Färgglad och välgjord uppföljare, men utan värmen från första filmen.

Att Disney gör live-action remakes av sina klassiska tecknade filmer är en trend som kommer hålla i sig en bra stund till. Vi på senses.se har redan recenserat flera av dem; allt från bottennapp som Dumbo till de bättre Aladdin och Lejonkungen. Maleficent 2 – Ondskans Härskarinna är uppföljaren på Maleficent, som hade premiär 2014. Här gjorde filmskaparna något annorlunda. Istället för att göra en karbonkopia av den tecknade Törnrosa (1959), så valde man att berätta historien ur en annan synvinkel, från perspektivet av den onda häxan Maleficent (Angelina Jolie). Första filmen blev en enorm succé och att det skulle komma en uppföljare var därmed givet.

Prinsessan Aurora (Elle Fanning) ska gifta sig med sin Prins Philip (Harris Dickinson) och det är dags att möta svärföräldrarna Kung John (Robert Lindsay) och Drottning Ingrith (Michelle Pfeiffer). Problemet är att Maleficent inte är alldeles lätt gäst att ha med sig på fest och snart har allt förvandlats till total katastrof. Men allting är inte riktigt som det verkar vara och kriget mellan människorna och de fantastiska varelserna i skogen har precis börjat.

Först ut till det som fungerar: Angelina Jolie får möjligheten att återigen visa vart skåpet skall stå. Hennes utstrålning och karisma är perfekt för rollen som sago-häxan. Hon balanserar även båda sidorna av myntet. Michelle Pfeiffer har gjort ett triumferande återtåg till rampljuset och är nu med i flera storfilmer igen (bland annat: Ant-man and the Wasp, Avengers: Endgame). Vill inte avslöja exakt varför hon är så perfekt i den här rollen för att det skulle spoila filmen för mycket.

Maleficent 2 – Ondskans Härskarinna är en färgglad och fartfylld film med mycket välgjorda specialeffekter. Tyvärr saknar filmen den värme och spänning som fanns i första filmen. Regissören Joachim Rønning tappar bollen lite i den aspekten och bara kör på med det visuella. Det finns ställen där det verkligen kunde ha vridits till och fått det att kännas i hjärtmuskeln, men regin haltar. Sen finns en sekvens som är väldigt utdragen och konstig mot slutet av filmen, innefattande en orgel och en kyrka. Här känns det som att alla karaktärer gör fel val och för många händelser blir ihoptryckta för att få ett vettigt flöde på filmen.

Maleficent 2 – Ondskans Härskarinna skall avnjutas i UHD med 4K och Dolby Atmos – för även om filmen har sina skavanker så smälter de bort i upplevelsen. Filmen blir nästan tredimensionell och färgerna och svärtan är av referensklass. HDR10-färger är också ett välkommet plus. Ljudet i Dolby Atmos är omslutande och bra, men saknar lite bett. Extramaterialet är ovanligt informativt och intressant, med flera olika dokumentärer.

Sammanfattningsvis så vill jag ändå rekommendera Maleficent 2 – Ondskans Härskarinna då det är en väldigt fartfylld och rolig film, som tyvärr saknar det där lilla extra som första filmen gav oss.