Animationsrace:t har senaste åren varit riktigt hårt. Inte bara att flera stora studios tävlar mot varandra (Disney/Pixar, Dreamworks och Fox) och helt gått över till dataanimation, utan nu kommer även 3D-biografer in i bilden. Dreamworks senaste satsning är Monsters vs Aliens, en film som handlar om… eh, monster mot utomjordingar.
Susan Murphy (Reese Witherspoon) ska just till att gifta sig med nyhetsankaret Derek (Paul Rudd). På självaste bröllopsdagen kraschar en meteorit från rymden på henne (!), vilket gör att hon uppfylls av en kosmisk kraft som gör henne jättestor – och jättestark. Hon tillfångatas av den amerikanska regeringen och får kodnamnet Ginormica (Enormica, typ). I förvar får hon även träffa fyra andra monster – B.O.B. (Seth Rogen), Dr Cockroach PhD (Hugh Laurie), Fishman (Will Arnett) och en förvuxen insekt som jag inte minns namnet på (Insectosaurus). Tillsammans får de i uppdrag att försvara jorden mot en utomjordisk attack (där en tentakel-nisse såklart kommit för att suga upp meteoritens = Susans, kraft).
Monsters vs Aliens försöker väl vara en slags charmig nick till 50-talets ”monsterfilmer” och japanska Godzilla-rullar. Och ibland lyckas den vara småkul och småcharmig, samtidigt som 3D-upplevelsen i början inger en känsla av att man ska få vara med om något extra. Men när man redan efter en kvart inser att storyn inte är mer märkvärdig än att den bäddar för en ”fight” mellan två fantasifoster så avtar nyhetens behag snabbt. Sure, en och annan effekt som kastas mot tittaren (alla reagerar på pingisbollen i början) är kittlande, men det räcker inte för att fylla ut 94 minuter film som känns nästan dubbelt så långa. Stora partier är bara prat – och då inte ens särskilt underhållande sådant. Filmen saknar en riktig gnista och fräsch idé och kanske är det ironiskt att varje gång man försöker blinka kärleksfullt åt kult-kalkoner så får man ganska slätstrukna filmer, som fungerar bättre som idéer än som självständiga filmer (tänker bl a på Tim Burtons Mars Attacks!).
Foto: Små-gulliga filmreferenser räcker inte till att bära en långfilm.
Birollerna lyfter historien något (särskilt Seth Rogens blobb och Stephen Colberts president) och att se film i 3D är som sagt fortfarande lite av nyhetens behag. Men 3D-tekniken får inte bli en ursäkt att man tappar bollen och glömmer bort att historien ändå är det viktigaste i en film – inte att tänka ut scener där projektiler ska flyga mot publiken eller där vi ska få svindel av upplevelsen. Och där Disneys Bolt faktiskt också levererar en engagerande och berörande historia så känns Monsters vs Aliens platt och förutsägbar med avsaknad av jättestort underhållningsvärde. Utan 3D-effekterna undrar jag om man ens skulle orka se igenom hela filmen… OK, vi har fått se hur bra den nya 3D-tekniken faktiskt fungerar – ge oss riktigt bra filmer nu också.
