Jag älskar Bill Murray. Han är i min mening ett geni som i princip utan undantag skapar magi med allt han företar sig. Filmer som Lumparkompisar, Måndag hela veckan och Lost in translation hör alla till listan av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna. Detta är bra att veta när ni läser resten av den här recensionen, är man inget Bill Murray-fan finns nämligen en liten risk att dina åsikter om St. Vincent kommer skilja sig från mina en hel del, eftersom detta till mångt och mycket är en film som låter Bill Murray göra det han tycks vara absolut bäst på: att med glimten i ögat spela ut alla galenpanne-kort på hand.
Vincent är en bitter och grå gubbe. Trött på livet och hatar människor, ja allt annat också för den delen. En roll som alltså är som klippt och skuren för herr Murray. Han spenderar sina dagar rökandes och drickandes, på baren eller i sin nergångna trädgård. Hejdlöst roligt samtidigt som att det är ganska sorgligt att bevittna. En gång i veckan besöker han sin dementa fru på ålderdomshemmet och tvättar hennes kläder, han lider av att vara ensam och saknar henne djupt, bitterheten blir därför hans försvar mot livet. Men så en morgon, efter en riktig skitnatt bestående av rejäl fylla, huvudskador, fyllekörning och kraschande av staket, så flyttar tolvåriga Oliver (Jaeden Lieberher) in i huset bredvid tillsammans med sin ensamstående mamma (Melissa McCarthy).
Vincent är till en början lika motvalls som han är mest hela tiden, men snart föses han och Oliver motvilligt närmare varandra mer och mer. Oliver som tillfälligt saknar en riktig fadersgestalt och Vincent som i synnerhet saknar glädje i sitt liv, finner en sorts vänskap i varandra. Vincent lär Oliver hur man slåss, super, spelar på hästar och gör hemmagjord sushi. Tillsammans med Jaeden Lieberher och Melissa McCarthy har Bill Murray de perfekta bollplanken att studsa sin galenskap mot, och McCarthy som här tonar ner sin komiska sida en hel del, gör en mer återhållsam insats men likväl väldigt bra. Hon kan som de flesta nog vet, vara sanslöst rolig när hon vill, vilket lyser igenom här också titt som tätt, men ligger för det mesta alltså ganska lågt. Det är dock inte utan hinder på vägen som Oliver och Vincents vänskap blommar ut, både en och två gånger syns orosmoln på horisonten som sätter käppar i hjulen för de båda vännerna, inte minst Vincents komplicerade personlighet och hans efter år av vanskötsel väldigt trötta kropp.
Det är också kul att se Naomi Watts som Vincents ”kärleks”-intresse, eller ja, kärlek och kärlek, deras relation tycks till en början inte handla så mycket om känslor då Watts här spelar en östats-strippa som extraknäcker som prostituerad, och råkar av en händelse vara gravid med Vincents barn. Denna underbara mix av karaktärer med en riktigt duktig, trots sin ringa ålder, Jaeden Lieberher, bjuder upp till många skratt. Detta är dock inte en solskenskomedi rakt igenom utan en hel del mörker finns för att balansera det hela. Theodore Melfi, som både skrivit och regisserat filmen balanserar självsäkert precis på gränsen mellan skratt och tårar, värme och kyla, ljus och mörker. Vincent kan nämligen vara en riktigt elak gubbe och en stor egoist. Så frågan ställs tidigt huruvida Oliver lyckas ta fram det bästa i honom och faktiskt få det att stanna kvar?
St. Vincent tuffar på i ett otroligt mysigt tempo hela filmen igenom och är både hjärtskärande sorglig, härligt komisk och riktigt fin på samma gång. Bill Murray spelar inte bara en skrattframkallande surgubbe och kuf, utan även en plågad man fylld till bredden med hjärnspöken. Detta är något som gör sig otroligt bra på vita duken och blir därför otroligt sevärt. St Vincent är alltså kort och gott för er som gillar mysiga komedier med lite mörker och precis som jag, gillar Bill Murray i nästan allt han gör. Helt enkelt en väldigt härlig film.
