The Longing får mig att tänka på Treebeard i Lord of the rings: The Two Towers:
”You must understand, young Hobbit, it takes a long time to say anything in Old Entish. And we never say anything unless it is worth taking a long time to say.”
Dagens betraktelse, The Longing, kan mycket väl vara utvecklad av Treebeard och hans Enter. För ett långsammare spel än detta finns knappast, har nog aldrig funnits och kommer troligen aldrig finnas igen. Fast för den sakens skull är det inte dåligt.
Vi lever under jord och vår kung har precis börjat sin 400 dagar långa sömn. Vi står nu inför valen att bygga ett behagligt liv här nere i underjorden. Samla på oss nya böcker, hitta musikinstrument, måla teckningar som vi kan hänga på väggarna och annat smått och gott. Helt enkelt göra det mysigt inför Konungens Återkomst. Eller, så kan vi välja att hitta ut och helt enkelt bryta vårt löfte. Det finns alltså en hel uppsjö olika slut på The Longing.
De 400 dagarna förflyter i realtid så om du inte gör något alls kan du helt enkelt vänta dryga året på att kungen vaknar. Det är ett slut. Det låter dock inte så kul, så då är det roligare att undersöka alla gångar i grottan som du befinner dig i. Du kan inte springa, du rör dig i sakta mak och det mest spännande som händer är när en kolbit faller från taket, som du kan ta med dig hem till din kammare och elda med. Förutsatt att du hittat två bitar flinta då. Som tur är kan du ”minnas” platser som du besöker så att du kan gå dit igen. För det är så att vissa saker tar sin lilla tid att komma förbi.
Till exempel: på en plats så vill du komma över till en annan avsats, men det är för långt för att hoppa. Men om du väntar en vecka (i realtid!!!!) så har stalaktiten fallit ned och du kan gå över. På ett annat ställe så kan du landa mjukt i mossa – men den tar två veckor för den att växa…
När du har promenerat iväg, långt in i tunneln, så kan du hela tiden vända hem för att kunna placera det du hittat på hyllorna eller kanske spela på ett instrumentet, om du har lyckats hitta alla bitar. Du går tillbaka, i realtid… Det finns inget som heter quick-travel i det här spelet. Du kan även be avataren att bara gå någonstans helt slumpmässigt, om du har kört fast och går i cirklar.
Du kan sitta i din fåtölj och läsa en bok; en riktig bok på 2500 sidor. Allt detta sammantaget kanske låter helt absurt, men det jag ändå gillar med The Longing är hur utvecklarna har gått all-in på att göra ett så långsamt spel som möjligt, men ändå med en slags personlig själ. Ett spel som tvingar dig att varva ned och ta det lugnt, för vår avatar gör ingenting snabbt. Någonsin. The Longing fungerar lika bra i bärbart läge som i dockat på Switch. Det finns inget i grafiken eller texten som blir för litet.
Sammanfattningsvis så är The Longing helt unikt i sin utformning och det kan bli ditt för en hyfsat liten penning. Det är så pass udda så jag faktiskt ändå vill rekommendera det, för du vill efter ett tag liksom veta vad som händer när kungen vaknar. Du blir till slut nyfiken på vad som finns där i tunnlarna. Det som jag kan säga som negativt är väl att medan avataren promenerar till en plats han minns, eller när han går hem, så vill du nästan spela ett annat spel eller göra något annat undertiden…
