Filip och Fredriks regidebut är en grymt imponerande underdog historia.

När jag första gången hörde talas om filmen Tårtgeneralen så var det i en artikel i någon av kvällsblaskorna. Där låg fokus på att Robert Gustafsson hade hoppat av Filip Hammar och Fredrik Wikingssons långfilmsdebut. I artikeln stod det att Robert tyckte att manuset inte höll måttet. En snabb slagning senare så hittade jag Aftonbladets recension av boken där den beskrevs som flams och totalt meningslös. När sedan Mikael Persbrandt och Helena Bergström kopplades till projektet sjönk mina förväntningar ännu mer, då de är två av de mest uttjatade skådespelarna vi har i Sverige. Gör något nytt tyckte jag och sköt jag undan filmen som ännu en ointressant, svensk film som jag inte kommer att se. Sedan damp inbjudan till pressvisningen ned i inboxen och något inom mig sa att jag nog skullegå och se den i alla fall även – fast den verkade ha alla ingredienser som skulle göra mig besviken och irriterad.

Mikael Persbrandt Tårtgeneralen

Micke som man aldrig sett honom förut.

Hasse P (Mikael Persbrandt) är lite av en kändis i Köping. Han har alltid nya projekt på gång; det ena galnare än det andra. Det är året om-kräftskive-restauranger ena dagen och studsskor andra. Han har stora problem med spriten och han träffar då och då sin av-på flickvän Dyr-Gunilla (Helena Bergström) och tillsammans lever de ett dekadent missbrukarliv. Året är 1985 och Jan Guillou har precis utnämnt Köpning till Sveriges tråkigaste stad på bästa sändningstid i Rekordmagasinet. Hela Sverige skrattar åt Köping. Hasse P bestämmer sig för att göra något som skulle få Köping att få tillbaka sin självkänsla och sätta staden på kartan igen. Han får för sig att de ska bygga världens längsta smörgåstårta. Till sin hjälp får han Åsa Sjöman (Agnes Lindström Bolmgren) som är konditor och hennes familj. Där startar en helt vansinnig berättelse om en man med visioner och en historia som är helt och hållet sann.

Jens Ohlin Tårtgeneralen

Filips pappa Lars spelad av Jens Ohlin.

Helt ärligt kan jag säga att jag har aldrig blivit så positivt överraskad över att ha så otroligt fel som jag hade kring Tårtgeneralen. Filmens anslag sätter tonen direkt. Introduktionen av Hasse P är fullkomligt lysande. Nu får vi också reda på att den här filmen inte bara kommer handla om Hasse P, utan också om filmens regissör och manusförfattare Filip Hammar spelad som ung av, ja just det, av vem då? Här kommer vi in på lite varför jag hade förutfattade meningar om svensk film ovan. För det finns nästan ingen info alls om vilka som är med – förutom de stora namnen. Jag har googlat, jag har kollat IMDB som har fler namn i sin lista än i Svensk Filmdatabas!. Hur kan man som stor producent av filmer inte uppdatera med information om sina skådespelare? Det tyder på extrem lathet eller i värsta fall inkompetens, för att inte säga att det är respektlöst mot skådespelarna som gör jobbet. (Uppdatering 16 mars: Detta var sant vid pressläggningen av recensionen 8 mars, nu är imdb uppdaterad med alla medverkande både framför och bakom kameran. Dock är konstigt nog inte Svensk Filmdatabas uppdaterad än)

Oavsett så är pojken som spelar Filip som ung superbra, hans samspel med Jens Ohlin (som spelar Filips pappa Lars Hammar) är underbart. Jens är hjärtskärande bra som den tafatte och udda pappan. Historien om Hasse P och smörgåstårtan kommer att påverka Filips liv på ett mycket tydligt och viktigt sätt.

agnes lindström bolmgren Tårtgeneralen

Agnes Lindström Bolmgren spelar konditorn Åsa som är den enda som lyssnar på Hasse Ps galna idé om tårtan och hon och hennes bror som spelas av… ja, just det vem spelas han av? Hittar inte det namnet heller på de vanliga kanalerna. Oavsett så är han också bra och duktig. Agnes, som gör detta som sin första roll efter scenskolan, imponerar stort och hon balanserar sin roll väl. Konditorn Åsas pappa spelas av den alltid mästerliga Thomas Von Brömssen och hans och Agnes samspel är sanslöst bra. Det finns en scen involverande en uppblåsbar klädhängare som är en superstark och fin scen.

Cecilia Frode spelar Hasse P´s barndomsvän Ulrika med sån bravur att jag inte kände igen henne alls. Sen har vi Helena Bergström. Helena är med överallt, hela tiden oavsett om hon fungerar i rollen eller ej – för mig är hon alltid på samma sätt, i alla sina roller. Men denna gång så är hon helt klockren. Hennes porträtt av Dyr-Gunilla är en del av stommen som hela filmen bygger på. För utan Dyr-Gunilla hade inte Hasse P varit den han var.

helena bergström Tårtgeneralen

Så var vi framme vid Mikael Persbrandt. Liksom Helena Bergström har han en persona över sig som är svår att rucka på. Han är som hon; likadan i det mesta han gör. Det finns inga större skillnader eller förändringar. I rollen som Hasse P får vi se en helt annan sida och denna sidan kan jag titta på jämt. Micke ”Gunvald” Persbrandt finns inte att se. Den enda vi ser är Hasse P, med allt som det innebär.

Förutom de mästerliga skådespelarinsatserna så är filmen snyggt fotad och extremt välklippt. Det finns en fantasisekvens i mitten av filmen som verkligen är bevis på det. Filmen får vara en film, den är till för att underhålla, för att få dig att skratta och få dig att gråta. Det här en emotionell berg-och-dal-bana jag aldrig trodde jag skulle få se i svensk film. Fredrik och Filips regi är solid och det finns en känsla av att det inte riktigt är hundra procent realistiskt: det är lite skruvat. Och med den den perfekta settingen av 1985 – med allt som det innebär – så är det en fröjd för ögat.

filip hammar mikael persbrandt fredrik wikingson Tårtgeneralen

Regissörerna på var sin sida om Hasse P (Mikael Persbrandt)

Finns det något negativt i filmen då? Jo, en enda sak faktiskt som störde mig lite. Det är Filip Hammars berättarröst. Jag älskar upplägget med att vi via honom får reda på vilka de var i Köping på den tiden då han växte upp där. Men det är något med det hela som inte riktigt bär hela vägen. Det är bara något med rösten som tar en ur filmen lite.

Tårtgeneralen är ett måste på bio, den fick mig att få upp tron på svensk film till hundra procent igen. Vid sidan av filmens enda lilla miss, så är det här en näst inpå perfekt film.