Den långa väntan är över. Fortsättningen på familjen Skywalkers episka saga är här och det med besked. Jag kommer inte tråka er med vad filmen handlar om, det är inte det som är det episka här utan det är upplevelsen av att färdas till en galax långt, långt borta för länge, länge sedan.
När jag såg The Force Awakens så rann det en tår nedför min kind av överväldigande välbehag. Först då Rey använder kraften för att ta Lukes Lightsaber, andra gången av en händelse mellan en far och hans son (spoilerfritt!). Episod VIII, The Last Jedi hade stunder då jag var helt i andnöd, tårarna rinner nedför mina kinder och jag inser att jag glömt bort att andas. Det var länge sen som jag satt på bio och blev så genuint underhållen.
Rian Johnson måste ha bollar av polerat stål; dels för att våga ta på sig att regissera men också gå in och säga att Lawrence Kasdans manus inte håller och vilja skriva om det själv. Rians manus är helt olikt något du sett i Star Wars tidigare, men i samma andetag exakt det du sett tidigare: världen är perfekt. The Force Awakens, som jag gillade, bleknar i The Last Jedis glans. Så jag förstår att Rian fick förtroendet att skapa en helt egen, ny trilogi.
Daisy Ridleys Rey fortsätter att plocka pluspoäng, hon har helt klart en ännu större och viktigare roll denna gång. Hennes styrka och värme är smittsam och man stormtrivs i hennes närhet. Carrie Fisher (RIP: 1956-2016) gör här sin sista roll och vilken sorti det är. Det är en tyngd Leia vi får möta och hon har ett par av sina absolut bästa scener i den här filmen, anser jag. Adam Drivers Kylo Ren är en av filmens höjdpunkter. Du känner för honom även om han är filmens utpekade skurk. Adam Driver är en kompetent skådepelare och där många andra skulle kunna gå överstyr håller han ihop det imponerande bra.
I The Force Awakens letade alla efter Luke Skywalker och när man äntligen hittade honom så sa han inte ett ord. När vi får möta honom nu så har de lyckats med konststycket att låta oss lära känna honom på nytt. Allting med Luke hade kunnat bli så otroligt fånigt och det är en balansgång utan dess like. Men Rian ”Stålkulorna” Johnson lyckas. Mark Hamill gör sitt livs roll och det är riktigt emotionellt emellanåt.
Sen har vi våra andra biroller. Oscar Isaacs Poe Dameron är samma sturska typ som förut, men manuset är för smart för att låta honom bli fånig. John Boyega har vuxit upp och även om han hade en central roll i Episode VII så har han ännu mer på sina axlar i denna.
Benicio Del Toro, som fick rollen som Darth Maul men hoppade av då George Lucas plockade bort alla hans repliker, är med på ett hörn och gör en lite udda karaktär. Sen har vi Laura Dern i en viktig biroll och Domhnall Gleeson är underbar som General Hux. Värt och nämna är också Kelly Marie Tran som har en viktig biroll.
Nu har jag rabblat som en galning och höjt den filmen till nästan omöjliga höjder. Finns det verkligen inget som är dåligt i den? Det enda som jag känner är dåligt är en del onödig CGI. De har byggt stora delar av scenerier och det är massor av karaktärer i masker, istället för usla CGI-skapelser. Det är ingen överraskning att Snoke (Andy Serkis) är datoranimerad. Men varför göra hela honom digital, inklusive kläderna? Om ansiktet och huvudet inte går att skapa med dockor och smink så går ju faktiskt hans kläder och kropp att representera på riktigt: han har en vanlig persons kroppsbyggnad. Filmen har mycket humor också, dock så är det ett par gånger som den känns snäppet för ansträngd. Då jag inte vill (och får!) spoila handlingen så kan jag inte skriva om ett par andra småsaker som störde mig.
Sammanfattningsvis så har jag äntligen fått vara med om en sån filmupplevelse som jag drömde om och hoppades på när jag satte mig i biosalongen, där i augusti 1999 för att sedan bli grymt besviken på The Phantom Menace. Det tog över 18 år innan The Last Jedi gav mig den upplevelsen. Och det var väl värt väntan.
Så här sätter vi betyg på Senses