En ganska miserabel filmupplevelse blir ändå en rekommendation på grund av en superb UHD-utgåva.

Superhjältarnas dominans på bioduken tog sin början på det nya millenniet med Bryan Singers X-Men från 2000. Efter denna film så rullade det på; Sony släppte sin första Spider-Man film 2002 och Warner Brothers kontrade med Batman Begins (2005). När sedan Iron-man hade premiär 2008 så var bollen i rullning och nu elva år senare så är superhjälte-genren större än någonsin. X-Men 2 fick premiär 2003 och 2006 var det dags för den ganska usla X-men: Last Stand. Kampen om publiken var stenhård och 20th Century Fox hade inga planer på att släppa greppet om X-men-fansen. Så 2009 släppte man X-men Origins: Wolverine. Epitetet X-men Origins var en förhoppning om att göra fler solo-filmer och innan filmen om Wolverine bombade så hade de planer på en X-men origins: Magneto-film bland annat. Nu vrider filmskaparna upp tempot och först ut blir det en soft reboot av hela X-men-serien i och med habila X-Men: First Class (2011), som utspelar sig på sextiotalet är därmed det gamla gardet skådespelare utbytta mot yngre förmågor. Två år senare hade Wolverine bio-premiär -som är en helt annan film än den från 2011 – men med ett väldigt liknande namn… 2014 ser X-men: Days of Future past dagens ljus och utspelar sig till största delen på sjuttiotalet och som även visar med extrem önskad tydlighet att den filmen lever i samma värld som originaltrilogin. Två år senare får vi den fullkomligt bedrövliga X-men: Apocalypse och den utspelar sig logiskt nog på åttiotalet. Sen, innan dagens betraktelse X-men: Dark Phoenix, så hade den välgjorda och brutala Logan premiär som ett avslut för original-ensemblen av skådespelare.

Året är nu 1992 och Nasa har precis skjutit upp en rymdraket. Strax hamnar astronauterna i fara och X-men med Mystique (Jennifer Lawrence) i spetsen ger sig ut i rymden för att rädda dem. Dock så visar det sig vara en långt farligare uppgift än vad de först har trott och Jean Grey (Sophie Turner) utsätts för gigantiska mängder kosmisk strålning. Väl tillbaka på jorden igen så verkar allt först vara okej med henne, men strax visar det sig att Professor Xaviers (James McAvoy) mentala blockeringar i hennes hjärna har lösts upp och hon blir medveten om hemskheter i sin barndom som han har försökt rädda henne ifrån. Jean Greys liv rasar snabbt samman och hon blir en fara för både sig själv och andra. Allt ställs sedan på sin spets då rymdvarelsen Vuk (Jessica Chastain) landar på jorden med sina hejdukar.

Jag ska faktiskt börja i omvänd ordning och först ta upp det som faktiskt fungerar i X-men: Dark Phoenix – och det är en hel del, i alla fall till en början… De första trettio minuterna av filmen ör riktigt bra; sjukt snygga effekter, spännande med en lite annorlunda sekvens då rymdskeppet håller på och rasar sönder och man visar hur X-men samarbetar och använder sina krafter för att klara uppgiften. När de sen landar igen på jorden så börjar en kavalkad av dynga.

Största problemet med X-men: Dark Phoenix är producenten Simon Kinbergs usla regi-debut. För det är inte helt lätt att få superhjältar att vara coola bara för att du har samma skådisar och en hiskeligt massa effekter. Du måste även veta hur de ska användas framför kameran. Ett annat exempel på när det inte funkar med samma premisser är Terminator 2: Judgement Day och Terminator 3: Rise of the Machines. Båda filmerna har muskelberget Arnold Schwarzenegger i huvudrollen; han är iklädd samma solglasögon och skinnpaj men i den ena filmen är han riktig cool och i den andra ser han bara konstant fånig ut. Skillnaden är James Camerons regi, manus och val av kameravinklar vilket gör honom cool i Terminator 2. Samma problem återfinns i Dark Phoenix; dessa hjältar har helt plötsligt tappat all coolhet och det värsta är att skådespelarna som spelar dem också känner sig obekväma och levererar därefter.

Sen ska vi inte ens tala om alla logiska luckor och plot-holes som X-men-serien innehåller. Som det faktum att ingen av dem har åldrats en dag från första filmen X-Men: First Class till denna film och det ska ha förflutit 30 (trettio!) år. De är precis lika unga och när den juvenile James McAvoy (som nu ska föreställa en man i 60-års-åldern) säger att han “tagit hand om Jean Grey sen hon var barn” så blir det hela helt absurt och allt trovärdighet skickas rakt ur fönstret. Jag kan förstå om tanken är att detta är en reboot med de nya skådespelarna och de inte har något med de gamla filmerna att göra, att den gamla time-linen är borta. Fast så är det inte. I slutet på X-men: Days of Future Past är allt bra igen och timeline är fixad – alla som dött lever igen. Så, med andra ord så kommer våra X-men att åldras massor på bara ynka åtta år, se mitt kollage nedan…

Hela åldringsbiten är bara toppen av ett isberg med konstiga val och minnesförlust mellan filmerna. Det hela leder till att det blir lite som förr i tiden, då man inte brydde sig det minsta om till exempel att Two Face ena stunden spelas av Billy Dee Williams och nästa gång av Tommy Lee Jones… Det ska bli intressant, nu när Disney och Marvel har fått tillbaka rättigheterna för X-men och de nu kan ingå ihop med våra andra Marvel-hjältar. För är det något som Kevin Feige och gänget kan så är det att hålla kontinuitet mellan filmerna.

Ultra-HD utgåvan är fullkomligt lysande dock, vilket ökar betyget på filmen med många snäpp. Det är en helt underbar bild, med kristallklara färger och med svärta i referensklass. Dolby Atmos-ljudspåret leverera fullt ut, allt från minsta möjliga ljud till fullskaligt krig. Det är en omslutande och omvälvande upplevelse. Extramaterial finns det för ovanlighetens skull gott om och tyvärr så lider det lite av det vanliga pr-tramset, men är ändå helt ok.

Sammanfattningsvis så är det tråkigt att Dark Phoenix-historien har försökts filmas två gånger redan och båda gångerna har varit gigantiska misslyckanden. Ännu jobbigare är väl att Simon Kinberg skrev den första versionen av historien (X-men: The Last Stand) och regisserade denna. Att missa en gång är väl ok, men att missa målet så grovt två gånger är rätt uselt. Men då UHD-utgåvan är så superb så vill jag ändå rekommendera filmen och första halvtimmen är, som sagt, riktigt episk.