Recension: A different man

Sundance-hiten A Different Man kommer äntligen ut på bio. Och som jag har väntat på att få sätta mig i en biosalong och bli uppslukad av denna film. Trailern var makalös och snacket efter Sundance fick mig att längta, och tack och lov blev jag inte besviken.

A Different Man berättar den fiktiva historien om Edward (spelad av den välkände skådespelaren Sebastian Stan), en man med ansiktsavvikelser som ombeds att delta i en ”experimentell läkemedelsprövning som kan läka honom.” När behandlingen faktiskt förändrar och läker hans ansikte, följer filmen Edwards upplevelser med sitt ”nya” utseende. Han blir dock snart besatt av en skådespelare i en scenproduktion baserad på hans tidigare liv. Adam Pearson, en verklig skådespelare med NF1 (neurofibromatos typ 1, som orsakar tumörer i huden), spelar Oswald, denna scenskådespelare, och tillför en metateatral dimension till en berättelse som berör teman som identitet, självuppfattning och fysiskt utseende. Pearson är en välkänd skådespelare som ofta talar om sin diagnos av NF1; han har tidigare medverkat i Under the Skin tillsammans med Scarlett Johansson, bland annat. Det är också ett härligt återseende av Renate Reinsve, från den fantastiska, norska filmen Världens värsta människa (2021). Reinsve slukar varenda scen hon är i.

Det är en emotionellt komplex film, fylld till bredden med tematik. Den faller aldrig i den enkla fällan att få oss att tycka synd om karaktärerna med ansiktsavvikelser. Tvärtom, vilket är både annorlunda, modigt och starkt. Detta är ingen Wonder (2018) – Adam Pearson framställs aldrig som en underdog i historien som måste bli accepterad för att han är annorlunda. Filmen ser aldrig ner på dem som är annorlunda eller försöker manipulera publikens känslor med vad som kan beskrivas som ”emotionell pornografi”. Det finns ingen nedstämd musik som ackompanjerar en scen där en man med ansiktsavvikelser ser sig själv i spegeln och gråter.

Filmen har heller inget tydligt mål i traditionell mening; Edwards (Sebastian Stan) mål är inte att bli ”normal” i slutet. Redan tjugo minuter in i filmen är han läkt. Resten av historien ställer frågor om identitet och självkänsla, mod och utanförskap. Utan att bli pretentiös eller överdrivet intellektuell lyckas filmen kommentera på sig själv på ett smakfullt och relevant sätt. Det är en perfekt film att diskutera över ett par öl på en sunkig bar efteråt.

Adam Pearson är briljant, och det minst intressanta med honom är hans utseende. Visst, han ser annorlunda ut, och till en början är det det som fångar ens uppmärksamhet. Men efter en stund slutade jag se honom som ”annorlunda” och såg istället hans själ. Och vilken själ han har. Jag hoppas verkligen att han i framtiden får chansen att spela roller där hans utseende inte är det centrala, precis som i denna film.

Fotot är kornigt och mörkt, med en tydlig 70-tals indie New York-aura som svävar högt. Det är både passande och snyggt, och äntligen ser en film genuin ut. Inget av det reklamlika, överpolerade som så många andra filmer strävar efter, där allt är så rent och ”perfekt”. Den stil som A Different Man förmedlar är som en frisk fläkt, en välkommen kontrast till det uniforma utseende som många moderna filmer tenderar att ha.

Men, i den tredje akten tar filmen ett varv för mycket. Den upprepar sig en gång för mycket, och därmed slutar den inte riktigt på topp. Den känns tio minuter för lång, och det blir ett andetag extra. Det finns ingen upptrappning mot slutet, inget tydligt mål i sikte, ingen final. Det är ingen uppbyggnad mot ett stort slut där allt faller på plats, inga kramar eller varma ord utbytta. Ingen stor musik, inget skrik eller gråt. Filmen slutar lite plötsligt, och det är helt perfekt för den här berättelsen!

När sluttexterna började rulla, visste jag inte riktigt vad jag kände. Det fanns inget att heja på, inget drama som skulle få ett avslut. Det är en film som öppnar upp för dialog och eftertanke, snarare än en berättelse som erbjuder ett snyggt avslut med lyckliga tårar. Den ställer frågor som jag fortsatte fundera på timmar senare, när jag gick och lade mig. Och det är alltid bättre än en 90-minutersfilm som avslutas med en prydlig rosett.

This post is also available in English: Review: A different man.