Alla vi som är födda i slutet på 60-talet eller under 70-talet har en stark nostalgi-känsla kring det chosefria 80-talet. Tiden då frisyrerna var galna (läs: hårt tupperat hårt), stora axelvaddar ansågs coola och världen möttes av uttryck som ”yuppie” (som hade – *flämt* – enorma, tidiga MOBILTELEFONER!), pudelrock och mängder med romantiska komedier i high school-miljö.
Filmer som Karate Kid, Breakfast Club, Can’t Buy me Love och Weird Science (Drömtjejen) var rullar man kunde se om och om igen och drömma sig bort i. Det fanns något extremt charmigt och nästan naivt attraktivt över hur glatt och bekymmersfritt 80-talet var. Sen kom 90-talet med sina mörka protagonister och tveksamma anti-hjältar, som blivit en slags standard idag. Men det finns ett rosa skimmer över 80-talet, som vi som upplevde det aldrig kommer att skaka av (lite som kärleken till Nintendos gamla NES).
