Recension: Ghostrunner

 Misslyckande en del av spel-upplevelsen här, du måste hitta ”The sweet spot” i din Parkour för att lyckas. Man må dö tusentals gånger, men det är en del av tjusningen. I detta FPS-spel spelar du som karaktären Ghostrunner, en protagonist som måste orientera sig igenom Darma Tower för att ta sig hela vägen upp för att kunna störta regenten, Keymaster. Historien börjar med att du blivit utslängd från tornets högsta våning och när du vaknar på marken så har minnesförlust gjort att ditt alter-ego inte minnas vem han är. Turligt nog så finns en röst i huvudet till din hjälp, vilket kommer visa sig vara en Artificiell Intelligens kallad The Architect, som under spelets gång kommer assistera och orientera dig igenom tornet. Storyn berättas genom animerade sekvenser, samt röstsekvenser som en dialog mellan Ghostrunner och The Architect. Kombinationen mellan att lyssna på historien samtidigt som jag springer runt i en superhäftig cyberpunk-apokalyptisk spelvärld, gör att jag tycker att spelet känns väldigt välbalanserat.

Samtidigt som jag tycker att bakgrundshistorien är bra och spelvärlden är bland de bättre som jag sett i år och, som jag nämnde innan, att allt känns välbalanserat, så kommer du ändå att få det svårt. Att dö är en del av spelupplevelsen och man kan spendera 20-30min på samma sekvenser för att till slut bemästra dom. Grundpelaren i det här spelet är TAJMING, då din rörelse baseras 90% på parkour/free running. Jag skulle säga att detta spel är en kaos-blandning av Mirror’s Edge, Blade Runner och Max Payne. Man får aldrig en lugn stund, då man ständigt måste ta blixtsnabba beslut och samtidigt planera tre steg i förväg för att man ska ha en chans att lyckas.

Jag var inne på det lite innan, men Parkour är vad man kommer sysselsätta sig med majoriteten av tiden: hoppa från vägg till avsats, från avsatts till en lastkrok med en laser-”Grapple hook” och därifrån sikta in sig på sin fiende och dela honom på mitten med en vrålsnygg katana. Allt på en gång. ”Men, Cenny, du målar upp detta som om det vore bland dom svåraste spelen i år”– tänker ni säkert nu, och faktum är att… det är det. Om du så stannar för en mikrosekund så kommer du troligtvis att dö. Svårighetsgraden är skoningslös och håller sig där under hela spelets gång. Men trots att det är så svårt så måste jag säga att jag ändå hade väldigt kul med Ghostrunner. Det bjuder indragande scenerier, riktigt bra soundtrack, skön spelmekanik och framförallt en väldigt bra historia i sin helhet.

För att summera är detta ett riktigt välproducerat spel. Om du inte tycker om spel där du måste ha reflexer som en kobra och ta beslut snabbare än skottet lämnar loppet på en pistol, så är det förmodligen ingenting för dig. Inlärningskurvan är ganska brant innan man kommer in i hur man skall använda kontrollerna och när du väl kommit in i det så är det fortfarande svårt, men – belöningen när du väl lyckas är så otroligt tillfredställande så att du känner dig som en tvättäkta ninja. Och det gör ju att man bara måste fortsätta spela.

Det är mycket cyberpunk från Polen nu, detta och snart CDPRs Cyberpunk 2077, en av årets mest hypade släpp. Hatten av till One More Level, som skapat ett väldig underhållande spel, värdigt studions namn.

This post is also available in English: Review: Ghostrunner.