Mutant Year Zero: Road to Eden är det klassiska rollspelet i digital förpackning.

Första gången jag hörde talas om rollspel var när jag och min bäste vän Mats träffade två andra kompisar som var lite äldre än oss. Vi var väl i 10-årsåldern sådär och vi skapade vår första Drakar och Demoner-karaktär. Redan 1984 kom första versionen av rollspelet Mutant, men jag tror inte jag blev introducerad till det förrän runt -89 då nya versionen kom. Vi spelade Mutant hela dagarna och det som var så coolt med spelet är att det utspelar sig i ett framtida Sverige efter katastrofen. En av anledningarna till att jag alltid har tyckt så mycket om Fallout (nu senast Fallout 76) är just för att det bär så många likheter med Mutant.

MUTANT YEAR ZERO: ROAD TO EDEN

Så när trailern dök upp i våras för Mutant Year Zero: Road to Eden så tappade jag hakan, gjorde glädjeskutt och satte kaffet i halsen av glädje. I första trailern fanns det inget gameplay, så jag höll alla tummar som fanns att spelet skulle hålla vad den cinematiska trailern lovade. 

Spelet är ett strategispel och har – likt första och andraFallout – en isometriskt vy, men i Mutant Year Zero: Road to Eden kan du snurra kameran så att du inte missar något. Det är turbaserade strider och innan du attackerar så smyger du dig på dina fiender, sätter dig i strategiska positioner och väntar på att fienden skall kliva i din fälla. Grafiken är galet snyggt och det finns en hel del svenskreferenser i den. Det är svenska ambulanser, polisbilar och vägskyltar. Miljöerna är välgjorda, röstskådespelarna är duktiga och musiken är stämningsfull.

MUTANT YEAR ZERO: ROAD TO EDEN

Du spelar tre karaktärer, som har olika förmågor och som även skaffar sig nya mutationer vartefter du får erfarenhet. Du finner nya vapen och skydd under din tid i det nya Sverige. Jag fastnade snabbt i spelet och strategi-delen är verkligen det jag gillar mest. Jag är så knäpp att jag saknade det i Fallout 3 när det kom, plus att hela spelmekaniken med smygandet och placerandet av mina tre krigare påminner mig om ett annat favoritspel som heter Commandos och byggde på samma princip. 

MUTANT YEAR ZERO: ROAD TO EDEN

Vad har vi för nackdelar då? Det finns ett par få som jag tycker drar ned betyget lite. Att spelet inte är så stort som till exempel Fallout 76 med en gigantiskt sandbox karta är givetvis något som jag inte hade räknat med, men det känns ändå ganska litet. Sen när du går mellan de olika ”banorna” så kan det uppstå en liten förvirring åt vilket håll du går åt och ibland blir det bakåt, istället för framåt. Det står ”Travel” när du har möjlighet att göra det, sen så laddar spelet och har du då gått fel så laddar det in fel bana, så du får gå tillbaka och vänta in en ny laddning. Liten grej kanske, men ändå irriterande.

MUTANT YEAR ZERO: ROAD TO EDEN

En annan liten irritation är att när du väl har rensat en plats så kommer det inte dit några nya fiender och din lilla trupp är samtidigt för svag för att attackera nästa fiende, så att du kan komma vidare i historien. Då hamnar spelaren i ett moment-22 och måste ibland ge sig på en väldigt för stark fiende med frustrationen som det innebär att åka på pisk gång, på gång, på gång. Fördelen är att när man väl vinner så är lyckan total! Sen märker man att utvecklarna – Trollhättanbaserade The Bearded Ladies – har lagt allt krut på att skapa den episka, cineastiska trailern ovan men i spelet så har de valt att göra  mellansekvenserna med tecknade stillbilder. Inget som i sig drar ned betyget, men den begränsade budgeten gör sig påmind i och med det. 

MUTANT YEAR ZERO: ROAD TO EDEN

Sammanfattningsvis så gillar jag Mutant Year Zero: Road to Eden skarpt, något som syns i mitt höga betyg. Det var länge sen som jag fastnade i ett spel på samma sätt. Världen är cool, röstskådespelarna likaså och strategi-mekaniken är något som jag verkligen saknat. Så förutom de små irritationsmomenten jag nämner ovan så är det här ett måste för strategi-fantasten, rollspels-nostalgikern och alla andra som vill veta hur det är att vara en muterad anka i framtidens Göteborg och Kungälv.