Recension: Brightburn (UHD)

Vad skulle hända om Stålmannen (ja, jag är så gammal att jag fortfarande kallar honom för det) landade på vår jord och visade sig vara en mordisk psykopat? Att när han insåg att han var från en annan planet inte alls var sugen på att rädda dess invånare – utan snarare avliva de lägre stående människorna för att få det han vill? Det är frågeställningen som filmen Brightburn så briljant tar upp.

Tory (Elizabeth Banks) och Kyle Breyer (David Denman) har försökt i åratal att få barn. En natt kraschar ett rymdskepp i deras trädgård och i den lilla kapseln ligger en fullt frisk spädbarn. De tar hand om pojken och uppfostrar honom som sin egen. De vet att han är allt annat än en vanlig pojke, men de första tolv åren går väl och han blir en väluppfostrad och superintelligent ung grabb vid namn Brandon Breyer (Jackson A. Dunn). Ända tills en natt då skeppet vaknar till liv och Brandon börjar inse att han är allt annat än en vanlig pojke och han har ett ondskefullt uppdrag på jorden.

Brightburn är producerad av James Gunn (regissören till Guardians of the Galaxy) och den är skriven av Brian Gunn och Mark Gunn (som är James bror respektive kusin) och därmed känner man igen Gunns stil rakt igenom filmen. Den är regisserad av hans vän David Yarovesky som långfilmsdebuterar i och med Brightburn. Dock så känner jag att herr Yerovesky mest är regissör i namn enbart och att James Gunn själv är den som styr skutan, vilket är väldigt tydligt i extramaterialet. Det som är roligt med det är att den här filmen verkligen andas James Gunns tidigare filmer som Slither och Super. Det finns till och med en referens till Super i Brightburn, riktigt kort dock så blinkar man så missar man den.

Elizabeth Banks och David Denman känns genuina och verklighetstrogna i sina roller. De blir en bra motpol till den mer och mer ondskefulle adoptivsonen de har fått på halsen. Men jag känner ibland att filmskaparna vill att vi ska köpa vissa saker lite för lätt, för tecknen finns – tro mig – att Brandon inte är någon vanlig pojke. Manuset låter oss inte andas många sekunder och jag kan lova er att filmen inte kommer att sluta som man först har trott. Jackson A. Dunn, i rollen som Brandon Breyer, visar vart skåpet ska stå i fråga om onda barn och det finns ju ett antal ”konkurrenter” i (skräck)filmens-värld – men det här tar allt till en helt ny nivå.

Då filmen är en lågbudget film i amerikanska mått mätt (blygsamma sex miljoner dollar) så får de ta ut svängarna lite mer när det gäller blod och våld. Det finns en sekvens med en man i en bil som är bland det äckligare jag har sett. Tyvärr så faller Brightburn in i en del invanda spår i skräckfilmsgenren och även en del av effekterna är sådär, framför allt en gräsklippare som kastas iväg ser allt annat än proffsigt ut och det sänker helhetsintrycket lite.

Det som däremot höjer betyget rejält är denna finfina UHD-utgåva som uppvisar riktig bra bild och ljud. Sekvenserna i ladan – där vissa delar badar i ljus och andra är mörka ser helt fantastiskt ut i 4K och HDR. Filmen är filmad digitalt och därmed finns liten eller inget tapp mellan originalmaterialet och Ultra-HD-mastern. Ljudet levereras i Dolby Atmos och det gör en inte besviken. Redan innan filmen ens har börjat och förtexten rullar så leds vi in i en omslutande hembio-upplevelse. Surround-effekterna är coola och det känns verkligen som om Brandon flyger runt i ditt vardagsrum. Extramaterial finns i form av tveklöst tråkiga promotion-dokumentärer, men det är kul att det finns ett kommentarspår som är informativt och intressant.

Sammanfattningsvis så är kanske själva filmen Brightburn inte ett regelrätt måste, men jag diggade hemmabioupplevelsen såpass att det här borde vara en självklar del i ditt UHD-bibliotek.

This post is also available in English: Review: Brightburn (UHD).