Bohemian Rhapsody är väldens mest inkomstinbringade drama-film. Med rätta?

Bohemian Rhapsody är namnet på bandet Queens kanske allra mest kända, eller åtminstone mest omtalade/refererade låt. Och likt filmen, med samma namn, så var skepticismen hög när den släpptes. ”Virrvarr av genrer”, ”ytlig”, ”inget mästerverk”, ”försöker härma Led Zeppelin”, ”good enough” löd några av omdömena. En film om Queen har varit i görningen i minst ett decennium. Ända sen Sasha Baron Cohen slog igenom stort som Borat (världens roligaste film?) så blev han snabbt frontrunner att spela Freddie Mercury; bandets legendariske och skandalomsusade sångare och stjärna. Men åren gick, Cohen kom inte överens med bandets medlemmar hur historien skulle utveckla sig (de ville att Freddies död skulle vara filmens mittpunkt och sen handla om ”Queens fortsatta karriär”, som man högst kan ifrågasätta) och projektet lades på is. Tills skandalomsusade regissören Bryan Singer (Usual Suspects, Apt Pupil) kom ombord, sjösatte filmen (med en veckas regiarbete av Dexter Fletcher, då Singer sparkades av Fox) och till slut drog filmen hem både massor med nomineringar och en Oscar för huvudrollen, Rami Malek (som många klagar på inte alls är lik Mercury), såväl som rekord för mest inkomstinbringade drama någonsin (i skrivande stund 1,1 miljarder dollar). Kan en sån soppa verkligen hålla för cineastisk avsmakning? Oja, visst kan den det.

Bohemian Rhapsody berättar historien om hur Farrok Bulsara (Rami Malek), en ung britt född i Zanzibar och uppvuxen i en indo-persisk familj, träffar ett gäng glada, men lite nördiga musiker som senare bildar den ”skandalösa” gruppen Queen; ett band som över decennier bröt mot de flesta konventioner och hade en repertoar som bestod av såväl pop, som opera, publik-hymner, disco och musikal. Farrokh blir Freddie Mercury, mannen med panache, blixtrande energi på scen och den unika rösten, vars liv i sus och dus i det internationella gay-communityt slutade 1991 med att dog i AIDS och gjorde hela världen medveten om sjukdomen på ett helt nytt sätt. Det är en film om utmaningar, drömmar, kamratskap, svek, botgöring och musik – framförallt otrolig, fantastisk musik.

UHD-utgåvan bjuder på Dolby Vision-HDR och är överlag bra, även om den inte är direkt den allra skarpaste och djupaste i fråga om kontraster och färger. Ljussättningen är ofta lite old-school, vilket inför en del brus och svårigheter för den digitala transfern, som trots att den förmodligen är skjuten på Arri Alexa 6.5K ändå verkar uppskalad från en 2K-master.

bohemian rhapsody recension

Ljudet i Dolby Atmos är desto livligare och ger dramat och inspelningsscenerna lite mer rymd, tack vare extra objektbaserade ljud. Men det är i konsertscenerna som det hela lyfter – bokstavligen, lyfter taket – och skakar om tittaren och biorummet med fantastisk ljudbild, varma instrument och perfekt sång (Mercurys ikoniska sångröst är delvis datoråterskapad). Bohemian Rhapsody ska avnjutas i ett hemmabio-system med rejäl bild och ordentligt ljud på generös volym!

Extramaterialet är en intressant 1:1-återskapning av den 20+ minuterna bandet spelade på Live Aid (kolla denna video på Youtube, som visar hur oerhört noggranna de varit – när du sett filmen, då det är bland filmen sista och starkaste scener). Blu-rayskivan har också två intressanta dokumentärer om Queens sound och Maleks förvandling till Mercury.

bohemian rhapsody recension
Rami Malek är inte jättelik Freddie Mercury, men gör ändå rollen suveränt. Gwilym Lee, som Brian May (till höger i bild) är desto mer spot-on!

Bohemian Rhapsody är en biografifilm i absolut bästa Hollywood-anda. Detta är filmtypen som drömfabriken gör bäst och är ohotade inom. Bryan Singer må vara en kontroversiell figur idag, men regissera en film kan han (och har visat det ända sen genombrottet med De Misstänkta). Det är kanske inte några större, omvälvande överraskningar (särskilt som ju alla vet hur det går) men tempot, värmen, humorn och nedslagen i bandets historia samt de musikaliska höjdpunkterna är nog för att man ska vilja njuta av den om och om igen. Och musiken – den fantastiska musiken: Vad kan vi säga? Det enda negativa är att man inte lyckades klämma in fler Queen-låtar (även om Show must go on kommer i sluttexterna), fast det talas ju redan om en uppföljare…

bohemian rhapsody recension

Kritiken mot filmen är något märklig. Rami Malek är förvisso ingen karbonkopia av Freddie, han är klart kortare och klart yngre – men so what? Han fångar Freddies kroppsspråk, energi och framförallt känslor och själ i sina ögon perfekt – och det är vad skådespeleri handlar om (eller borde handla om). Hur lik man är en förlaga kan man ju inte styra över, även om de gjort allt de kunnat med löständer och accenter för att få till Freddies speciella munform och tal. En del kritiker menar också att filmen är ”tvättad” och underspelar homo-inslagen. Till dessa kritiker skulle jag vilja ställa frågan ”Vad skulle ni vilja ha sett? Orgier med Freddie och hans män?”. Redan sju minuter in i filmen blinkar Freddie åt sin första man och historien med Mary Austin (Lucy Boynton) – som han under en lång tid levde under äktenskapsliknande förhållanden med – visas ömsint men samtidigt på ett sätt som känns rakt och ärligt. Vad som sen är 100% sant och inte vet ju egentligen bara Freddie och de runt omkring honom, men att påstå att Bohemian Rhapsody skulle vara någon kammad och tillrättalagd ansats att tona ned Mercurys homosexualitet och livsstil är bara nonsens.

Allt i allo är Bohemian Rhapsody en härlig musik-biografi med gedigna rollprestationer, bra tempo och grymt soundtrack du kommer att vilja spela högt i hemmabion, om och om igen.