Ocean’s Eight börjar med att Debbie Ocean (Sandra Bullock) släpps ut ur fängelset. I sin isoleringscell hon har haft lite drygt fem år att tänka ut den ultimata juvelkuppen. Hon tar hjälp av sin vän Lou (Cate Blanchett) och tillsammans samlar de ihop ett superteam kvinnor, som tillsammans ska genomföra den spektakulära stöten. Snart visar det sig att Debbie har mer planerat än att bara att bli rik…
Jag diggade Steven Soderberghs Oceans Eleven-remake från 2001 (det finns ett original från 1960 med Frank Sinatra i huvudrollen). Uppföljarna ska vi tala tyst om, visst har de sina poänger men de blir lite för tröttsamma till slut. Dagens betraktelse, Ocean’s Eight, är den fjärde filmen i serien, kan man säga. Den handlar om ett helt nytt team med Sandra Bullock, som syster till George Clooneys karaktär Danny Ocean.
Jag diggar en bra kupp-film och det finns något fascinerande i upplägget och genomförandet som alltid är intressant att se. Så är även fallet i den här filmen. Debbie och gänget har en riktigt avancerad plan som är kul att få följa med på, i alla fall delvis. För snabbt börjar man inse att det är en hel del tur som är involverat för att planen ska fungera över huvudtaget. Debbie har planerat det hela från isoleringscellen i fängelset, men har tydligen ändå bland annat haft koll på modedesigners inkomster och skulder.
Köper man bara den biten så är det underhållande att se alla detaljer, hur de löser problem som uppstår och så vidare. Trist nog så verkar filmskaparna inte riktigt veta när de ska sluta, så Ocean’s Eight dras både ett och två varv till och när programledaren James Corden dyker upp som brittisk försäkringsagent, då vrids allt ett till varv helt i onödan.
Gary Ross är en udda regissör. Hans regi-debut Välkommen till Pleasantville kan vara bland det knäppaste jag sett. Han har gjort en del mer mainstream-filmer också, framförallt The Hunger Games. Han är en väldigt duktig manusförfattare, som har Big i bagaget men jag tycker inte att han är en så bra regissör. Det är flera saker i Ocean’s Eight som känns så udda att det måste vara regissörens verk. Det finns en sekvens med en man som älskar en viss sorts hundar. Hackern Nineball (Rihanna) gör en fejk-hemsida med just sådana hundar för att han ska luras till att ladda ner ett spionprogram. När den här mannen kollar på sagda hemsida är nog det mest bisarra jag har sett. Det är så sjukligt överdrivet att jag ramlade ur filmen helt och hållet.
Blu-ray-utgåvan är helt okej. Bild och ljud fungerar bra och skivan innehåller faktiskt en hel del extra-material. Tyvärr, som vanligt är det mer inställt på promotion än på att faktiskt gå in på djupet i hur de gjorde filmen. Ultra HD 4K-utgåvan ger oss bättre upplösning och snyggare HDR-färger, som väntat, men inget som sticker ut som ledande inom formatets förträfflighet.
Sammanfattningsvis så är det här ändå – på det stora hela – en ganska underhållande film, välspelad och rolig med ett bra tempo. Det är att den innehåller en del konstiga inslag, samt faktumet att den försöker slå knut på sig själv som drar ned betyget.
Så här sätter vi betyg på Senses