Hem Film & TVBio Recension: Uncharted

Recension: Uncharted

av Henric Brandt

Jag klev på Playstation-tåget relativt sent och därmed så fick jag den otroliga lyxen att kunna spela alla fyra Uncharted-spel efter varandra (och kommer snart även spela spin-off spelet). Spelstudion Naughty Dog har lyckats med att göra de mest filmiska spel jag någonsin spelat (dött lopp mellan dessa och deras The Last of Us, med skillnaden att Uncharteds story håller bättre genom alla fyra spel). Så när det blev snack om att Uncharted skulle bli film så tänkte jag direkt: varför då? Spelen är ju redan filmiska och bättre än många andra filmer tillsammans. Jag blev ändå lite nyfiken på en filmatisering och precis som många andra fans så tyckte jag att Nathan Fillion (Firefly, Castle, The Rookie, The Suicide Squad) skulle vara perfekt i huvudrollen som den vitsige Nathan Drake. Det finns till och med en fan-film med honom i huvudrollen, som faktiskt är riktigt bra.

Jag satte kaffet i halsen när jag läste att Sony hade bestämt att Tom Holland skulle spela Nathan Drake. Holland är en väldigt duktig skådespelare, något som han verkligen visade nu senast i Spider-man: No Way Home – men han är verkligen inte någon man tänker sig som Nathan Drake.

Nathan Drake (Tom Holland) är en småfifflare och ficktjuv som jobbar på en bar som bartender. En kväll möter han den mystiske skojaren Victor Sullivan (Mark Wahlberg) som erbjuder honom ett jobb. De ska tillsammans stjäla ett kors. som är en av ledtrådarna i en episk skattjakt. Problemet är bara att det är många andra som är ute efter samma kors och uppdraget kommer bli allt annat än lätt.

Historien om hur Tom Holland fick rollen som Nathan Drake gick tydligen till så här: Då han just nu är en av de hetaste skådespelarna på marknaden så kan han nästan önska sig vad som helst – så han pitchade en idé för Sony om att spela en ung James Bond. Det gick inte hem, men då lade producenterna istället fram idén om att han kunde spela Nathan Drake i en filmatisering som först var vikt för Mark Wahlberg, men som aldrig blev av. Sagt och gjort – unge Tom fick spela den mycket äldre Nathan Drake och Mark Wahlberg fick spela den mycket äldre Sully. Och på den vägen blev det.

Uncharted som film hade fungerat så ofantligt mycket bättre om den inte hade varit någon sorts halvdan begynnelse-story. För vad är tanken? Att vi ska få vänta med att se en fullfjädrad Nathan Drake när Tom Holland vuxit till sig om 15 år? Eller tänker filmskaparna byta skådis till nästa installation, som blir given nu med ettans kassasuccé? Visst är Tom Holland helt klart mer trovärdig som någon som kan klättra på väggar (utan att vara biten av en radioaktiv spindel) än till exempel Nathan Fillion (idag), men det finns något som heter stuntmän och för övrigt är det till stora delar en digital Holland vi ser i de farligare sekvenserna ändå. Mark Wahlberg spelar inte Victor Sullivan, han spelar som vanligt Mark Wahlberg och ingenting annat. Humorn är ansträngd och ingen av karaktärerna får varken karaktärsuppbyggnad eller utveckling.

Till exempel så finns det – trots begynnelse-temat – ingen som helst förklaring till hur Nathan Drake i filmens värld har lärt sig att skjuta, utan han drar helt sonika på sig sitt klassiska hölster och börjar peppra ned skurkar utan att ens rycka på axlarna. Samtidigt som han i en annan sekvens ber om ursäkt för att han sparkar dem i ansiktet. Ingen rim och reson, utan karaktärerna gör bara saker för att det står i manus…

Uncharted är skramlar extremt tomt och visst finns här en del snygga sekvenser och en del skämt som faktiskt landar. Det här hade helt klart kunnat vara en okej popcorn-rulle om det inte vore så att filmskaparna vill få oss och tro att vi kollar på just Uncharted – som har massor med fans som spelat med Nathan Drake genom alla år. Hade jag inte spelat spelen alls så hade jag kanske gillat filmen lite mer. Men även om den inte skulle vara kopplad till spelserien så är det här en väldigt kall och innehållslös film.

Fysikens lagar är helt bortkopplade och därmed försvinner all känsla av fara. Återigen lyckas spelen med att skapa imponerande actionsekvenser, som känns så farliga och du som spelare kippar efter andan gång på gång. Men inte i filmen, när man är passiv åskådare. Sen förstår jag inte alls varför filmskaparna valde att en karaktär ska få halsen avskuren i en film med åldersgränsen PG-13. Inte en droppe blod rinner ur den halsen och sekvensen blir därmed bara löjlig och orealistisk. Det finns många andra sätt att döda någon på där du inte måste visa blod.

Bästa sekvensen i hela filmen är ett tio sekunder långt möte på en strand. Det fick mig att le och skratta, men i samma sekund så blev jag ledsen för jag insåg att på den stranden fanns svaret på hur den här filmen skulle kunnat ha blivit mycket bättre.

Sammanfattningsvis så blir betyget för Uncharted knappt godkänt, vilket verkligen är synd för potentialen för storhet fanns här. Men även om jag inte var så förtjust i filmen så har den redan blivit en enorm succé och del två är redan i planeringsstadiet. Så vi får väl se hur det utvecklar sig…

Missa inte detta

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.