Disneys spelfilmsversion, 25 år senare, av sin animerade klassiker Lejonkungen är egentligen helt onödigt. Och samtidigt helt magisk för en ny generation tittare.

Det kan väl knappast ha gått någon förbi att Disney ämnar ge oss nyfilmatiseringar av den ena, animerade klassikern efter den andra i form av spelfilmer. Tidigare i år fick vi Aladdin och efter Lejonkungen (The Lion King) kommer Mulan (2020) och därefter Den Lilla Sjöjungfrun.

lejonkungen 2019 simba

För många av oss här på redaktionen har 90-talet alltid varit ett favoritårtionde för animerade Disney-klassiker. Det säger såklart också något om vår medelålder, men rent objektivt hade Disney då flera av sina största, animerade framgångar. Under Katzenbergs stadiga ledning lyckades Musse Pigg-bolaget både bli Oscarsnominerade för bästa film 1992, med en animerad film (Skönheten och Odjuret, även den gjord till ”spelfilm” 2017), samtidigt som de producerade och släppte den ena musikal-hitten efter den andra och erövrade bland annat Broadway (med scenmusikal-versionen av just The Lion King, i regi av Julie Taymor som även är exekutiv producent på denna remake). Lejonkungen tronade länge som den mest älskade och ekonomiskt framgångsrika, animerade Disneyfilmen genom tiderna, men avsattes för ett par år sedan av en animerad Disneyfilm från den nya eran, nämligen Frost (Frozen) från 2013.

lejonkungen 2019 elefantkyrkogården

Lejonkungen handlar om Simba (Donald Glover), lejonungen som föds till tronarvinge åt Mufasa (James Earl Jones) och Sarabi (Alfree Woodard), men som manövreras bort av den hänsynslöse morbrodern Scar (Chiwetel Ejiofor), som tänker ta tronen och härska över lejonriket själv – i sällskap av sina hungriga bundsförvanter från skuggländerna; hyenorna (bl a Keegan-Michael Key). På resan träffar Simba surikaten och vårtsvinet Timon & Pumbaa (Billy Eichner & Seth Rogen) och en ny resa tar vid, där han till slut måste inse vem han är och vad han är född till att göra.

lejonkungen 2019 zazu och simba

Historien om Lejonkungen är verkligen en sådan typ av historia som är tidlös och fungerar så fantastiskt bra som den gör just för att den bygger på klassiska verk och eviga, dramatiska ingredienser. Den avundsjuke brodern, hämnd, kärlek, vänskap, insikt om att vi aldrig är ensamma, glädje och att få vara hjälten som frälser de behövande etc. Hollywood har genom åren excellerat i just denna genre, de starka berättargreppen och det messianska narrativet och därigenom givit oss åtskilliga, älskade filmklassiker till exempel denna och sci-fi-klassiker som The Matrix, underbara dramat Den Gröna Milen, storfavoriten Braveheart och inte minst Harry Potter-filmatiseringarna, för att bara nämna några.

lejonkungen 2019 Mufasa och simba
Ingen gör en röst som James Earl Jones. Inte ens Morgan Freeman.

Lejonkungen (2019) marknadsförs som en spelfilmsversion av en animerad klassiker, men förutom (delar av) den afrikanska miljön så är det inget som är verkligt i den. Istället är djuren uppbyggda av otroligt snygga, visuella datoranimationer och effekter, som verkligen kommer att få publiken att både tappa hakan och utbrista ”men va sööööt….!”, när de får se den nyfödde lejonungen, Simba. Regissören Jon Favreau imponerade stort redan med sin spelfilmsversion av Djungelboken (2016), men då Lejonkungen inte innehåller några mänskliga karaktärer blir detta en regelrätt fabel, fylld med talande, men ändå fotorealistiskt återskapade vilddjur. Nästa års Oscar för visuella effekter har nog Lejonkungens namn gjutet på sig redan nu…

lejonkungen 2019 simba och Nala
Can you feel the love tonight?

Själva remaken av filmen är dock på ett helt annat plan än Favreaus förra Disney-tolkning – som, ironiskt nog, var den allra första i raden Disney live action remakes. Detta är mer än bild-för-bild-återskapning av en odödlig klassiker, medan Djungelboken tog sig stora, artistiska friheter och ändrade på en hel del för att skapa en mörkare och mer spännande film, än 1967-versionens tecknade sing-along. Det är givetvis med stor medvetenhet och noggrannhet som Favreau och hans team kopierat bildruta för bildruta från originalet – i princip 90% skulle jag uppskatta är ren överföring från handtecknat till datoranimerat (se sekvensen nedan). Inte sen Gus van Sants remake av Psycho har jag sett en film som är såpass nära originalet (i fråga om bilder och scener). Och det är egentligen inget konstigt eller dåligt i sig, då originalet är ett odödligt mästerverk som egentligen varken kan eller bör försöka ”förbättras”. Givetvis finns här några överraskningar; ett par nya grepp och scener, men de är i stor minoritet och för någon som kan originalet så väl som jag, så blir stora delar av filmen ett igenkännande nickande med tanken ”wow, det där har de återskapat snyggt!”.

lejonkungen 2019 scar och hyenorna
Chiwetel Ejiofor gör Scars röst.

Men, samtidigt som jag fångas ju mer jag tittar på den fantastiska historia som utvecklas inför mina ögon och öron, så inser jag samtidigt att jag inte är målgruppen för Lejonkungen 2019. Och om du minns originalet väl så är du nog inte det heller, även om jag varmt rekommenderar dig att se denna också – den berör fortfarande väldigt starkt och är en galet underhållande historia. Tre tjejer i 25-årsåldern gick lyriska ut från Disneys förhandsvisning i Stockholm och utbrast glatt att ”detta var en så otroligt bra och berörande historia och film!”. De var knappt ens födda när originalet kom och kan ha missat den helt. För dem – och alla andra som inte sett, inte minns eller är för unga för att ha brytt sig om Lejonkungen 1994 – är detta en helt ny och magisk upplevelse, som inte görs sämre av den läckra presentationen.

Röstcasten (i originalversionen, som är den vi sett) är nästan helt utbytt, förutom den oersättlige James Earl Jones, vars bullrande, faderliga stämma som Mufasa klingar lika underbart här som för ett kvarts sekel sen. Simba görs av Donald Glover (och av John Lundvik på svenska), Nala av Beyoncé, Zazu av John Oliver och Pumbaa av Seth Rogen, som passar riktigt bra som vårtsvinskaraktär med säreget, Rogen-skratt. Ejiofor funkar fint som skurk, hans Scar ekar av den läskiga Shere-Khan (Idris Elba) stod ut i Djungelboken och här finns ett par scener som verkligen är såväl mörkt spännande som roliga och sorgliga, även om inget går över gränsen för att detta inte ska kunna vara en familjefilm (filmen fick elva-årsgräns på bio, från sju år i vuxens sällskap alltså).

lejonkungen 2019 simba och nala zazu

I vår tid av polarisering och att betrakta allt genom politiska prismor, så har Lejonkungen från vissa håll fått kritik för att vara en fascistoid fantasi, utklädd till underhållning. Där lejonen är ”de nobla, starka varelserna” och hyenorna ”asätarna från skuggländerna, främlingarna som tillintetgör paradiset de tränger sig på”. Detta är såklart fritt för var och en att tolka, även om den mest rimliga referensen till Lejonkungen är något så tidlöst och klassiskt som Shakespeares mest kända pjäs: Hamlet. Något som det också känns som Favreau tagit till vara på och nickar subtilt till ännu mer åt i sin filmversion (jag ska inte spoila hur). Men mest av allt handlar den om eviga och universella, mänskliga teman; familj, kärlek, förlust, sökande, vänner och att hitta sig själv och sitt öde. Och precis som Mufasa, som i denna version påpekar, så ”äger vi inte jorden, vi skyddar och styr över den för alla levande varelsers bästa och upprätthåller balansen i livets cirkel, som vi alla är del av”. Det är något som klingar väldigt modernt och angeläget i det budskapet.

lion king 2019 Timon pumbaa simba

Lejonkungen 2019 är, precis som vi förutspådde, en egentligen helt onödig remake. Att se (om) originalet har inga nackdelar, förutom för de som verkar ha en medfödd aversion mot animerade filmer, eller felaktigt tror att allt ”tecknat” bara skulle vara för barn. Lejonkungen (2019) är i allra högsta grad också en animerad film, om än gjord för att se ut som en ”äkta” spelfilm. Men oavsett skrud så är det här en fantastisk historia, som nu kan (åter)upptäckas av en helt ny generation och glädja, underhålla och beröra en stor publik. Oavsett recensionerna (som vi spår kommer att vara jättepositiva) så kommer filmen bli ännu en stor, ekonomisk framgång för Disney, som redan haft topp tre av de största filmerna på bio detta år (Avengers: Endgame, Captain Marvel och Aladdin) och nu kan lägga till en fjärde på den topplistan (spår att denna kommer att slå Aladdin och kanske till och med Captain Marvel). Det står också klart att bolaget med Walt Disneys vackra signatur är en evig, växande jätte, som tack vare genomgående hög kvalitet, smarta förvärv och smart kommersiellt tänk, är och kommer att bli filmstudion att slå i framtiden – inte minst när streamingtjänsten Disney+ lanseras och de tar tillbaka allt sitt material + lägger in nyförvärvade Fox enorma katalog.

lion king 2019 simba Mufasa

Min uppmaning: Ta med familjen och gå och se Lejonkungen 2019 på bio! För dig som inte sett den på kanske 25 år blir det garanterat ett kärt återseende och för barnen blir det en högtidsstund i biomörkret. När du sett den kan du med fördel återse den tecknade klassikern (som vi hoppas få i 4K UHD snart) och, faktiskt Lejonkungen 2: Simbas Skatt, som fortsätter historien på ett fint och överraskande sätt.

Hakuna Matata, Disney – Hakuna Matata!