Recension: Maze Runner – The Death Cure

Som recensent så ramlar man ofta över filmer i slutet av en lång rad i en serie. Jag har bland annat recenserat Pitch Perfect 3 och Insidious 4, utan att jag hade sett en enda av de tidigare filmerna. Pitch Perfect hade jag lyxen att hinna ifatt och se ettan och tvåan innan recensionen skulle ut. Denna gång hade jag tyvärr inte den lyxen att ha sett någon av filmerna i Maze Runner-serien.

Efter händelserna i The Scorch Trials genomför våra hjältar en dramatisk räddningsaktion för att rädda Minho (Ki Hong Lee). Snart visar det sig att det inte kommer att gå enligt planen. Det finns en enda stad kvar, den är kontrollerad av WCKD och Thomas (Dylan O´Brien) och hans gäng måste ta sig in där för att finna svar. Detta är dock lättare sagt än gjort, men de får hjälp från oväntat håll.

Att hoppa in i en triologi i sista filmen är ingenting som jag rekommenderar, men jag har sett tillräckligt med film och filmskaparna ger tillräckligt med små ledtrådar för att jag ska förstå vad som skett innan och vilken info jag behöver. Wes Ball har regisserat alla tre filmerna och han startade sin karriär med att göra specialeffekter. Här ligger faktiskt filmens styrka, för specialeffekterna är välgjorda och bra men sen avtar lovorden för Maze Runner: The Death Cure.

När jag såg filmen så började jag göra en lista på alla klyschor som den lyckas rada upp, för att jag sedan skulle inse att jag ska helst ska försöka hålla recensionen mellan 500 och 1 000 ord och då skulle det vara rätt kört att släppa en minst 3 000 ord lång recension. Det är helt otroligt, det går inte en sekund utan att det kommer något man har sett förut. Regissören har inte ens en tanke på att kanske göra en liten vinkning till publiken som att ”jag vet att det här är fånigt men jag gör det med glimten i ögat”. Nej då, inget sånt. Den här filmen kommer ses i framtiden som rena klysch-bibeln. Allt från ”Nedslagen-man-står-plötsligt-bakom-hjälten-med-blod-i-pannan” till ”allt-är-kört-men-då-kommer-vännerna-vi-inte-trodde-skulle-följa-med-och-räddar-dagen-i-sista-sekunden” finns med i filmen.

Sen finns det en del rejält stora manushål; det finns en sekvens mot slutet innefattande en buss och en kran. Ska inte säga exakt vad som störde mig då det kommer spoila en hel del. Vad jag däremot kan säga är att Wes Ball är regissören helt utan avståndsbedömning och vapenkunskap. Skurkarna missar med automatvapen ”för att det är för långt avstånd” (knappt hundra meter) och våra hjältar träffar skurkarna med pistoler på samma avstånd. Problemen är tydliga här för pistoler är rätt verkningslösa på det avståndet men automatvapnen som skurkarna har skulle lätt träffa. Det mynnar ut i att actionsekvenserna känns klumpigt regisserade och fåniga.

Stjärnskottet Dylan O´Brien spelar återigen Thomas och då jag inte sett de andra filmerna och bara sett honom i denna, så måste jag ändå säga att han klarar sig rätt bra. Det finns en närvaro och han känns som en hjälte vi kan och vill följa. Maze Runner: The Death Cure skulle egentligen ha haft premiär redan i februari förra året. Datumet ändrades då Dylan blev rejält skadad under ett stunt i filmen. Exakt vad som hände har jag inte lyckats få bekräftat men ryktet säger att han blev överkörd. Filmbolaget avvaktade för att veta hur de skulle göra med filmen, ifall han inte skulle komma tillbaka.

Aidan Gillen och Patricia Clarkson är tillbaka som representanter för WCKD och deras karaktärers  handlingar, framför allt mot slutet, är lite förvirrade för någon som mig som inte sett de andra filmerna.

Mitt betyg är lågt och det hade kanske varit högre om jag haft en relation till filmserien, kanske hade vissa händelser i filmen då haft större påverkan på mig. Det skulle också kunna vara så att betyget hade varit ännu lägre för att de inte alls håller stilen jämtemot de andra filmerna. Jag kommer att se dem så småningom, så det kommer att komma en liten notering i slutet på denna recension när jag sett ettan och tvåan.

This post is also available in English: Review: Maze Runner – The Death Cure.