Recension: Flyktdjur

Flyktdjur är en ny indiefilm som jag fått chansen att se på förhand innan release. Den verkar, som fallet ofta är med indiefilmer, gå upp väldigt smalt på oberoende biografer. Det är återigen synd att Filmstaden är för fega för att våga satsa på smala filmer. Jag förstår att grundtanken är att tjäna pengar på så många sålda stolar som möjligt, men det går lite emot kärleken till film att inte våga vurma för the little guy. Jag gillar folk som vågar och mindre produktioner, så det är med intresse jag ger mig i kast med den här filmen.

Jag läser faktiskt inte riktigt på om handlingen i förväg. Jag gillar att överraskas. Men här kommer intrigen: Karl och hans flickvän Nathalies relation sätts på prov när de deltar i ett tystnadsläger. För Karl väcks möjligheten att möta sidor av sig själv som han länge försökt hålla undan. Under vistelsen blir stämningen alltmer tryckande och gränsen mellan fantasi och verklighet börjar suddas ut. Karl tvingas konfrontera både sitt förflutna och sin oförmåga att komma nära människorna i sitt liv. Den beskrivs i ett pressmeddelande som ett starkt drama om hur svårt det kan vara att förstå andra när man inte riktigt förstår vad som pågår inom en själv. Vad händer med relationerna till människorna vi älskar när vi inte klarar av att möta våra egna känslor?

Filmen är regisserad av Mikael Palm. Det är hans långfilmsdebut och jag läser mig till att han efter att ha skippat att jobba med ekonomi – vilket jag förstår, för som kreativ själ låter det nästan själadödande – gick vidare till att regissera teater och nu film. Han har också skrivit manuset tillsammans med Henrik Vikander och det ser ut att vara det första manus de båda skrivit för film, åtminstone baserat på infon på imdb.com. I huvudrollerna ser vi David Fukamachi Regnfors (Gentlemen, Hjerson), Cia Bosse (Parterapi i Gagnef) och Sandra Redlaff (Innan vi dör). I mindre roller syns bland annat Emilia Roosmann (Vi dör i natt).

Jag ska vara ärlig redan från början: Det är tyvärr mycket som inte funkar här. En del av intentionen är att lämna mycket till åskådaren själv, det är väldigt mycket i det som inte sägs – varav själva tystnadsretreaten blir en tydlig motor. Det största problemet är att det helt enkelt blir alldeles för mycket som inte uttalas eller visas. Jag får ingen känsla för karaktärerna eller deras drivkrafter. Jag förstår aldrig riktigt vad det är som skaver i Karl och Nathalies relation, men uppenbarligen hittar det – typ – tillbaka till varandra efter retreaten. Åtminstone öppnar den upp för något. Jag får heller ingen riktig förståelse för hur de kommit överens om att den ska hållas på gården de ska försöka driva – det är en liten sak i sig, men det läggs ändå på berget över saker som förblir oförklarade. Jag kan tycka om att man får vissa delar av dialogen att kännas alldaglig, men det finns också en del som blir konstlat. Man får inte riktigt någon förståelse för karaktärerna och då är det svårt att sympatisera med dem.

I exempel på saker som skapar förvirring möter vi en ny karaktär efter att retreaten är över. Karl springer iväg för att möta henne och något i kramen och sättet de interagerar gör att jag inte förstår vem personen är tänkt att vara. Är det en syster eller släkting? De beter sig snarare som om det finns något annat under ytan – någon han har eller har haft en affär med – jag börjar tänka på flera andra scenarion som jag inte tänker avslöja med risk för att spoila vissa vändningar och en av anledningarna till skavet i relationen som faktiskt avslöjas tidigt. Här vet jag inte om det är ett medvetet val både i manus och regi att leka med oss tittare innan relationen mellan karaktärerna, som också svänger väldigt, väldigt fort, avslöjas. Eller är det så att förvirringen bara uppstår i min hjärna till följd av regi och skådespel som gör att något känns onaturligt i reaktionerna? Jag vet inte, men det är ett lite återkommande tema.

Jag har inte själv varit på någon tyst retreat, men jag tycker att den porträtteras som snudd på sektlikt – men det kanske å andra sidan är precis så jag hade upplevt det, det hade inte förvånat. Skådespeleriet pendlar överlag mellan bra och okej, även om karaktärerna inte riktigt kommer fram. Fukamachi Regnfors får exempelvis inte jättemycket utrymme att visa prov på sina talanger i huvudrollen. Han går mest runt och ser tillknäppt ut.

Rent tekniskt märks det också tydligt att vi har att göra med en indieproduktion och kanske många involverade som är relativt nya i sina gebit. Nu ska också tilläggas att jag såg filmen hemma via låst länk och inte på bio. En stor skärm kan förstärka mycket. Ljudläggningen är bitvis off och vissa ljudeffekter hamnar lite, lite ur synk vilket gör att det känns onaturligt. Likaså känns en del av bildkompositionen och kameraarbetet lite ogenomtänkt och slappt och ljussättning i vissa scener förstärker känslan av amatörproduktion. Det är inget fel i sig, men likväl något jag inte kan undgå att lägga märke till.

Jag återkommer i tankarna kring det som skrivs i pressreleasen om att förstå andra när man inte riktigt förstår vad som pågår inom en själv och vad händer med relationerna till människorna vi älskar när vi inte klarar av att möta våra egna känslor? Det är intressanta tankegångar. Än mer intressant blir det att jag faktiskt tycker att filmskaparna här misslyckas med sina egna intentioner. Jag förstår återigen att en bakgrundstanke till den tysta retreaten är att förmedla utan dialog vad som händer inom folk, men det fungerar inte riktigt. Jag gillar att inte bli skriven på näsan, men jag vill gärna få lite mer förståelse för karaktärerna drivkrafter och relationer och här blir det i slutändan alldeles för mycket som lämnas osagt. Men. En sak ska man faktiskt ha en riktig eloge för – Jag gillar det oförutsägbara. Och på ett sätt fungerar det bitvis rätt bra. Eftersom vi lämnas utanför karaktärernas hjärnor så sitter jag hela tiden och undrar vad som egentligen händer, vad som hänt innan vi kommer in i filmen och var vi är på väg. Det gör att jag faktiskt sitter intresserad – och någorlunda engagerad – rakt igenom Flyktdjur allt skav och tillkortakommanden till trots.

This post is also available in English: Review: Flyktdjur.