Recension: Mary Poppins kommer tillbaka

”Det var en gång en liten pojke på sex år. Hans föräldrar hade precis hyrt en VHS-kassett i en liten hyrfilmsbutik i förorten Trångsund utanför Stockholm. Filmen var Mary Poppins och pojken älskade verkligen den filmen. Han tyckte så mycket om filmen att den stora neonskylten som proklamerar ”Trångsund centrum” blev synonymt med magi, för det var där de hade hyrt den mest magiska film han någonsin sett. Pojken växte upp och han kunde inte ens i sin vildaste fantasi tro, att Mary Poppins kommer tillbaka.”

20 år har gått och Jane (Emily Mortimmer) och Michael Banks (Ben Whishaw) har växt upp. Michael bor kvar i föräldrarnas hus på Cherry Tree Lane i London med sina tre barn Anabel (Pixie Davies), John (Nathanael Saleh) och Georgie (Joel Dawson). Michael är änkling sen ett år tillbaka och han jobbar på samma bank som hans far en gång jobbade. Hans storasyster Jane besöker honom ofta och deras hushållerska Ellen (Julie Walters) jobbar kvar och tar hand om huset och annat som kan behöva tas om hand. En dag knackar det på dörren: utanför står två personer som meddelar att Michael inte har betalat av lånet på huset och nu har de en vecka på sig att hosta upp pengarna eller så kommer banken att ta huset. De ber den nye bankchefen Wilkins (Colin Firth) om hjälp men han kan tyvärr inte hjälpa dem då lånet har förfallit. Allt ser väldigt mörkt ut, men då landar Mary Poppins (Emily Blunt) in i deras liv igen och med sällskap av lykttändaren Jack (Lin-Manuel Miranda) så ger de sig ut på nya magiska äventyr, samtidigt som klockan tickar ned. Finner de inte Mr Banks Sr. aktier så förlorar de huset.

Mary Poppins kommer tillbaka sätter rekordet i längsta uppehåll mellan originalfilm och uppföljare. Mary Poppins hade premiär 1964 så det tog hela 54 år innan vi fick se hennes nya äventyr. Anledningen till det långa gapet mellan filmerna är för att författarinnan P.L.Travers avskydde första filmen (något som finns berättat i filmen Saving Mr. Banks) och det stod med i hennes testamente att det absolut inte skulle få göras en uppföljare på Mary Poppins med sånger och tecknade pingviner. Personligen så tror jag att det var någon som backade upp en gigantisk lastbil med cash till de efterlevande, för en sisådär 22 år efter P.L. Travers död är det äntligen premiär På Mary Poppins kommer tillbaka. 

Regissören Rob Marshall har vanan inne med att göra musikaler, med bland annat Chicago och Nine i bagaget. Fast här ger han sig in i en film som innebär att om man som regissör missar en enda parameter, så kan det gå från flip till stenhård flop. Han har även varit med och skrivit Mary Poppins kommer tillbaka och då den inte är baserad (särskilt mycket) på någon av böckerna, så har de plockat flera händelser och inspirerats av andra. När vi återser gatan Cherry Tree Lane så är allt på plats, varenda sten verkar ligga på rätt ställe. Känslan är total och till och med Admiral Boom är tillbaka fast denna gång i David Warners skepnad. Marshall gav sig inte när han ville ha handtecknade sekvenser med i filmen och inte 3D-animerade figurer såsom studiobossarna ville. Så i filmens bästa sekvens, då de besöker en musikföreställning i en soppskål, så får vi återse pingvinerna från första filmen. Hade detta gjorts i modern, slipad 3D-animering så hade känslan varit noll – men nu är looken och känslan hundra procent. Musiken har en viss modern feeling, men känns ändå igen och skulle kunna varit producerad i samma era som originalfilmen.

Julie Andrews, som spelade Mary Poppins i första filmen, kunde av förklarliga skäl inte komma tillbaka som den evigt unga titelfiguren så filmskaparna var tvungna att se sig om efter en ersättare. Valet föll på Emily Blunt, som absolut är en duktig skådespelare men jag kunde till en början inte tänka mig henne som Mary Poppins. Fast sen såg jag filmen och när hon landar på gräsmattan med samma pondus och grace som Andrews så slutade jag oroa mig. Emily Blunt är perfekt i rollen och är helt klart en värdig tronarvinge.

Lin-Manuel Miranda är kanske mest känd som kompositör (av mega-Broadway-hiten Hamilton) och gör sin första stora roll på vita duken, som lykttändaren Jack. De valde att skapa en helt ny karaktär som följer med Poppins och barnen på äventyr och inte byta ut Dick van Dyke, som spelade Bert i originalfilmen mot en yngre skådis. Jag tycker det är ett bra val, för annars hade det blivit för mycket av samma sak och om någon annan skulle försöka sig på Dick Van Dykes hemska fejk-cockney-accent så hade det varit katastrof. Lin-Manuel Miranda gör bra ifrån sig och han är en sång- och dansman med rötter i Broadway, så musikalnumren blir episka. 

Ben Whishaw och Emily Mortimmer spelar Michael och Jane Banks som vuxna och samma som ovan funkar det så vansinnigt bra. Jag tyckte först att Whishaw kändes lite malplacerad i filmen när jag såg trailern, men det visar sig snart att han kan balansera den vuxna Michael och allt som tynger honom, med en man som innerst inne har barnasinnet kvar. Samspelet mellan syskonen är en fröjd att se och alltid duktiga Emily Mortimmer gör Jane rättvisa. 

Sen har vi faktiskt en tvättäkta skurk i filmen och det är nya bankchefen Wilkins, som spelas av Colin Firth – och han är precis så mustasch-snurrande-ond som filmen behöver. Sen måste jag även nämna Dick Van Dyke som är tillbaka i en liten, men underbar roll, som Herr Dawes Jr. 91 år gammal så sjunger han och dansar och mitt leende vet inga gränser. När sedan den lika gamla Angela Lansbury dyker upp i en liten, men också viktig roll, så blir det som grädde på moset.

Jag har otroligt svårt för barn på film och det är många gånger som det är olidligt att se. Man vill inget annat än att krypa ur sitt eget skinn (I am looking at you Jake ”Anakin” Lloyd) så att rollbesätta ett barn är otroligt svårt, än mindre att rollbesätta tre barn. Det börjar låta som det är ett hack i skivan, men filmskaparna lyckades med det också. Pixie Davies, Nathanael Saleh och Joel Dawson är tre stycken miniproffs som håller ihop filmen utan att det blir för sött eller för flamsigt. Det hade kunnat bli platt fall, men istället är de alla tre underhållande och helt bedårande.

Mary Poppins kommer tillbaka är ett helt klart måste på bio. Jag var orolig när jag satte mig ned för att se filmen, för det kunde verkligen gå riktigt illa om inte detaljerna hade varit rätt – men filmskaparna lyckas pricka in allting. Någonstans påpekade någon att filmen är en simpel remake av första filmen, då tre scener är väldigt lika originalet. Scenen i soppskålen är som scenen i gatumålningen, scenen hos Mary Poppins knäppa kusin Topsy (spelad av ingen mindre än Meryl Streep) är som te-partyt i taket med Ed Wynn och Jack och Lykttändarnas stora dansnummer är likt Berts sång och dansnummer med sotarna på Londons tak. Till det säger jag, ”än sen”? Det är klart att filmen ska ha inslag vi känner igen och då såpass mycket annat i filmen är nytt, så var det verkligen ingenting som störde mig. 

Filmskaparna hade verkligen kunnat gå den enkla vägen med Mary Poppins kommer tillbaka genom att återanvända musik och enbart köra simpel fan-service, men de koncentrerade sig istället på att faktiskt berätta en ny historia utan att för den skull tappa greppet. Avslutningsvis så är det här ett solklart måste; magin finns kvar!