskapad till perfektion. Ett utsökt action-äventyr med helt perfekt kalibrerad svårighetsgrad. Turrican II: The Final Fight är det kanske mest kända spelet, inte minst för Huelsbecks makalösa chip-soundtrack (som du måste lyssna på) och det är ett tekniskt mer avancerat spel, med snyggare parallax-effekter och ett enormt coolt vapen i form av en ljusboll man kan skjuta ut massor av och som studsar runt som mindre bollar och dödar alla fiender på vägen. Men spelet är också betydligt svårare och inte lika pixel-perfekt i bandesignen som ettan. Sen har vi Mega Turrican som är vad det låter som – Mega Drive-versionen av Turrican (3), anpassat för konsolen. Rent tekniskt flyter den på fint, men det är mer fokus på linjärt hoppande och skjutande här och inte utforskande på samma vis. Samlingen avslutas med Super Turrican som är – just det – Super Nintendo-versionen av spelet. Här får vi för första gången Dolby Surround-mix (från stereo) och spelet är en slags mash-up av ettan och tvåan. Konsolversionerna av Turrican är absolut spel- och njutbara, men man påminns om vilken överlägsen maskin Commodores Amiga 500 var under 16-bitars-eran; trots sina futtiga 7 Mhz klockfrekvens på processorn och 512 kb minne så kunde dess grafikchip skapa underverk ingen kunde matcha (och knappt kan det ens idag, NTSC-Amigan klarade stadiga 60 fps redan 1987). OK, rent tekniskt var Motorolas processor i maskinen en 32-bitarsproessor, men låt oss inte snöa in på teknikaliteter nu…
Hur står sig då Turrican-spelen idag? För mig – riktigt bra faktiskt. Detta är charmiga och banbrytande plattformsspel, din figur kan förvandla sig till en sågtandad boll och rulla runt utan att ta skada, droppa minor, använda superattacker och är utrustad med en slags energi-eldspruta som du kan styra runt din egen axel. Och Amiga-spelen bjuder – för tiden – på överraskande mycket utforskande. Här finns hundra-, om inte tusentals små hemligheter, hemliga bossar och utrymmen att utforska. Ingen kartfunktion eller sånt bjäfs här inte. Här gäller det att använda lokalsinnet.
Spelen körs i någon slags emulator och där kan du ställa in bildutsnitt (original (perfekt), anpassad 4:3 eller dra ut allt till att fylla din 16:9 widescreen-bild, vilket jag inte tycker man ska göra). Det finns även lägen som låter dig spara och spola tillbaka – ett inslag som verkar ha blivit standard på retro-emulatorer då gamla spel var seriöst svåra – men gör du det kan du inte låsa upp troféer i PS4-versionen (som förresten fungerar utmärkt på PS5 också).
Det har varit ett alldeles underbart återseende att spela Turrican igen efter … tja, vad kan det vara – dryga 25 år? Presentationen håller bra än, kontrollerna känns tighta (även om hoppsekvenserna fortfarande är tålamodsprövande) och ljudet – alltså Huelsbecks soundtrack är i sig värt priset för samlingen. Jag blev sittande många timmar med ettan, nästan så jag varvade det (nästa gång!). Det är svårt, för att inte säga omöjligt, för mig att bedöma hur detta egentligen står sig hos gamers som inte har någon relation till serien – eftersom jag ju har det och inte kan bortse från nostalgifaktorn såklart. Men gillar du retro-plattformsspel från 16-bitarseran och älskar grym chip-musik från Amigans glansdagar bör du snarast spana in det på PS4 eller Switch.
Enda smolket i bägaren är att detta inte är en komplett samling Turrican-spel – vilket man kanske hade förväntat sig för priset. Det fins även en trea (Turrican 3: Payment Day) till Amiga (som jag i och för sig aldrig spelade, då hade jag redan gått över till PC), en Director’s Cut av Mega Drive-versionen och tyvärr saknas det omtyckta Super Turrican 2 till SNES.
Men Turrican Flashback räcker ändå långt, klart till en varm rekommendation för fans av originalen eller genren.
