Den 31 maj, 1930, föddes Clinton Eastwood Jr. i San Fransisco, Kalifornien. Vid 25 års ålder filmdebuterade han i skräckisen Revenge of the Creature. Nio år senare spelade han den ikoniska huvudrollen i spaghetti-western-filmen En Handful Dollar och resten är som man säger historia. 1971 regisserade han sin första långfilm; Play Misty for Me (Mardrömmen) och nu – 50 år senare – så spelar han huvudrollen och regisserar det moderna western-dramat Cry Macho.
Den före detta Rodeo-stjärnan Mike Milo (Clint Eastwood) får i uppdrag av sin gamle chef Howard Polk (Dwight Yoakam) att åka till Mexico och hitta Howards son. Mike tar motvilligt på sig uppdraget och ger sig ut på en resa som kommer att förändra hans liv för alltid.
Eastwood fick nys om Cry Macho redan för 50 år sedan och då kände han att han var alldeles för ung för att göra rollen rättvisa. Så manuset skvalpade runt i Hollywood i ett halvt sekel innan det till slut landade på Clintans bord igen och han bestämde sig då för att det var dags att göra filmen.
Problemet är att den numera 91 år gamle skådespelaren är för gammal för rollen. Eastwood har pondus och karisma så det räcker och blir över, men så fort han rör på sig så faller allting pladask. Han känns otroligt skör och att minsta vindpust skulle blåsa omkull honom. Det gör att flera sekvenser känns väldigt osannolika. Till exempel när han ena stunden knappt kan gå och nästa sitter han på en häst som våldsamt hoppar runt och han är hur viril som helst. Enbart för att det är en stuntman som har tagit över rollen.
Regi och manus är det inget fel på alls; Cry Macho hade verkligen kunnat bli en höjdarfilm om Eastwood hade gjort den för 20 år sedan, i 70 års åldern. Då hade tidslinjerna varit mer logiska. Nu stämmer liksom ingenting. Det är som om filmskaparna vill få oss att tro att han ska spela yngre än vad han är. Det hade varit mycket bättre om han hade valt att inte spela huvudrollen själv.
Något som störde mig enormt var Eduardo Minett, som spelar Howard Polks son Rafo. Minett är verkligen ingen skådespelartalang och han stela spel ihop med Clintans stela kropp gör vissa sekvenser olidliga.
Blu-ray-utgåvan uppvisar finfin bild som verkligen gör det vackra fotot rättvisa. Det är djupa, skarpa färger och svärtan är lugn och stadig. Ljudet är fullgott, kanske inte så mycket lull-lull men klart, krispigt och tydligt. Det följer med två intressanta dokumentärer, som faktiskt går in på lite detaljer och inte bara är gjorda som promotion. Cry Macho finns även att streama på HBO Max och jag upplevde att bilden där är väldigt mycket mörkare och murrigare än vad den är på Blu-ray-utgåvan. Och så finns det inget extramaterial på HBO Max.
Sammanfattningsvis så gillar jag ändå Cry Macho så pass mycket att jag vill rekommendera den. Just för att det bland annat är så vansinnigt kul att se Clint Eastwood på en hästrygg igen (det var första gången på 30 år som han satt sig på en häst!) och hur det än är med hans ålder och kropp så är Cry Macho en fin och välspelad film. Men den faller lite på att vi som publik ”ska köpa” Mike Milo-karaktären – som borde ha varit i 60-65 års åldern – för att filmens handling ska gå ihop att den spelas av en snart hundra år gammal filmikon!
SF Studios skickade recensionsexemplar av denna film. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan ni läsare (konsumenter) är de vi skriver våra oberoende intryck för.
This post is also available in English: Review: Cry Macho.
Så här sätter vi betyg på Senses