Eftersom vi länge varit fans av Darren Aronofsky blev vi såväl förvånade som lite nyfikna över varför han väljer, som sin första, stora Hollywood studio-film en berättelse ur Gamla Testamentet. Som barn sjöng vi ”Gubben Noak” (att han var en hedersman, vilket han knappast är genom stora delar av denna film) och fick lära oss om hur ett par av varje djur skulle med på ”båten” (arken), men vi förstod nog aldrig varför denna berättelse skulle vara så angelägen för oss som människor (idag), annat än som kulturell kuriosa.

Om du sovit dig igenom skolans religionsundervisning (eller – med tanke på undervisningen idag i skolan, inte fått någon) så är detta den, lite spoiler-fyllda handlingen: Noah (porträtterad av Russel Crowe), ättling till Seth (den trejde sonen till Adam och Eva – då Kain slog ihjäl Abel) står ensam med sin familj (frun Naameh – Jennifer Connelly och sina tre söner, Ham, Sem och Jafet) mot en stam av Kains ättlingar, som är ute efter att industrialisera och ta över hela jorden. När resurserna börjar ta slut (hmmm) så exploaterar de allt hårdare det som finns kvar och Noah får en vision att Gud (som här kallas Skaparen) kommer att dränka världen i vatten och att han måste bygga en ark, där en av varje djursort ska med, så att världen kan rensas på ondska och bli ny igen.

noah crowe

Aronofsky har tagit sig flera konstnärliga friheter med historien och ger oss bland annat jättar av sten, som vid första anblick känns som Enter från Sagan om Ringen. Men snart förklaras deras historia, att de var änglar, som försökte hjälpa människan efter syndafallet (ni vet, där Adam & Eva åt från trädet med den förbjudna frukten – äpplet) och därför straffades av Skaparen att amalgameras med jorden och stenarna. Snyggt, faktiskt och det fungerar överraskande bra. Andra moderniteter är ett tungt miljö-budskap (vi måste värna jordens resurser annars straffas vi) och en, inte det minsta subtil, veganism-agenda (kött finns ju på människor också…)

Darren Aronofsky hävdar att han är ateist. Men som vi sett i The Fountain och ser igen i Noah så återkommer en ton som är åt det episka och spirituella hållet och det finns en anledning att han valde att berätta just denna historia. Sekulära delar av världen förkastar omedelbart religiösa berättelser som sagor, men missar att oavsett tro så har de något att säga oss om mänsklighet, moral och den stora frågan: varför finns vi till, just nu, just här? För även om man blint tror på och accepterar vetenskap, Big Bang och evolutionsteorin, så svarar det inte på den ultimata frågan – hur skapades allt och vad fanns innan det fanns något?

noah familj

Den mänskliga aspekten av Noah sker i mötet mellan karaktärerna och där finns även en dialektik med i form av den uber-egoistiske Tuval Kain (Kains son, spelad av Ray Winstone). Noah måste bygga en ark och rädda alla djuren – men inga människor (förutom hans familj) får följa med. Är alla människorna som ska sköljas bort onda? Och är Noah och hans familj verkligen så annorlunda mot dem, att de inte skulle göra vadsomhelst för att skydda sin familj – även döda? Och vad kommer att ske med mänskligheten efteråt, när Noah och hans familj blir de sista människorna? Kommer allt ta slut för mänskligheten då?

Noah är inte Darren Aronofskys starkaste eller mest personliga film, men den är ändå förvånansvärt mänsklig och berörande, ända upp till det ödesmättade slutet. Effekterna funkar, även om alla djur är CGI och lite si-och-så välgjorda, så imponeras man ändå över vädrets makter och syndafloden visualiserats. Men allra bäst är filmen när figurerna möts – när de visar sin svaghet, debatterar rätt och fel, drömmar, Gud, meningen med livet och tvingas till de ultimata valen. I det valet väljer också mänskligheten sitt eget öde, ironiskt nog.

Änglarna i Noah är coola

Alla med ett öppet sinne, en spirituell ådra och aptit för tidlösa historier borde gå och se Noah. Det är en snygg, påkostad och berörande film. Men du, spara extra-utgiften för 3D, det gjorde knappt någon skillnad.