Vlad III Dracul eller Vlad Tepes (”Pålspetsaren”) föddes i Transylvanien (Rumänien) någonstans runt 1431. Dracul kom ifrån en tysk orderutmärkelse hans far fått för mod i krig – ”Drachen” – som alltså betyder drake. Men på rumänska ordet betyder ”drac” djävul. Så det epitetet, blandat med hans stenhårda hand, rättviseskipande och obeskrivliga grymhet mot fiender skapade legenden om vår mest kända Vampyr (via irländaren Bram Stoker); Dracula. Det har funnits otalet filmer, böcker, tv-serier, serietidningar och spel om vampyrer – så först höll Vampyr på att gå mig förbi som ännu ett spel i en uttjatad genre. Sen insåg jag att man faktiskt spelar som en vampyr och då lät premissen mer lovande.
Du vaknar bland en massa lik, du är desorienterad och sjuk. Du drivs av en obeskrivlig törst. Du attackerar den första människa du ser, till din fasa så inser du att du har precis mördat din egen syster och druckit hennes blod! Du blir nu jagad genom staden i jakt på svar och en lösning på din nuvarande predikament som en blodtörstig vampyr.
Vampyr börjar bra, med en våldsamt smart premiss. Inte nog med att du blivit en vampyr, du dödar din egen syster och sen är du jagad konstant av polisen och andra stadsinvånare i London. Problemen med spelen hopar sig dock strax därefter. Du kan välja om du vill attackera och äta någon av dem du interagerar med – du får fördelar om du äter upp dem du möter – men priset är att du blir mer och mer omänsklig och därmed ondare. Den biten är helt okey i min bok, men att spelet bygger på att det är en massa människor som attackerar dig som du hugger, skjuter eller slår ned känns som ett märkligt val. Det blir som i vilket spel som helst. Det känns som om spelskaparna inte riktigt visste hur de skulle förvalta det faktum att du är en vampyr och därmed lagt in generiska, tråkiga strider med ansiktslösa fiender.
Vampyr hade fungerat mycket bättre som ett skräck-och-smyga-äventyr än att det helt plötsligt ska vara något sorts actionspel. Förutom det så är det här ändå ett väldigt välgjort spel och storyn är intressant och finurlig. Dock kan jag känna att en del monologer och dialoger blir lite väl högtravande till slut. Grafiken är fin och det är bra flyt rakt igenom spelet även på Nintendos lite mer blygsamma hårdvara. Bäst tycker jag det fungerar i dockat läge, för i bärbart läge så blir det som med Call of Cthulhu – all textinfo blir väldigt litet i bild. Det är inga spelskapare som verkar tänka på den den detaljen då de portar spelen till Nintendo Switch.
Efter jag hade spelat ett tag så hände något som jag inte tror har hänt mig någon gång förut då jag spelat på min Switch: spelet kraschade och låste hela konsolen. Fick starta om allting och då fungerade det igen. Det kan nog bero på att – i likhet med Call of Cthulhu som nyligen släpptes till Switch – så är spelet lite för stort och avancerat för Switchens limiterade styrka. Då blir det en del problem i form av sega laddtider (även om Vampyr är mycket snabbare än Call of Cthulhu) och följaktligen krascher. Men Nintendos egna förstapartstitlar händer detta aldrig med, så vissa förväntningar finns på utvecklarstudion Dontnod att patcha detta framöver.
Sammanfattningsvis så blir betyget ändå med beröm godkänt för det är flera delar av Vampyr som är både intressanta och nyskapande. Men då det är lite för buggigt och hela den fåniga (och onödiga) strids-mekaniken i spelet tar så stor plats, så känns det inte så genomtänkt. Du kan uppgradera din karaktär såsom i ett rollspel, men det känns ändå inte som om spelskaparna riktigt har vetat vilken fot de skulle stå på och försöker fånga alla olika genrer och spelare. Hade gärna sett en lite mer avancerad ”Vampyr-simulator”, som även hade tagit upp det faktum att man har evigt liv. Får drömma vidare. Men tills dess så kan ni alltid testa Vampyr.
