The Predator har alla ingredienser till storhet, men i fel mått och fel ordning.

Jag längtade till dagen då jag skulle fylla femton och kunna hyra vilken film jag ville i den lokala hyrfilmsbutiken (ja, en gång i tiden hade vi sådana och vi fick hyra filmerna på magnetiska VHS-kassetter). Kommer ihåg att jag lyckades hyra Predator 2 och se den innan jag såg första filmen i serien. Del två är en skugga av den första filmens storhet, men den är ändå underhållande och rätt kul. 2004 hade Paul W.S. Andersons Alien vs Predator premiär och visst – filmen hade ett par intressanta sekvenser – men totalt sett var den inte mycket att ha och den riktigt bedrövliga uppföljaren Alien vs Predator: Requiem satte spiken i kistan för franchisen. Tills den riktigt udda Predators hade premiär 2010. Adrian Brody är inte riktigt killen man tänker ”actionhjälte” om direkt. Filmen har jag inte sett om sen dess och jag minns knappt vad den handlade om, förutom att jag hade en rejäl känsla av ”meh” efteråt.

Sen blev det tyst. Väldigt tyst. Till dess att snacket började gå om att nu skulle det bli en (…fanfar…) Reboot! Intresset för en Predator-reboot var lika med noll för mig, så jag slog dövörat till. Sen tog det fart. Begåvade Shane Black blev kopplad till filmen som manusförfattare och regissör och han skulle hedra de gamla filmerna och göra en riktig uppföljare, ingen reboot. Lyckan var total. Shane Black är med i första filmen som skådespelare och nu ska han regissera och skriva manus! Han tar in Fred Dekker som medförfattare; det här kan inte bli bättre! I med UHD 4K-skivan i UHD-spelaren och dags att se vad de har kokat ihop… 

Quinn McKenna (Boyd Holbrook) är på topphemligt uppdrag då han nästan blir krossad av ett störtande rymdskepp. Han smyger fram och plockar på sig en del av rustningen från Predator, som flugit skeppet. Han postar sagda föremål till sig själv och blir sedan snabbt och effektivt arresterad. Dock, så visar han sig inte ha pröjsat räkningen för sin postbox så Predator-grejerna hamnar hemma hos hans ex-fru, Emily (Yvonne Strahovski) och hans autistiska son Rory (Jacob Tremblay). Problemet är att Rory inte kan hålla fingrarna borta från kartongen och plockar upp rustningsdelarna, som hans far har stulit. Rory pillar på fel pryl och lyckas skicka ut en ping som plockas upp av en Super-Predator, som sätter kurs mot jorden. Samtidigt så är Quinn på väg till mentalsjukhus i en buss med ett gäng andra soldater som lider av den ena mentala åkomman efter den andra. Snart så visar det sig att allt sammanfaller på en plats, Predatorn som kraschade på jorden flyr och i hälarna har den Casey Brackett (Olivia Munn). Gänget galningar, med Quinn i spetsen, slår sig samman med Casey för att stoppa predatorn som nu har siktet instället på Quinns son, eftersom denne har Predators utrustning. Och samtidigt är Super-Predatorn på ingång. 

The Predator

Vill börja med att lyfta det som faktiskt fungerar i filmen och det är det faktum att de har varit trogna originalet i fråga om look, musik och att filmen är riktigt blodig på sina ställen. Sen har den ett par andra helt okej sekvenser. Filmen vill dock ganska mycket. Shane Black har bra filmer på sitt CV, som manusförfattare till exempel Dödligt Vapen, Den siste scouten samt Den siste Actionhjälten och bra filmer som regissör, med bland annat Kiss Kiss Bang Bang och Iron man 3 i bagaget – så på pappret skulle denna Predator kunnat bli en tia. Men istället får vi en film som knappt når upp till medelbetyg. Anledningen till det är att Shane Black och hans parhäst, Fred Dekker, velat för mycket men inte haft någon som helst riktning. Är The Predator en homage till de gamla filmerna, är det ett helt nytt tänk, är det en komedi eller är det kanske en skräckfilm? Till en början så tyckte jag faktiskt om den – det finns, som sagt, flera sköna sekvenser i den; men sen händer det något mot slutet som gör att jag tappade allt intresse. Filmen går in i någon sorts pseudo-version av den gamla filmen och helt plötsligt springer alla runt i skogen som yra höns och blir plockade en och en av Predatorn. Orkar inte ens sätta en spoileralert på det hela, för det är bara så dumt. Sen, i absolut sista sekvensen i filmen, sätts spiken i kistan rejält. Slutet är starten på en ny Predator-serie som jag absolut inte vill se. 

The Predator

Quinn McKenna spelas av tråkmånsen Boyd Holbrook, som innan The Predator bland annat varit med i Logan  och i TV-serien Narcos. Som skurk i Logan var han ovanligt färglös och tråkig och jag trodde det var manusets fel, men när jag ser honom i The Predator så inser jag hur otroligt okarismatisk han är. Det här är verkligen ingen du vill hänga upp hela din film på. 

Sen har vi Quinns son, som spelas av den duktiga Jacob Tremblay och som var helt lysande i Room. Här spelar han någon som är autistisk och gör kanske filmens bästa och djupaste rolltolkning – klasskillnad mot alla andra. Dock så finns det en sekvens med honom som får all trovärdighet han har byggt upp att raseras på tio sekunder…

Gänget galningar som sluter upp runt Quinn spelas av ett brett spektrum av män och klart bäst är två av dem – spelade av Travante Rhodes och Thomas Jane. Problemet med resten är att de är så serietidningsaktiga att när de börjar gå åt, så känner jag ingenting. 

The Predator

Något som Shane Black missade helt när han skrev och regisserade den här filmen var verklighetstrogna och välskrivna roller för kvinnor. I dagens filmvärld så är det inte längre ett undantag att en film har bra kvinnliga karaktärer – det är ett måste. The Predator har två: den första är Casey Brackett (Olivia Munn), som jagar Predatorn och slår sig ihop med Quinn och hans gäng. Maken till platt karaktär har jag aldrig varit med om. Hon rör sig rakt genom filmen utan att vi får reda på ett enda dugg om henne. Vi känner inget för henne heller och för att vara någon som aldrig varit i en liknande situation så verkar hon hela tiden ta allt med ro. Den andra kvinnliga karaktären är Quinns fru Emily, som spelas av den alltid duktiga Yvonne Strahovski som var med i en otroligt sköna serien Chuck. Strahovskis karaktär Emily är ett skämt. De orkar inte ens ge hennes karaktär ett vettigt avslut, utan hon försvinner bara någonstans mot slutet av filmen. 

Kul dock att Jake Busey dyker upp och spelar sonen till sin pappas karaktär från Predator 2. Något som i och för sig aldrig sägs, eller används, men är en kul nick till nördarna som plockar upp referensen. 

The Predator

UHD-utgåvan av filmen höjer dock betyget ett snäpp, för filmen är en fröjd att se på vår referens-tv OLED Panasonic EZ950. Svärtan i nattscenerna – vilket största delen av filmen utspelar sig i, de filmade till och med om slutet för att det också skulle vara på natten – är helt perfekt, djupsvart och det finns inget kryp eller andra störningsobjekt i bilden. Atmos-ljudet dundrar på fint och har man en ordentlig hemmabio-anläggning så kommer den få jobba under den här filmen vill jag lova! Extra-material på skivan finns det gott om och det är faktiskt riktigt bra dokumentärer om hur de skapade filmen och inte bara tramsiga promotion-filmer. 

The Predator

Sammanfattningsvis så ville jag så gärna att det här skulle vara en bra film. Den har alla ingredienser: humor, action, våld och tuffa one-liners. Den har en bra regissör och manusförfattare, den har musiken och looken och den har Predatorn (Rovdjuret), som är en man i en dräkt och inte CGI, tack och lov. Ändå så innehåller filmen: kass kvinnosyn, usla, usla skämt, en CGI-Super-predator, ett extremt fånigt slut och en träbock till huvudroll. Ingredienserna för storhet fanns här, men de la i en matsked salt istället för en tesked.