Hem SpelPC Recension: Elden Ring
elden ring recension Silver

Recension: Elden Ring

av senses.se

Hypen kring From Sofware-speldesignern Hidetaka Miyazakis samarbete med Game of Thrones-författaren George R.R. Martin är nu här, efter flera år, i form av spelet Elden Ring. DNA:t från Dark Souls är tydligt, men denna gång erbjuds en mycket större och öppen värld, där även mindre hard core gamers får en rimligare chans till framgång. Men lura inte dig själv – detta är fortfarande ett utmanande fantasy-äventyr, som verkligen inte leder dig vid handen och vars upplägg med all sannolikhet inte kommer att passa alla.

Trots att George R.R. Martin berättade för oss på en panel i LA för länge sedan att han gillade skrivsättet, men inte storyn, i alla fantasy-böckers fader Sagan om Ringen från J.R.R Tolkien (konceptet ”några goda mot en ond” resonerar tydligen inte med George) så är det just mycket ringen-känsla på Elden Ring. En magisk ring of power, som slagits sönder i bitar av maktbegär hos individer och som orsakat ett långt och mörkt krig över The Land in Between där vårt äventyr utspelar sig är drivkraften i hela storyn. Vi är en ”tarnished” (ungefär ”fördärvad”) som vi som spelare kan välja rollspels-klass på och som måste ta vara på all sin slughet, skicklighet och utrusta sig med en stor portion tålamod för att ställa allt till rätta igen, inte helt utan hjälp av magiska figurer och andevarelser som kan kallas till ens undsättning.

Elden Ring är suggestivt och vackert. Foto: Bandai Namco

Till skillnad från mer snitslade banor som vi sett i Miyazakis tidigare spel (Bloodborne med flera), så är världen som sagt nästan helt öppen i Elden Ring. Här kan du faktiskt ducka och smyga dig förbi flera stora fiender och fokusera på att uppgradera din figur. För precis som tidigare så samlar du runes (souls) som du tappar när du dör och får en enda chans att hämta upp, innan de försvinner för evigt. Du behöver slakta så mycket du kan i din väg – helst fiender, men även djur går bra, och sen ”banka” dessa runes och säkra dem genom att köpa prylar och uppgraderingar som stannar hos dig, även efter den så välbekanta ”You Died”-skärmen visar sitt fula tryne. Till detta har du eldplatser, Sites of Grace, där du kan vila dig, pyssla med din figur och få tiden att gå (nätter är extra läskiga). Kom bara ihåg att när du vilar på dessa ställen så återupplivas i princip alla fiender du dödat innan….

Förutom touch på karaktärer och story så är det inte helt uppenbart vad George R.R. Martin bidragit med exakt i Elden Ring. Visst, detta är hans älskade fantasy-värld med odöda, drakar och komplicerade relationer (till viss del) men det är inte radikalt annorlunda mot andra spel i genren, egentligen. Hidetaka har dock testat en del nytt denna gång: nu kan du snabbresa (gratis) mellan olika eldplatser på kartan, du får en fingervisning om vart du ska härnäst (annars är spelet mycket kryptiskt med det mesta – och utforskningen är faktiskt halva nöjet) och du kan nöta och levla upp din figur till en nivå där spelet faktiskt blir aningen lättare – om du orkar. Varje uppgradering kostar mer än den förra och det blir många timmar att döda samma fiender om och om igen för att nå den där nivån där din gubbe klarar lite mer stryk och kan använda sig av lite fetare vapen (med styrka och rörlighet som krävs för det). Du får även hjälp av summons i form av spektrala följeslagare, som kan kallas till din sida och har egen energi, vilket kan hjälpa dig och distrahera fiender i strid. Du får även tillgång till en spektral häst – Torrent – som kan ta dig fram snabbt över stora ytor och dubbelhoppa över hinder (eller på fienders huvud).

Foto: Bandai Namco

Samtidigt så är Elden Ring ett tidvis brutalt svårt spel, inte minst när du kommer till första bossen som du måste slå för att gå vidare i äventyret. Varje strid och framgång känns dyrköpt och detta är Miyazakis numera kända melodi – att sötman man känner efter något svår-uppnått smakar så mycket mer. Och det är sant. Samtidigt är Elden Ring onödigt bökigt i sitt meny-upplägg och ibland frustrerande svårt och oförlåtande. Känslan av ”jobb” infinner sig när man gör minsta felsteg och måste spela om en sekvens där man ska lönnmörda 10 soldater, som är regelrätta mördarmaskiner om du tar dig an dom direkt, men är halv-döva och halv-blinda när du smyger omkring som en ninja och filéar en kollega mitt i deras blickriktning, medan de bara lugnt går vidare.

Xbox Series X-versionen, som vi testat här, verkar vara en av de bästa rent tekniskt med genomgående frame rate på 45-60 fps (mest i det nedre spannet än det övre) och ytterst lite pop-ins (något PS5 och PC haft problem med, vid release). Du kan välja läge mellan högre upplösning och snabbare bilduppdatering och båda lägena kör med olåst frame rate, vilket innebär att du får olika resultat genom spelet beroende på komplexiteten runtomkring. Xbox Series X klarar högre upplösning totalt sett, medan PS5:an verkar ha något högre bilduppdatering (däremot utjämnas effekten mycket av Xboxs stöd för VRR). Vissa tipsar om att PS4-versionen, som kan laddas ned och köras på PS5, ger stadiga 60 fps på bekostnad av detaljer och upplösning. Så det må vara värt att testa kanske. From Software hade liknande, tekniska problem vid release med exempelvis Bloodborne, men patchar som kom senare fixade alla sådana skavanker och vi är rätt övertygande om att det så småningom kommer att ske även här. Designen på grafiken är inte super-avancerad, men den är vacker och världen suggestiv; här blandas magiska, lysande träd med kolsvart mörker, eld och fasa – som du kommit att förvänta dig av Dark Souls-spelens pappa. Ljudet är omslutande och placeringen av fiender och röster ganska bra, du kan i alla fall någorlunda ana vart något kommer ifrån, även om kanalplaceringen inte är helt knivskarp.

Foto: Bandai Namco

Att sätta betyg på Elden Ring är jättesvårt. Det är lite som att äta råa ostron, anklever, eller till och med surströmming. Det har sin publik, vissa älskar det bara – eller lär sig tycka om det – och då blir det ju automatiskt ett måste. Andra kommer att rynka på näsan och säga ”aldrig i livet”. För Elden Ring må vara det mest ”tillgängliga” av Miyazakis spel, men det är långt ifrån ett spel som kommer att tilltala alla, med sin höga svårighetsgrad, sin tidvis kryptiska framåtrörelse och sina krav på precision och tålamod. Slarvar eller stressar du så är du ofta rökt. Här krävs spik-koncentration, särskilt i svåra boss-fighter där minsta felsteg kan kosta hela fighten. Det är inte alltid roligt och ibland känns det som sagt frustrerande upprepade och man önskar att man fick lite utveckling på varje strid eller i alla fall någon hjälp efter 10 gånger förlust på samma ställe.

Men något ”Easy-Mode” eller andra typer av livlinor finns inte i Miyazakis värld. Här får du jobba för frukterna du så småningom (förhoppningsvis) ska skörda. Och ibland är det hårt jobb. Samtidigt är världen han målar upp fascinerande och fängslande och timmarna flög förbi långt mycket snabbare än vi först trodde när vi satte oss med spelet. Det är en värld man vill vara kvar i och man vill vinna den där, lilla, extra fördelen inför nästa försök. Det är riktigt smart speldesign. Och visst är sötman godare från något som är svår-vunnet. Frågan är bara – är du beredd att göra det som krävs för att nå belöningen?

Bandai Namco skickade recensionskod av detta spel. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan ni läsare (konsumenter) är de vi skriver våra oberoende intryck för.

Missa inte detta

2 kommentarer

thedryparn april 22, 2022 - 08:33

Vänligen skriv namn på recensenten som skrivit recensionen. En recension blir värdelös om en inte vet vad recensenten brukar gilla och ogilla.

Svara
senses.se april 22, 2022 - 16:34

Man kan ha många olika filosofier om hur recensioner ska byggas upp och formateras, alla med för- och nackdelar. Till slut kommer det ned till personlig smak hos er läsare. En del recensioner på senses skrivs av enskilda skribenter, en del är samarbeten av flera på redaktionen (som en av våra favoriter, brittiska tidningen Edge brukar göra). Vi vill hålla fokus på innehållet, inte vem som skrivit det. Visst lär man på sätt och vis ”känna” skribenter man läser, men baksidan av det är fokus ibland ligger på själva recensenten och vad man tycker om denna, istället för vad som faktiskt står i texten.

Svara

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.