Recension: Hellboy (2019)

Regissören och manusförfattaren Guillermo Del Toro var mannen bakom den första filmen om, serietecknaren Mike Mignolas skapelse, Hellboy som hade premiär 2004. Ron Perlman spelade då huvudrollen som helvetespojken och John Hurt spelade hans ”pappa” Proffessor Trevor ”Broom” Bruttenholm. Hellboy blev en oväntad succé och fyra år senare så var det dags för en uppföljare: Hellboy 2: The Golden Army. Fler karaktärer introducerades och vi fick även veta att Hellboy skulle bli pappa. Sen vart det tyst. Vääääldigt tyst. Det ryktades hit och dit om att filmskaparna hade träffats och startat arbetet med den tredje Hellboy-filmen, men sen dog det av igen. Sen en dag, så var det dags igen, Hollywood gör som Hollywood gör och det stavas: R-E-B-O-O-T…

Hellboy (David Harbour, som slog igenom i Netflix Stranger Things) får i uppdrag att slå sig samman med en superhemlig, brittisk grupp med jägare för att hjälpa dem med ett gigantiskt problem. Detta problem är i form av tre jättar som äter och slår sönder allt i sin väg och de måste stoppas innan de når mer befolkade områden. Dock så visar det sig att allt inte riktigt ligger till på det viset Hellboy först trodde och snart står han öga mot öga mot Nimue, The Blood Queen (Milla Jovovich) och en episk kamp mellan människorna och det övernaturliga tar sin början, med Hellboy i vågskålen. För Hellboy har lika mycket att vinna och förlora i båda lägren. 

David Harbour är verkligen inte skådespelaren som man tänker på när man tänker vältränad action-hjälte, men han har gjort en episk förvandling i muskelmassa och aldrig har Hellboy sett så här grym ut. Looken är perfekt, både filmen och karaktären har en mörkare ton. Ian MacShane spelar Hellboys adoptivpappa Professor Bruttenholm och scenerna mellan honom och David Harbour är cineastiskt guld. Efter Deadpool så har filmskapare insett att det faktiskt finns en hel del vuxna filmbesökare där ute i världen som gillar serietidnings-action, så de har vågat sig på att göra Hellboy R-rated och därmed från 15 år (barnförbjuden) i Sverige. Den högre åldersgränsen ger Hellboy fler möjligheter att vara en hårding jämfört med de gamla filmerna, som var PG-13 och det ger stora fördelar mot föregångarna. 

Sen är Hellboy 2019 mer trogen Mike Mignolas serietidnings-förlaga på flera sätt. I Del Toros Hellboy-filmer var det många karaktärer som hade krafter och kunskaper som de absolut inte hade i serietidningen, sen var handlingen inte särskilt kopplad till något av seriealbumen. Humorn är bra och det är något som fungerar bra i båda filmerna; av vilka Hellboy helt klart själv står för majoritet av one-liners.

Actionscenerna fungerar fint, men här saknar jag verkligen Guillermo Del Toros inställning till att försöka göra så mycket som möjligt med praktiska effekter, istället för med datorns hjälp. För Hellboy (2019) är en CGI-fest av gigantiska proportioner (bokstavligen, ibland). Det blir varken läskigt eller coolt med data-animerade monster som sliter data-animerade människor i stycken. Våldet är verkligen in your face bitvis, men så är det ju också Neil Marshall som har regisserat – mannen som tidigare givit oss klassiker som Dog Soldiers och Instängd (The Descent). I dessa filmer så var ju det mesta av effekterna praktiskt gjorda, så min gissning är att budgeten satte stopp för det i Hellboy. 

Milla Jovovich är bra som huvudskurken Nimue, men får på tok för lite att göra och det hela lider till slut av samma problem som Suicide Squad med en för kraftfull skurk – så allt handlar om val av rätt eller fel istället för en cool uppgörelse-scen. Tyvärr haltar filmen mot slutet och den går i flera klassiska fällor. Sen är det riktigt fånigt när en karaktär förvandlas till en panter-liknande varelse (säger inte vem som gör det för att inte spoila) och när personen förvandlas tillbaka till människa så har denna helt plötsligt kvar byxorna på sig och har tydligen med sig en ombytes T-shirt. Det här är verkligen konstigt i en film som är barnförbjuden – det borde väl inte vara helt otänkbart att personen skulle vara naken efter en sådan förvandling? Sen blir det lite fånigt när det svärs i var och varannan mening bara för att man får göra det. Det blir lite som barn som precis lärt sig ett fult ord så de säger det om och om igen för att försöka provocera. 

Sammanfattningsvis så blev jag ändå väldigt glatt överraskad av Hellboy (2019) – den är välspelad och välregisserad till stora delar, men sen faller den tyvärr lite mot slutet. Trots det så vill jag ändå rekommendera Hellboy för – trots skavanker – så är detta fortfarande en vansinnigt underhållande film!