Recension: Relicta

För snart tretton år sedan släpptes ett av mina absoluta favoritspel: Portal. Ett briljant spel, med en helt underbar spelmekanik. Så när jag såg trailern för Relicta så såg jag något bekant, som väckte mitt intresse.

Vi iklär oss rollen som en forskare på månen 100 år in i framtiden. Något går på klassiskt manér åt skogen och vips är det dags att använda sina hjärnceller för att klara livhanken.

Relicta är ett spel som jag väldigt lätt kom in i. Som sagt; mekaniken påminner om vissa delar i Portal – till exempel har man kuber som man ska flytta på, lägga tyngd på tryckkänsliga plattor för att kunna ta oss till nästa sektion och så vidare. Fast istället för portaler har vi två olika kraftfält att jobba med som antingen drar ihop kuberna eller stöter dem ifrån varandra. Och så har vi teleportörer. Du har ett begränsat antal kuber för varje uppgift och det gäller att använda dem på rätt sätt och i rätt ordning. Det är inte helt lätt och det är både en och två gånger som jag verkligen fick klia mig i huvudet för att lösa uppgiften.

Att använda fysik, magnetism och gravitation som bundsförvanter för att lösa pussel är uppfriskande och kul. Så pass kul att jag glömmer av hur enkel och ren grafiken ser ut och hur bedrövliga en del av röstskådespelarna är. Förstod inte heller varför karaktärerna skulle svära konstant? Det bidrar inte till något, förutom att det känns ganska banalt. Fast Relicta kostar inte mer än en Bergman och för den pengen får man ändå ganska många timmar underhållning.

Sammanfattningsvis så diggar jag Relicta; det är kul att spela och något som inte går ut på endast ond bråd död utan att man istället får möjlighet att gnugga geniknölarna lite. Så det är helt klart värd en rekommendation.