Smart spelpremiss drunknar i simpel grafik och frustrerande mekanik.

Du vaknar upp ensam på ditt rymdskepp; den enda överlevaren förutom du själv är skeppets dator. Strax därpå hittar du ditt eget lik. Du är en klon, som nu är skeppets enda hopp att kunna lagas och därmed ta sig tillbaka till jorden. Du är inte den enda som klonats, hela skeppet är fyllt med vansinniga, klonade människor som gör allt för att döda dig. Välkommen till The Persistence.

The Persistence - press bild - copyright 2020 - Firesprite Games

När jag såg trailern så kände jag, ”wow, det här känns lite som att spela filmen Event Horizon, ombord på ett skepp fyllt av faror”. Så när recensionsexemplaret dök upp på redaktionen var jag lite ivrig. Min iver fick dock lite av ett abrupt slut – men först kan jag ta upp det jag ändå diggade med The Persistence.

The Persistence - press bild - copyright 2020 - Firesprite Games

Spelets premiss bygger på kloner och därmed har vi en smart spelmekanik som faktiskt förklarar hur man kan dö och återuppstå, om och om igen. Det är inte så att du spelar om när du dör utan tiden fortsätter. Din karaktär blir till slut lika frustrerad som du själv blir när du dör om och om igen. En annan kul detalj är att skeppet befinner sig vid ett svart hål och därmed i någon sorts konstant flux, vilket resulterar med att skeppet ändrar design varje gång du dör. Så du spelar aldrig om exakt samma bana (ett väldigt kreativt sätt att förnya roguelike-genren med slumpmässigt genererade banor). Det gäller att ha koll på kartan. Sen finns det sedvanliga: att samla på dig en massa saker för att kunna uppgradera din utrustning och be replikatorn att skapa nya prylar som kommer hjälpa dig på ditt uppdrag. Längre in i spelet så kan du även klona andra människor och då ha ett val vem du vill spela för att lösa uppgiften. Varje person har sina egna unika färdigheter som kommer väl till pass. Så långt så är allt bra, men…

The Persistence - press bild - copyright 2020 - Firesprite Games

Först har vi det här lilla problemet med grafiken. När jag recenserade det sex år gamla Alien: Isolation (när det släpptes till Switch) så förvånades jag av hur bra grafiken ändå var på ett såpass gammalt spel. Så när jag drog igång det splitternya The Persistence så hade jag inte en tanke på att det skulle kunna se äldre ut. Grafiken känns avskalad och enkel, det är inte alls den detaljrikedom som man är van med att se. Texturerna är kantiga och simpla. Sen har fienden du möter sämre AI än i Borderlands och när du slår dem med din sköld så gör det exakt samma animation, varje gång. De backar undan och vänder ryggen till så du kan skjuta dem i nacken med ditt Stamcells-vapen.

The Persistence - press bild - copyright 2020 - Firesprite Games

Uppgraderingar i all ära, men det är frustrerande svårt i början att bara springa runt med start-vapnet, som inte ens är ett vapen egentligen utan en stamcells-insamlare som fungerar som ett vapen. Jag lyckas till slut få tag i en pistol med hela sex kulor i. När jag dör så tappar jag den och då finns den inte mer. Då får du låsa upp en ny, men se det går inte förrän du har har hittat ritningar till just pistolen.

Att skeppet ändras varje gång är i sig en bra idé, men då hade det kanske varit på sin plats att man slapp leta reda på en ny pistol eller annan utrustning varje gång (till en början, innan man har låst upp allt). Innan dess blir det vansinnigt frustrerande.

Sammanfattningsvis så är The Persistence ett spel med en smart premiss men med ett väldigt mediokert genomförande. Därför blir betyget ändå godkänt, men inte mer.

Fotnot: The Persistence stöder VR på PS4 och PC, vilket kanske kan lyfta spelupplevelsen ytterligare.