Usch och fy! Vilket magplask Dumbo är av regissören Tim Burton.

Att Disney tjänar storkovan på sina Live-action remakes av animerade klassiker är det ingen som kan ha missat med tanke på att Lejonkungen precis drog in över en miljard dollar och fortsätter håva in pengar. Lilla Sjöjungfrun står näst på tur och trenden verkar snarare få mer fart än att den stannar av. Då Lejonkungen är väldig trogen till sin förlaga så är Dumbo (2019) både en remake och en uppföljare i en och samma film.

Screenshot - Dumbo - Disney

Året är 1919 och första världskriget är precis över, Holt Farrier (Colin Farrell) kommer skadad hem från kriget. Hans barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) möter honom på stationen. Det visar sig snabbt att hans gamla liv på Max Medicis (Danny DeVito) cirkus är helt borta och han blir nu tvungen att ta hand om elefanterna istället. En dag föds en udda liten elefant med gigantiska öron och strax blir det väldigt tydligt att den lille krabaten är allt annat än en vanlig elefant.

Screenshot - Dumbo - Disney

Usch, fy och blä vad besviken jag blev på den här filmen. När jag såg trailern för Dumbo (2019) så kryssade jag i det ena plusset efter det andra. Michael Keaton, Danny DeVito, Tim Burton, visuell och fantasirik film: ”detta kan bli den bästa Burton-filmen på väldigt länge!” tänkte jag då. Sen så såg jag till slut filmen och det är helt sanslöst vad uselt det är. Ska försöka att bena ut vad jag menar, utan att spoila alltför mycket.

Det tecknade originalet av Dumbo hade premiär 1941 och då det var mitt under brinnande krig så var budgeten var väldigt återhållsam. Därav är filmen bara 65 minuter lång. Så det är en väldigt kort film att göra en live-action remake på. Lösningen blir att de första 45 minuterna i Dumbo (2019) tar oss igenom handlingen från originalet och därefter får vi se vad som hände sen. Tanken är god, men då vi inte bryr oss ett endaste dugg om varken Dumbo, eller familjen Farrier så faller allt som ett korthus.

Screenshot - Dumbo - Disney

Problemen med filmen börjar tidigt. Redan då familjefadern Holt Farrier kommer hem från kriget och möter sina barn på stationen så förstår jag inte något av valen som karaktärerna gör. Barnen har precis förlorat sin mamma, de springer varje dag till stationen då det kommer ett nytt tåg i förhoppningen att pappan skall vara med. En dag kommer deras pappa hem från kriget. De springer fram, tvärstannar då de ser att han saknar en arm. De stirrar på honom på avstånd och står som om de vore rädda för honom. Den stackars fadern försäkrar att han fortfarande är samma person och pojken går långsamt fram för att ge filmhistoriens mest obekväma och kalla kram. Jag förstår vad Burton var ute efter hör, men inget av det landar. Skulle man verkligen behandla sin far på det sättet bara för att han saknar en arm? Han lever, han står upp, han har inga ärr men barnen reagerar som om han vore pestsmittad. Hade vi istället fått en bättre uppbyggnad om vem fadern var och varför hans arm är super-viktig för hans cirkusakt så hade vi med ens förstått varför barnen reagerar som de gör. Den informationen kommer aldrig riktigt fram, utan det är något som vi får gissa oss till.

Eva Green

Sen fortsätter faunan av konstiga val och scener. Vi får knappt följa ”huvudkaraktären” Dumbo, men sen helt plötsligt så klipper filmskaparna till hur elefanten ser och upplever saker – vilket plötsligt plockar oss helt ur filmen. Vi ska bry oss om Dumbo, men vi får knappt spendera någon tid med honom. Istället skall vi stå ut med barnen Nico Parker och Finley Hobbins stela ”skådespeleri”. Jag kanske är hård, men det levereras inte en enda replik från dessa två som landar i någon form av realism.

Alla djuren är datoranimerade och visst är Dumbo söt med sina stora öron och ögon, men hans mamma ser ut som en vanlig elefant. Dock så beter de sig som om de vore väldigt mänskliga. Vi ska köpa att Dumbo är en speciell elefant men ingen person verkar ens höja på ögonbrynen över hur ända in helsike en elefant kan flyga bara för att han flaxar med öronen. Filmen har för lite magi för att vi ska bara acceptera den fantastiska elefanten. Det hade behövts någon form av ”vetenskap” bakom det eller åtminstone nämnt hur det ens är möjligt. När sedan folk börjar rida på den stackars lilla elefanten så känns verkligen allt fånigt och dumt, plus att animationen ser helt bedrövlig ut. De mänskliga ryttarna är för stora och då jag redan har svårt att köpa att elefanten kan flyga har jag ännu svårare att köpa att han kan ha ryttare också. Plus är det inte djurplågeri att rida på en elefant-baby?

Michael Keaton och Danny De Vito

Filmens enda behållning är egentligen Danny DeVito som gör en fin rolltolkning och han lyckas även med en hel del av skämten. Extra roligt att DeVito och Michael Keaton möts igen 27 år efter Batman Returns. Tyvärr så är Keatons roll rakt igenom bedrövlig. Vi ska känna att han är skurken men istället har vi en karaktär som bara gör en massa konstiga, dumma val bara för att det står i manuset. Colin Farrell lyckas inte heller ta sig ur den här soppan oskadd. Han gör vad han kan, men då det inte finns ett uns av vett så blir han också snabbt en marionett i en av Disneys kanske sämsta filmer.

Blu-ray-utgåvan är ändå helt okey i fråga om bild. Det finns en liten mjukhet och svärtan är inte på långa vägar där jag är van att ha den (med HDR på UHD). Dock så är färgerna fina, med bra djup och ljus. Ljudet däremot känner jag satt mer eller mindre enbart i frontarna. Det var någon gång ibland som det dök upp en surroundeffekt och det här var verkligen inte en omslutande upplevelse. Extramaterialet är okey, med lite vilja skulle jag faktiskt kunna säga att det är bra ända tills Tim Burton börjar lovprisa en skådespelare som är allt annat än bra. Ett gäng bortklippta scener och en blooper-reel finns också med.

Screenshot - Dumbo - Disney

Jag känner nästan att jag är på krigsstigen när det gäller Dumbo (2019), för jag blev verkligen genuint besviken. Trodde att det här skulle kunna bli en enormt emotionell film, men istället så är det en film med ett bedrövligt manus, många gånger bedrövlig casting och en regissör som har tappat greppet – och då blir resultatet den här soppan. Nedan är en liten sekvens som understryker hur uselt filmen är klippt. Se hur man har sträckt filmmaterialet till max.

Copyrighted Material Used For Review Purposes. ©Disney

Slutligen så vill jag avsluta med att det faktiskt finns ett par guldkorn och Danny DeVito är alltid underhållande att se, så betyget blir inte i absoluta bottenskrapet. Det här är verkligen en film som inte borde ha fått en live-action remake, för det funkar verkligen inte.