Hunter Killer: 80-talet ringde och ville ha tillbaka sin ubåts-film.

2019 är året då Blade Runner utspelar sig och – medan vi kanske inte har flygande bilar och replikanter – så har vi i alla fall en lite annan syn på vad som funkar och inte funkar på film. Något som regissören Donovan Marsh och den ändå rätt erfarne manusförfattaren Arne Schmidt har missat helt.

HUNTER KILLER

En amerikansk ubåt blir vittne till att den ryska ubåten de förföljer sprängs i bitar. Innan de hinner reagera blir de själva torpederade och sjunker till botten i ryskt vatten. Snabbt kallas Joe Glass (Gerard Butler) in för att undersöka vad det är som har hänt. Det visar sig snart att det är något fuffens på gång och att en stundande statskupp kommer sätta de forna fienderna USA och Ryssland i strid med varandra. De enda personerna som står mellan fred och fullskalig krig är Joe Glass och hans ubåtsbesättning, samt en liten specialstyrka på fyra man bakom fiendens linjer ledd av Bill Beaman (Toby Stephens). Tiden är knapp och insatserna är skyhöga.

HUNTER KILLER

Det här är en riktigt klassiskt hårdkokt rulle, som säkerligen hade varit grym om den hade släppts innan 1989… Nu känns den istället väldigt fånig med amerikanskt-helylle-flaggviftande-pojkscouter som riskerar liv och lem för att göra rätt sak, även då risken att de har helt fel är rejält överhängande. Det finns sekvenser i den här filmen som är rent ut sagt skrattretande när patriotismen slår till med full kraft.

HUNTER KILLER

Största problemet är att inget och ingen är särskilt smart i Hunter Killer. Filmskaparna försöker ge sken av att vara det, men misslyckas gång på gång. Här har ni ett av många exempel på vad som inte funkar i Hunter Killer: Den amerikanske kaptenen Joe Glass (Gerard Butler) räddar den ryske kaptenen Andropov, spelad av Michael Nyqvist (1960-2017) från den ryska ubåten som sprängdes i början av filmen. Han visar honom bilder på hans ubåt och påvisar att den varit saboterad inifrån och därmed har de en sabotör ombord. Han förklarar för Andropov att han har blivit lurad av sina överordnade. Glass behöver sedan Andropovs hjälp för att klara uppdraget och måste få över honom på amerikanernas sida. Nu kommer vi till dilemmat: Bilderna Glass visar för Andropov är inzoomade på enbart sprängskadan. Det syns inte vilket fartyg det kommer ifrån. Plus att en sån bild skulle med dagens teknik vara väldigt enkel att fabricera. Men den hårdföre, ryske kaptenen köper amerikanernas historia med hull och hår – utan att ifrågasätta något. Det är riktigt lata manusförfattare som låter oss tro att så klena bevis, skulle få en rysk kapten att byta sida utan att blinka. Sen att den ryska ubåten hade utsatts för sabotage trodde jag att det var något som skulle komma tillbaka i slutet av filmen i någon sorts twist men nej, inget sånt.

HUNTER KILLER

Hunter Killer har en hel del praktiska effekter som ser helt okej ut, men de datorgenererade CGI-effekterna ser helt bedrövliga ut. Ubåten känns inte tillräckligt tung och den rör sig overkligt i vattnet. Ibland var det nästan så att jag trodde de skulle lägga på en slira-med-däcken-ljudeffekt på hur tvära kurvor den här gigantiska farkosten kan ta. Actionscenerna är också rätt taffligt regisserade, en hel armé med ryska soldater står och pepprar mot våra hjältar; alla missar för att ingen av dem kommer på den briljanta idén att faktiskt röra lite på sig och inte stå helt still och skjuta automateld.

 

HUNTER KILLER

Sen ska vi inte gå in på alla magiska bandage och medicinska mirakel Hunter Killer uppvisar. En rysk livvakt som blir skjuten och slängd i vattnet, hittas sedan mer eller mindre döende. ”Fix him up” väser den den hårde amerikanen och i nästa scen beter sig livvakten som om han varken hade blivit skjuten, skadad eller ens hade ofrivilligt badat i nollgradigt vatten. Och så här fortsätter det. Vi har alla klassiska sekvenser; ett helt rum som brister ut i applåder, den skrikande bossen som egentligen menar väl, nykomlingen i gänget som visar sig vara en riktig tillgång och underofficerare som får äta upp sina ord för att givetvis var den fullkomligt livsfarliga chansningen och/eller manövern helt rätt.

HUNTER KILLER

Någonstans har filmskaparna hört att filmer i dag bör visa en lite större mångfald än bara män framför kameran, så man har med bräckjärn och skohorn klämt in Caroline Goodall som amerikas president och Linda Cardellini som en högt uppsatt NSA-agent med namn Jayne Norquist

HUNTER KILLER

Gerard Butler är lika träig som vanligt, men levererar ändå precis det som behövs för den här typen av film. Gary Oldman – som däremot är allt annat än träig – har fått en otroligt träig och ointressant roll som vem som helst hade kunnat spela. Så han är ytterst underanvänd i Hunter Killer. Kul att se Toby Stephens, som har vuxit till sig sen jag såg honom för första gången i den urusla Die Another Day då hans spelade skurken Gustav Graves. Här har han en hårdför charm och har tillräckligt med glimt i ögat för att det inte ska bli helt outhärdligt. Michael Nyqvist, i en av sina sista roller, gör vad han kan med tunt manus och oinspirerande regi. 

Hade Hunter Killer haft premiär för en sisådär 30 år sedan så hade den kunnat bli en ny action-klassiker i samma anda som Under Belägring med Steven Segal. Problemet är att den har premiär 2019 och den utspelar sig i nutid (även om den är inspelad 2016). Och då funkar det inte att vara så här enkelspårig, tyvärr.