Historien om författaren Stieg Larsson gör mig alltid så ledsen. Innan han fick uppleva den enorma succé som hans böcker om hackern Lisbeth Salander blev, så avled han hastigt i en hjärtinfarkt 2004. Året efter hans död släpptes den första boken om Lisbeth och den blev en enorm succé. 2009 kom första filmen med Noomi Rapace i huvudrollen och även den blev en triumf. Så 2011 kom den amerikanska remaken av David Fincher, med Rooney Mara i huvudrollen. Nu så blev det dock inte riktigt samma succé som det hade varit innan. Filmskaparna hade tänkt att filmatisera alla tre böckerna med Rooney Mara och Daniel Craig, men succén uteblev och därmed även uppföljarna. Sen var det tyst, knäpptyst i sju år. Helt plötsligt dyker det upp en trailer för en ny Lisbeth Salander-film, baserad på den fjärde boken som Stieg påbörjade men aldrig avslutade. Det som inte dödar oss, som den heter på svenska, slutfördes av författaren David Lagercrantz (bror till skådespelerskan Marika Lagercrantz). Filmen har behållit den engelska titeln även i Sverige och nu är det alltså åter dags att ge sig in i Lisbeths värld, ännu en gång.
Frans Balder (Stephen Merchant) har skapat ett livsfarligt program med namnet Firefell. I fel händer är det möjligt att styra alla världens missiler från en simpel lap-top. När han inser hur farligt det är så kontaktar han Lisbeth Salander (Claire Foy) så att hon kan gå in och stjäla programmet ur NSAs huvuddatorer. Ett simpelt jobb för geniet Salander, men innan hon hinner leverera sagda program attackeras hon och lyckas med nöd och näppe ta sig till säkerhet. Det blir startskottet på en katt-och-råtta-lek där man inte kan lite på någon.
Den här filmen pendlar väldigt mycket. Det blir många gånger riktigt bra, snygg action, snygg scenografi och hitte-på-Stockholm ser riktigt coolt ut, Claire Foy som Salander är grym på sin hoj, på att leverera raspiga oneliners, smarta lösningar och bra skådespeleri. Sen har vi å andra sidan, hemska, svenska fejk-accenter, som låter som allt ifrån ryska till jag vet inte vad (ett problem även Finchers film från 2011 led av). Det verkar som om alla fick göra sin egna dialekt för ingen verkar veta hur en svensk accent på engelska faktiskt låter. Från att bjuda oss på supersmarta lösningar och alltid vara ett steg framför alla, så gör Lisbeth en del riktigt korkade grejer, en av dem involverar en mobiltelefon. Ska dock inte spoila för mycket.
Sen så drar filmen ut lite för mycket på sig själv och känns därmed lite för lång och för seg på sina ställen. Något mer som är lite synd med The Girl in the Spiders Web är att den har möjlighet att verkligen bränna till och få oss som publik att verkligen känna något – men det gör den aldrig. Tyvärr känner man för det mesta inget alls och jag vet inte riktigt varför, för ingredienserna finns där.
Claire Foy är den tredje personen som får äran att spela Lisbeth Salander och jag anser att hon är klart bäst. Hon balanserar Lisbeths inbundna personlighet med hennes våldsamma explosivitet. När hon spöar folk så tror man på det för det finns ingen som sätter sig på henne i första taget. Claire gör en riktigt bra rolltolkning.
Sverrir Gudnason som Mikeal Blomkvist däremot känns lite konstig i sin roll. Det slog mig inte förens min bisittare påpekade att han är alldeles för ung för rollen. Lisbeth och Mikael är i samma ålder och det har de aldrig varit förut – det funkar inte riktigt här. Karaktären Blomkvist har inte heller så mycket att göra i den här filmen och blir mer av en biroll, då det här verkligen är Lisbeths film.
Sylvia Hoeks spelar, ja just det vem spelar hon? Det vill jag faktiskt inte avslöja här för att det är roligare att uppleva när ni ser filmen. Hon är bra men hon gör lite av samma skurkroll som hon gjort förut.
Claes Bang (från Östlunds The Square) spelar en av hejdukarna som jobbar för filmtitelns Spindlarna och han känns genuint läskig och cool som skurk.
Vill även passa på att nämna Mikael Persbrandt, som är med i en mycket kort men otroligt viktig roll. Mikaels vargleende hänger kvar genom hela filmen och visst är hans roll liten, men ack så effektiv.
Regissören Fede Alvarez regisserade remaken av Evil Dead och han har en väldigt nice visuell stil, men ibland lite för mycket. Realismen åker ut genom fönstret och Hollywood tar helt över skutan.
Det är tydligt att filmskaparna verkligen inte brytt sig om hur Stockholm ser ut i verkligheten, om det finns hissar på Kungsgatans skrapor (vilket de faktiskt borde finnas, det ser grymt ut!), till hur lustig Birger Jarlsgatan skulle kunna se ut. Looken är viktigast och man myser när Lisbeth kör hojen genom den svenska huvudstaden medan musiken sväller.
Då man har föryngrat Mikael Blomkvist i den här filmen och även gjort medarbetarna på tidningen yngre samt det faktum att man bootar om med fjärde boken i serien och inte verkar bry sig om att filmatisera bok två och tre; så gissar jag att de har sålt rättigheterna till karaktärerna och om den här filmen blir en succé så kommer vi nog få se ett antal nyskrivna Lisbeth Salander-filmer i framtiden. Helt okej tycker jag, Lisbeth Salander är verkligen Sveriges enda superhjältinna.
Sammanfattningsvis så är The Girl in The Spider’s Web en mycket underhållande film, men den har en del skavanker som gör att den inte riktigt når upp till Ett Måste. Men helt klart en varm rekommendation!
This post is also available in English: Review: The Girl in the Spider’s Web.
Så här sätter vi betyg på Senses