Recension: Michael

Det är lätt svindlande att tänka att popikonen Michael Jackson gick bort för nästan 20 år sen (den 25 juni 2009, blott 50 år gammal). Jag var ute och körde i Los Angeles då och kunde bokstavligen se hur folk i bilar runtomkring reagerade med sorg, när nyheten på radio briserade. Hela stan stannade liksom upp. För oss som växte upp på 80-talet var han en fixstjärna, en artist som verkligen fanns överallt i en media-etern, som inte var så fragmenterad då som den är idag. En artist som Taylor Swift må ha sålt ungefär lika många skivor (lite beroende hur man räknar ”sålda skivor” idag), men ändå finns det massor med människor idag som inte kan nynna på en enda Swift-låt (undertecknad inkluderad). Alla som växte upp eller levde på 80-talet vågar jag säga kan humma på åtminstone en Michael Jackson-låt. Detta är inte för att säga att den ena är bättre än den andra, även om jag personligen tycker det, utan för att illustrera hur enormt stor närvaro han faktiskt hade precis överallt i världen – mycket på grund av när han slog igenom också, såklart. Eftersom internet inte fanns så var det radio och tv som gällde och där var Jackson en flitigt spelad artist, från hans tidiga alster Billie Jean till hans uppmärksammade videor på 90-talet såsom Black & White (med Ensam Hemmas Macaulay Culkin).

Det var naturligtvis en lågoddsare att Hollywood vid något tillfälle skulle göra en film om hans liv. Och vilka är bättre lämpade än teamet bakom stora succé-biopics som Bohemian Rhapsody och Elton John-filmatiseringen Rocketman. Filmen Michael har redan slagit rekord på bio som världens genom tiderna mest inkomstinbringande biopic och den gjorde nästan 300 000 besök på bio bara i Sverige, vilket är enormt bra i tider där de flesta filmer kämpar att nå ens 50 000 sålda biljetter. Filmatiseringen har kantats av en del juridiska utmaningar, kanske för att i princip hela Michael Jacksons familj och hans advokat (John Branca) står som exekutiva producenter, respektive producent (alla utom Janet Jackson, som var den kanske näst största succén i familjen Jackson – men som är helt osynlig här både framför och bakom kameran). Regin står stabile Antoine Fuqua (Training Day) för och Jacksons egen brorson, Jaafar Jackson, är kusligt porträttlik ibland, medan hela filmen andas Hollywood-kvalitet.

Men räcker det?

Handlingen i Michael (2026)

Eftersom det finns en långfilm med John Travolta som ängel, måste vi understryka titeln Michael (2026). Berättelsen tar sin början i 1960-talets Gary, Indiana. Där tvingas den unge Michael (Juliano Valdi) och hans äldre bröder till ändlösa och hårda repetitioner av sin drivande och krävande far, Joseph ”Joe” Jackson (Colman Domingo). Trots faderns pennalism och hård krav finner Michael trygghet hos sin kärleksfulla mor, Katherine Jackson (Nia Long). Brödernas unika talang tar dem snabbt till de stora scenerna, och de signeras slutligen av Motown Records efter att ha imponerat på skivbolagschefen Berry Gordy (Larenz Tate).

När The Jackson 5 når enorma framgångar blir det snabbt tydligt att Michael (som vuxen spelad av brorsonen Jaafar Jackson) har en musikalisk vision och stjärnglans som kräver en solokarriär. Med hjälp av sin lojala advokat John Branca (Miles Teller), chefen för CBS Records Walter Yetnikoff (Mike Myers) och den legendariske producenten Quincy Jones (Kendrick Sampson) når han oöverträffade kreativa och kommersiella höjder.

Filmen Michael påminner på så många sätt om de tidigare biopicsen jag nämnde. De gör det mesta ”rätt”, är påkostade och undviker att styra för mycket ner i mörkret (något som varit en återkommande kritik). Det är snyggt, det är välspelat och det är klassisk underdog-dramaturgi i bästa Holllywood-matiné-stil. Jag såg filmen med mina två barn, 10 och 8, som naturligtvis inte har någon personlig relation till Jacksons musik, men som gillade filmen mycket och kände igen många av låtarna (Smooth Criminal är tydligen en favorit på Zoomerang…). Och att två ganska små barn gillar filmen så mycket säger både hur bred och tillgänglig den är, men också hur befriad från vassa kanter och svärta den samtidigt lyckas vara. Michael Jackson var ett musik- och dans-geni, men han var som bekant också en minst sagt komplex man, omgiven av flertalet skandaler på flera plan. Alltifrån hans näsoperationer (som finns med här), till hans hudblekning (som i filmen skylls på den officiella förklaringen vitiligo) till hans senare med stormiga, personliga förhållanden och anklagelser om övergrepp – som inte nämns alls i denna biopic. Utan att spoila så slutar filmen precis när Jackson hamnar på topp, i slutet av 80-talet, under hans världsturné med Bad. Kanske för att man ville fokusera på hans uppgång till toppen, kanske för att det är för mycket att berätta i en enda film – men kanske också för att det var på 90-talet som kontroverserna verkligen började komma. Det talas såklart om uppföljare, som säkerligen producent och studio vore mycket positiva till efter resultatet på nästan en miljard på bio, men känslan ligger tung att Jackson-familjen vill upprätthålla den okomplicerade bilden av en älskad popikon och därför nog inte kommer att medverka (aktivt) till en uppföljare som riskerar att ge sken av annat.

Bild och Ljud på UHD 4K-utgåvan

En musik-biopic som denna är vad UHD 4K Blu-ray-formatet uppfanns för. Redan när första scenen drar igång efter att Universal-logon snurrat klart så sugs man in i Michael Jacksons värld. Dolby Vision-transfern av Oscarsvinnande fotografen Dion Bebee (Chicago) tar oss verkligen med på en resa, från det enkla hemmet i Indiana, till världscenerna och finrummen i Los Angeles. Färger, kontrast och svärta är knivskarpa, något som man exempelvis kan njuta av i scenen med inspelningen av Thriller-videon (den enda sekvensen som skrämde den yngsta). Ljudet i Dolby Atmos går inte av för hackor det heller, i våra nya referenshögtalare från Acoustic Energy och REL så både mullrar basen precis sådär så bröstet och hjärtat känner av den, samtidigt som dialog och detaljer sitter som en smäck.

Det finns också extramaterial på skivan, till allas stora glädje. Det är mest i form av korta sekvenser med skådespelare, regi och monster-producenten Graham King som berättar om jakten på huvudrollen på ett underhållande vis. Ungarna älskade att sitta kvar och se bakom kulisserna och det blir nästan lite meta att se en film om en film om en riktig person.

Sammanfattning

Michael är ytterligare en bra musik-biopic, i bästa Hollywood-stil som sagt. Allt med den osar kvalitet, från fotot, ljudläggningen, kostymerna och miljöerna till den otroliga masken (som lär vinna Oscar) såväl som det fina skådespelarinsatserna – där Colman Domingo står ut extra som Papa Joe (vilka år han haft – Running Man, Dead Man’s Wire, Wicked) och inte minst Jaafar Jackson som inte bara imiterar, utan verkligen blir sin morbror (man löser sången precis som i Bohemian, blandar hans riktiga röst med Michaels). Däremot saknas svärtan, komplexiteten och motståndet för att höja filmen till de riktiga höjderna – det är en filmupplevelse som är trevlig att ha, men som inte nödvändigtvis är något man kanske ser om i första taget. Den fina UHD 4K-utgåvan med superb bild och medryckande ljud, samt extramaterial, drar upp helheten till en rekommendation ändå, för dig som har en ordentlig hemmabio att njuta filmen på och har någon slags relation till ”The King of Pop”.

SF Studios skickade recensionsexemplar för detta test. Utskickare av material har inget redaktionellt inflytande på våra tester, utan vi skriver alltid oberoende med er läsare och konsumenter i fokus.

This post is also available in English: Review: Michael.