Plattformsspel har länge varit en favoritgenre här på redaktionen. Samtidigt har genren på sistone kämpat med sitt nytänkande och sin angelägenhet. Nintendo lyckas ännu skapa tidlösa upplevelser (senast i Bowser’s Fury) men Ratchet & Clank: Rift Apart glänste till exempel i slutändan inte riktigt så starkt som spelserien brukar och det är möjligt att vi nu – likt de älskade peka-och-klicka-spelen – börjar nå en tid där hela plattforms-konceptet behöver ändras i grunden. För Kena: Bridge of Spirits gör egentligen det mesta rätt och är ambitiöst, men det lyckas tyvärr inte skapa något större engagemang.
Vi iklär oss rollen som Kena, en flicka som är del av ett folk (Spirit Guides) som förvaltar kunskapen att leda osaliga andar till ro. Med sin magiska stav kan hon slunga ljus och försvara sig mot mörkrets krafter och till sin hjälp får hon även små följeslagare i form av gulliga figurer vid namn Rots. Dessa kan du styra att utföra specialattacker eller befria infekterade växter från mörker. Äventyret utspelar sig i en förtrollad värld där Kena blir såväl utmanad som uppmanad att hjälpa förlorade själar.
Det som slår en med Kena är hur mysigt och vackert det är. Grafiken liknar vi vad kommit att vänta oss av senaste årtiondets Disney-filmer, med söta, runda ansikten och magiska landskap. I detaljerna faller det hela lite, men som helhet är detta en imponerande bedrift av en relativt liten studio som Ember Lab. Ljudet gör sitt för att rama in berättelsen och röstskådespeleriet är klart godkänt.
När vi kommer till själva bandesignen och spelmekaniken så blir det dock tydligt att samma ambition och inspiration inte infinner sig här. Banorna känns rätt straight-forward – lite som det var för länge sen – och mekaniken att slåss med två anfall (lätt och hårt), ducka och specialattacker är inget fel med per se, men det leder till en del ganska stela och odynamiska fighter. Eftersom man spenderar en hel del tid i strid längre in i spelet så blir detta inte direkt upplyftande för helhetsupplevelsen. Kena ekar lite väl mycket gamla spel som Zelda: Majora’s Mask, men nästan 25 år senare. Och då är det mycket svårare att överraska med inslag som magiska masker och ett relativt simpelt familiar-system. Det blir lite för mycket ”been there, done that”-känsla.
Spelet hade en del buggar vid release som numera strykts ut och du som är hard core plattformsfan gör inte fel i att kika närmare på Kena: Bridge of Spirits, särskilt som det kostar ungefär hälften av ett vanligt PS5-spel. Ha bara rätt förväntningar på vad du får. Detta är en vacker och inte oäven plattformsupplevelse, men den blir lite för bekant och den där känslan av ”bara-en-gång-till” vill aldrig riktigt infinna sig – lite som i Tamarin (även om Kena är ett klart bättre spel). Felet består kanske inte i spelet, egentligen. Kanske har denna typ av tredjepersons plattformsspel nått vägs ände? Klart är att bara bättre och snyggare presentation inte räcker, utan något mer måste hända med genren. Det är nog en kombo av mer fantasifulla banor och mer omväxlande bossfighter som krävs. Eller något ytterligare. Men klart är att hoppa, flytta stenar och slåss mot fiender med ett par knappkombinationer inte räcker lika långt som djupt tillfredsställande spelupplevelse idag som det gjorde för 20-30 år sen.
