Recension: Luigi’s Mansion (3DS)

Luigi’s Mansion var ett av releasespelen på Nintendos GameCube i september 2001. Spelet gick varmt på redaktionen (dåvarande spelforum) och en smart medarbetare lyckades slarva bort exet vi hade, något som resulterat i åtskilliga planer att skaffa ett nytt – men aldrig någon konkret handling. Retromarknaden är lite överhettad ibland och frågan man måste ställa sig är hur ofta man faktiskt plockar fram den gamla, analoga GameCube:n och faktiskt spelar (och på vilken bildkälla, utan en massa converters)? Även om vi kan sakna den fenomenala handkontrollen maskinen hade, för oss kanske den kanske allra bästa genom tiderna.

Därför är det alltid glädjande när spel släpps på nytt, gärna med upphottad grafik och till ett modernt format man faktiskt använder. Luigi’s Mansion 2: Dark Moon kom till Nintendo 3DS för fem år sen och nyligen avslöjade Nintendo att Luigi’s Mansion 3 är på gång, till Nintendo Switch, förmodligen under 2019. Vi skippade Dark Moon på 3DS, då vi tänkte att kontrollerna nog kunde bli krångliga på Nintendos lilla bärbara. Men nu när ursprungliga Luigi’s Mansion bara släpps till 3DS, så lämnades vi inget annat val än att prova. Tyvärr visade sig vår magkänsla vara befogad.

Luigi’s Mansion är en slags “ghostbusters”-spel, där Marios harige lillebror – Luigi – måste söka efter sin mer kända släkting i ett spökhus som uppenbarat sig. Beväpnad med en specialdammsugare så måste man hjälpa Luigi lösa pussel, fånga småspöken och besegra bossar på vägen. Klassiskt Nintendo, med väldigt hög kvalitetsnivå (2001).

Upplösningen känns låg även på 3DS:ens lilla skärm.

2018, 17 år senare, har presentationen åldrats ganska rejält – grafiken var och är lågupplöst, men den ser iögonfallande ålderdomlig och grovhuggen ut till och med på 3DS:ens lilla skärm och konceptet känns kanske inte lika spännande nu som då det först begav sig, men är fortfarande oöveträffat i känslan av att använda en dammsugare aggressivt (på riktigt!). Eftersom du styr både Luigi och riktningen på dammsugaren så inser man snart att det blir problem. 3DS:en saknar GameCubes gula, analoga spak och trots försök med rörelseavkänning och en extraspak (som sitter helt fel, på högersidan) blir spelet rejält mycket klumpigare och svårare än vad det faktiskt är, vilket gör att man missar på fiender som i själva verket inte alls är så svåra.

Nytt för 3DS-utgåvan är att man kan spela två spelare samtidigt, co-op – men inte utan restriktioner. Endast om varje spelare äger varsitt exemplar av spelet så kan man spela äventyret tillsammans, annars är man begränsad till att samarbeta bara på bossfighterna. Om detta är en teknisk eller ekonomisk begränsning är svårt för oss att säga med säkerhet (inte omöjligt att det är både ock), men småstörigt är det ändå.

Co-op-läget, snyggare än så blir inte kompisen.

Luigi’s Mansion är fortfarande ett charmigt äventyr med spöken, som även passar de lite yngre då det inte är jätteläskigt. En oöverträffad “ghostbuster”-simulator är det också och känslan att dammsuga upp allt ifrån stora blobbar till suspekta mattor är överraskande tillfredsställande (tänk om det vore så kul med den riktiga dammsugaren…). Tyvärr är matchningen med 3DS:ens kontrolluppsättning inte ett jättelyckat giftermål och drar ned spelglädjen samtidigt som det trissar upp svårighetsgraden helt i onödan. Vi håller verkligen tummarna att vi får se både detta och tvåan på Switch, så småningom, då i dessutom kan njuta det med 8bitdos adapter för GameCube-kontroller!

Ja tack, vart anmäler vi oss?

Det är inte så ofta nuförtiden som vi recenserar nya 3DS-spel. Inte för att det inte släpps några (eller bra sådana) till formatet, utan mest för att formatet i sig börjar kännas lite överflödigt. Det gör inget som inte Nintendo Switch (i bärbart läge) gör bättre eller våra smartphones idag gör snyggare och smidigare. 3DS:en börjar kännas klumpig och de tekniska begränsningarna i hårdvaran blir allt mer tydliga. Pekskärmsfunktioner är inte längre något unikt och 3D-effekt utan specialglasögon räcker liksom inte längre som säljargument. Sen blir det också uppenbart att spel med behov av axel-knappar och snabba reaktioner inte gör sig optimalt på 3DS:en – den känns mer klockren för turbaserade strategi- och rollspel eller något enklare plattformsspel.

Eftersom formatet är enormt stort i hemlandet Japan och 3DS nyligen fick en ny firmware och sålde bra på årets Black Friday har Nintendo nog inga formella planera på att lägga ned stödet för maskinen riktigt än. Men tittar man på releaselistan för 2019 och framåt ser det skralt ut på fronten och frågan är om 3DS:en, trots sina många fina egenskaper, inte börjar bli obsolet i sin gamla nisch (bärbart)? Vi känner lite “Tack för tiden som varit, 3DS, vi har många roliga minnen av dig; men det börjar bli dags att ta farväl”.