Passa på och tävla om ditt egna exemplar av The Meg på Blu-ray!
Hajar har alltid varit både intressanta och läskiga, framförallt på film. Det är ett starkt, smidigt djur som inte gör annat än äter, simmar och förökar sig. 1975 regisserade Steven Spielberg Hajen och sedan dess har hajar agerat ”skurken” i otalet filmer, allt från Renny Harlins Deep Blue Sea till Asylums Sharknado-franchise. Så det var bara en fråga om tid innan Steve Altens bok om en Magalondon skulle bli till en film.
Ett forskningsteam med Suyin (Bingbing Li) och hennes far Zhang (Winston Chao) ska undersöka om Marianergravens djup på 11 000 meter verkligen är botten eller om det finns något mer undertill. Något anfaller ubåten och den skadas så svårt att den inte kan ta sig upp för egen maskin. En räddningsaktion sätts snabbt ihop och det finns bara en man som har räddat någon på sådant djup förut och det är Jonas Taylor (Jason Statham), som motvilligt kommer till undsättning. Snart visar det sig att räddningsaktionen har släppt lös något ur Marianergraven; något stort, ilsket och hungrigt.
Endast tre personer har i verkligheten varit i Marianergraven. Jacques Piccard och Don Walsh lyckades att ta sig ned med den klotformade ubåten Trieste. Det tog dem fem timmar att ta sig ned och när de väl kom ned så drog de upp så mycket slam att de inte ens såg botten. Efter 20 minuter så började de den tre timmar långa uppstigningen. Året var 1960 och det skulle ta hela 52 år innan någon tog sig ned dit igen och denna gång var det ingen mindre än regissören James Cameron vilket visas i filmen Deepsea Challenge 3D. Trycket på botten är runt 1100 atmosfärer, så minsta lilla skada på en farkost på det djupet skulle knyckla ihop den som en aluminiumburk i en pantmaskin.
Regissören Jon Turteltaub är en etablerad och van regissör med många filmer i sitt koger. Allt från National Treasure till Cool Runnings. Så jag tycker nog att han skulle kunna bestämma sig för vad det är för en sorts film han vill göra här. The Meg vet verkligen inte vilken fot den skall stå på. Är det en fånig Popcorn-monster-rulle eller är det en fakta-baserad-seriös-film? För tonen är seriös, men all fakta är helt uppåt väggarna. Förutom då möjligen att det en gång i forntiden verkligen har funnits en haj-liknande varelse, som fått namnet Megalondon (därav förkortningen The Meg) men inget vet exakt hur den såg ut för det enda som finns är fossiliserade tänder. Filmen hade helt klart vunnit på att gå ”full on popcorn-rulle” och skippat att försöka vara seriös.
Reklamkampanjen är humoristisk men filmen tar sig själv på för stort allvar.Sen är The Meg en klysch-fest av gigantiska mått, jag noterade tre klassiska klyschor under filmens första sju minuter och sex sekunder. Nummer ett: Hjälten som tar det svåra beslutet, som leder till hans nedgång. Nummer två: Någon som försöker sig på ett språk han inte kan och säger något pinsamt. Nummer tre: Någon anser att en plats är ful och icke imponerande tills dess att hissdörrarna öppnas och allt utanför är fantastiskt och mycket imponerande.
Så här fortsätter det; vi får möta Jonas Taylor som enligt filmen har spenderat de senaste fem åren med att supa, men har fortfarande en perfekt, vältränad kropp där till och med doktorn påpekar lite senare i filmen att han är i ”perfect condition”. Den här filmen och Maze Runner: The Death Cure skulle kunna gå att använda som kliché-uppslagsverk.
Finns det inget bra med The Meg då? Jo, det finns faktiskt en hel del bra grejer också i filmen. Framförallt flera, riktigt nervpirrande sekvenser och inte minst är en stor del av filmens behållning Jason Stathams charm och karisma. Rainn Wilson är också mästerlig som den ganska sliskiga miljardären Morris och Ruby Rose gör bra ifrån sig som karaktären Jaxx.
Blu-ray utgåvans bild är bra, men som vanligt är det UHD-versionen som glänser starkast. Filmad digitalt på Arri i 2.8K så är det inte en äkta, native 4K-transfer men ändå är färger och detaljer förträffliga. Vi har inte kunnat bedöma Dolby Vision HDR:en på grund av vår nuvarande referensutrustning, men effekten är god även i standard HDR10. Ljudet dundrar på kanon i Dolby Atmos, detta är en film som lyfts av surround-detaljer när scener utspelar sig på den mörka havsbotten och mullrande sub-bas när monster-hajen analler. Det följer även med tre stycken ganska korta bakom-kulisserna dokumentärer. De första två går igenom hur man gjorde filmen och hur man skapade The Meg. Det funkar, men går som vanligt inte in på något djup. Den tredje är mer eller mindre en reklamfilm för att filma på Nya Zeeland och om hur bra alla i teamet tyckte det var. Kändes lite sådär, tycker jag.
Sammanfattningsvis så är det här absolut en underhållande film, men den dras med en hel del brister i och med att regissören helt har missat vilken ton filmen skulle ha. Så betyget blir helt OK.
Så här sätter vi betyg på Senses